Det var häromdagen i Helsingin Sanomat en intressant artikel om
"Hur gick det sedan...?"
Konmari-boomen var väl som värst - eller bäst - för fyra, fem år sedan och då intervjuades
några personer som var mitt uppe i eller hade slutfört sin utrensning av onödiga
grejer därhemma. Nu efter fyra år intervjuades de på nytt.
Hade livet ändrat? Blev det bättre? Har ordningen hållit?
Alla svarade faktiskt "ja" på de frågorna.
Det var mer städat hemma, ingen ville tillbaka till mängden onödiga grejer.
En person tyckte att det gått aningen för långt för hennes del så hon inte
längre hade kvar en enda festklänning då hon skulle gå på fest.
Där känner jag lite igen mig. Det är glest med sådant i min garderob också.
Dels behöver jag sådant extremt sällan, och alla semi-fina tillställningar
jag behöver gå på så kan man alltid piffa upp något mer vardagligt med
smycken och sådant. Och jag har aldrig känt mig underklädd...
...har bara en lite mer sparsmakad klädstil ;).
En annan person hade gått så långt att hon till och med skulle sälja sin lägenhet
nu och ge sig ut och resa runt i världen när hon nu blivit pensionär.
Ryggsäcksluffa vid mogna år.
Vad underbart!
Jag kan relatera till det med. Jag älskar
ju att bara slänga in mina få rejer i bilen och dra.
Jag behöver inte ens hotel - gillar att både tälta och sova i bilen.
Det ger en sådan faktastisk frihetskänsla!
Endel hade slutat "känna efter om en pryl "sprudlar glädje" och "tacka
för den tid de varit i ens liv" om man väljer att avstå från prylen. Och det har ju inte varit riktigt min grej från första början, men jag tror absolut att mer "nostalgiskt lagda personligheter"
får hjälp av denna seremoni. Har naturligtvis en och annan onödig grej jag med som
inte lossnat och som kunde behöva en liten push i form av ett tacktal, men
nja...Vi kanske skall ta ett allvarligt samtal de grejerna och jag vid lämpligt tillfälle.
Mycket har gått vidare utan större tal. Bra så.
Samtliga säger också att de efter utrensnings-talkot har blivit mycket mer
kräsna med vad de tar in i sitt liv.
Jag minns att jag läste (halva) boken som Mari Kondo skrivit på ett flyg hem någonstans ifrån.
Jag orkade i ärlighetens namn inte riktigt med alla upprepningar i boken, idén
lyckades jag väl ändå anamma även om jag som sagt har lite svårt att "prata med ting",
men idén - den är riktigt bra!
Erfarenheten med köpstoppet för några år sedan och någon sorts lite
fusk-konmari-utrensning har ändå absolut ändrat mitt förhållande till ting
för gott. Bra så.
Det jag kanske har blivit mest överraskad över, förutom att
ändringen varit beständig är hur mycket det faktiskt speglat sig på
övriga områden i livet. Det skriver Mari Kondo också i sin bok
att så sker, och det verkar som om personerna i artikeln också
lagt märke till. Man blir mer selektiv med vad man vill ha i sitt liv
på ett betydligt bredare plan än ting man har hemma.
Det är märkligt, men det funkar faktist så.
Jag märker att jag så mycket enklare numera kan säga: Nej!
Både privat och på jobbet.
(Kan bero på ålder och erfarenhet och med åldern kommer ju djup klokhet också förstås, heh).
Men jag börjar luta åt det hållet att mindre "mess" hemma i skåp och knutar
påverkar människan på ett helhetsplan, också på oväntade sätt.
Less is more har blivit mer för mig.
Så är det bara.
Hon, KonMari - kanske hon vet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar