Jag hade måhända ett lite krångligt förhållande till min far, och han har varit död
sedan länge, men märker att jag efter alla dessa år ändå har fått något av honom.
Och nu menar jag inte bara den gamla diskusen och kulan – ja, han var en sportig filur
under sina bästa år. Någonstans tror jag nog att det är från honom jag fått min fascination
till att ta vara på det gamla. Med åren har jag börjat se på honom med lite andra ögon.
Han var kanske inte alltid den lite barska man ändå?
Han gillade ju att vara i sin snickarbod i källaren och pyssla på. Händig var han,
det må man ge honom. I dagens läge skulle det nog vara en alla tiders mancave!
Det doftade alltid så gott där av sågspån och trä, av bensin och av – linolja!
På hyllan hade han mer eller mindre flottiga burkar av olika slag och i någon av dem fanns
det linolja. Nu har jag själv plockat fram min burk med linolja. Det doftar barndom för mig.
Som jag skrev tidigare så hade jag stuvat en massa grejer i täta plastlådor, vilket
inte visade sig vara en bra sak alls att göra! Också min fars gamla diskus i trä
och metall hade börjat torka – och rosta – trots att det borde vara helt torrt
i lådan. Samma med järnklotet, också den hade fått ytrost på sig.
Sagt och gjort, idag tog jag och oljade lätt dem båda!
Och se vilken skillnad! Eller det kanske inte syns så bra på bilden, men den
sträva, lite ruggiga träytan sade slurp och är nu mättad och glansig av oljan.
Metallen skiner.
Linolja är ju ett alldeles underbart material, men den har en lite tråkig egenskap
och det är det att de trasor man använt (här ett uttjänt linnedynvar) har en tendens
att möjligen självtända.
Tidigare i livet, och även på stugan, så eldar jag upp trasorna jag använt på direkten, men
här har jag ingen öppen spis så blir att förvara dem på det sätt jag lärde mig som barn
redan. I en burk med vatten. Då kan inte linolje-trasan reagera med syre och få för
sig att tända eld på sig själv.
Så elda upp trasorna, eller lägg dem i en burk med vatten, så är det safe.
När jag nu ändå höll på så passade jag på att olja in våra matbestick för kött
också. De åker ju i diskmaskinen så träet behöver lite omtanke och olja
det med! Det här är före. Glömde ta en efterbild, men nu är de djupa i färgen
och silkeslena att ta i.
Ännu på tal om gamla ting. Minns inte alls när jag köpte dessa bestick, men det är nog
länge sedan för igår när jag hade lillungen på middag och jag dukade med de
här så sade han; du får aldrig slänga dessa bestick! Så länge jag minns har jag ätit de godaste
middagarna med de här knivarna och gafflarna!
Så ännu större orsak att ta hand om dessa – om de nu dessutom skall
bli arvegods åt ett stycke pöjk!
Nästa gång tar jag fram en annan doft....eller är det lukt....från barndomen.
Skön lördagskväll från mig till alla er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar