OM ATT SLÄPPA TAGET

Igår när jag vaknade låg jag en stund kvar i sängen och bara lyssnade på ljuden 

utifrån. Måsarna, sångsvanarna, duvorna, kniporna, talgoxarna, 

rödhakarna, trädkryparen och koltrasten. Alla var de där och sjöng in våren.

Var och en på sitt sätt. 

I sjön finns en syrepump som förser vattnet i vår sjö med syre, varje dag. Året runt. 

Det har gjort under för vattenkvaliteten i denna lilla sjö mitt i huvudstadsregionen. 

Det är där kring pumpen som de första öppetvatten-pölarna bildas nu på våren. 

Bilden till vänster tog jag kring klockan två på eftermiddagen då jag från mitt arbetsrums fönster

märkte att isen märkbart mörknat sedan morgonen. 

Till höger är hur det såg ut då jag slutade jobba vid fyra-snåret. 

Och idag är det mer öppet vatten än is. Dags för vintern att släppa taget. 

*

Jag har idag varit på en begravning. 

Han hade dött i ett akut sjukdomsanfall. Ingen hade sett det komma. 

Jag gillade honom. Det fanns en skön otvungenhet över honom som jag tyckte

om. Han var så där rejäl och utan krångligheter, som man kanske ibland

tänker att den finska mannen är. Inte så mycket ord, men med en inneboende

hjärtlighet som är genuin och äkta. 

Jag blir alldeles för emotionell på begravningar. Hade jag levt för länge sedan hade

jag säkert kunnat tjäna mitt levebröd som allmän gråterska. 

Det är något som berör mig på djupet - varenda gång. Och märkligt nog 

på något sätt olika från gång till gång. 

Som om min känsla inför varje enskild sorg är unik. Låter knasigt, men det är så det känns. 

Som om jag har ett eget - oftast tunt, ibland lite grövre - band att släppa taget om för att 

den sorg själen känner skall få bli till minnen att bevara. 

*

Det var en vacker begravning. De flesta begravningar är vackra. 

Sorgliga, men vackra. 

Efteråt, på minnestunden är stämningen ofta lättad och ganska uppsluppen

till och med. Precis som det skall vara - man har släppt taget. 

Sorgen finns naturligtvis kvar, och skall så få finnas, men där finns också 

en lättnad om att ett smärtsamt farväl är taget och man har släppt 

greppet om det där bandet man aldrig ville släppa. 

Men måste. 

För att gå vidare. 

*

Hemma senare på kvällen ser jag ut över sjön. 

Ytterligare isflak har sjunkit och försvunnit. Vattnet svallar än mer öppet. 

En ny vår är på kommande. Nytt liv spirar. 

Eller som prästen sade innan han gick från minnestunden; 

Han tackade för att fått vara med, men han hade ett dop som väntade. 

Livet. 

Det som kommer och går. Och som man har en rätt kort stund att förvalta. 

*

Vila i frid Lasse! 

 

PÅSK SCRIPTUM

 Vi är ju en familj som alla är lika glada i god mat. 

Många högtider är i vår värld samma som mathögtid. 

Och så får det vara. Varför liksom ändra på ett fungerande koncept, heh!

I år hade jag som någon form av tema att laga maträtter under påsken

som alla innehöll gult, orange och grönt i någon form. 

Blev dillstuvad potatis med gravad lax och ärter. 

En gul currykyckling med pasta, mango och  avocado. 

Och så "huvudmiddagen" då vi alla samlas runt bordet. 

Förrätt med halva ägg, avocadokräm, gravad lax och gul "rom"

och så en klassisk långkokgryta av lamm, ugnsbakad vitlök, gelé av mynta

 och potatismos. När jag tänker efter så har ofta påsken blivit en 

högtid då vi äter vinterns sista köttgryta eller annan "vintrig" mat.

Av någon orsak är vi alla mer intresserade av det salta. 

Det är sällan vi ids laga efterrätt eller något annat sött, 

men i årets gula tema passade ändå in en citronkaka som 

slinker ner även hos de flesta. 

Receptet är från kokboken Annas mat och har 

under åren blivit en favorit hos oss. 

Länk till receptet H Ä R

* 

Våren har idag (igen) tagit ett litet steg bakåt. 

Igår var det riktigt varmt och jag satt första gången ute på balkongen

och läste en bok i kvällssolen, såååå skönt! 

Men idag är det hård blåst och mulet. Isen på sjön har ändrat

färg från snövitt till något som påminner om stålgrått, eller egentligen -blått. 

Måsarna har anlänt och jag vaknar numera av deras skrän. 

Ett sångsvanpar flyger fram och tillbaka över sjön, trumpetande kanske lite upprört över att

isen ännu ligger kvar. Och kniporna flyger också visslande längs stranden. 

Kanske för att kolla in årets boplats. 

Fastän det är lite kallt än, så står vårens alla tecken där och bara väntar på

att få ge sig av i full galopp. 

Nu skall jag gå och kolla min bokashi-kompost som borde vara klar för att läggas ut i 

balkongkrukorna i väntan på sommarens invånare. 

OCH ISEN LIGGER KVAR PÅ SJÖN

 Vilket fantastiskt väder det varit denna påsk. 

Det blev ju varmare än de hade utlovat, men känner ändå att det var ett 

bra alternativ att stanna hemma istället för att åka till stugan. 

Jag fick en artikel skriven som har deadline nästa veckoslut, skönt att få 

det undan i tid. Annars är jag väl nog mest den som väntar till sista minuten.

Vet inte egentligen varför. Bara är sådan. 

Från mitt arbetsrum, där jag också nu sitter och skriver så ser jag ut över sjön. 

Isen ändrar sig varje dag. Den blir fläckig och man ser hur den blir allt mer porös. 

I fjol dröjde det så länge som till 28:e april innan isen försvann helt och hållet. 

Det går snabbt sedan när det händer. På en dag i fjol ser jag att jag 

antecknat i min bok "One line a day". 

Trots den stora vita bländande ytan på sjön börjar det vara barmark lite överallt. 

Har försökt hålla mig med att vara för tidig med att väcka liv i frön och

blomknölar, men idag måste jag få dahlia-knölarna i jord. 

Hade tänk spara det till då jag kommer ut till stugan, men det lär nu 

ännu av olika orsaker dröja, så lika bra att starta upp dem härhemma. 

I fjol förtrodde jag dahliaknölarna i stora hinkar och det funkade jättebra. 

I år blev det att testa att sätta knölarna i plastpåsar med lite jord i. 

Tar ju mindre plats också när de skall transporteras till stugan. 

Har också en växt som jag aldrig ens försökt mig på att odla från knöl,

nämligen ranunkel. 

Den lär vara lite klurig att ha att göras med, så tar det som en utmaning. 

Skall testa med att låta den gro inomhus, men sätta ut den så fort den visar

livstecken (och det är på plus dygnet runt). Det får gärna vara svalt. 

Nåt nytt måste man ju testa. 

I oktober i fjol grävde jag ner några knölar av balkansippa i en kruka. 

Krukan har fått stå ute hela vintern och för ett par veckor sedan tog jag 

in krukan, men det har sett rätt dött ut i krukan, men igår när jag kikade in under 

det skyddande mosstäcket så såg jag att i alla fall en liten blomma är på väg upp. 

Yejjjj! 

Ibland är det den där utmaningen och att lyckas med något

minst lika värdefullt som ett fullkomligt resultat. 

Nu går jag ju minst fem gånger om dagen och kikar in i krukan

om det skulle eventuellt dyka upp en blomstjälk till? 

Näe...om man skulle gå och sleva i sig den sista pashan. 

Sätta sig i soffhörnet med en bok och njuta av kvällssolen som börjat 

krypa in genom fönstret. 

Ha en skön andra påskdagskväll. 

Snart släpper nog isen också från sjön och 

vi får njuta av blått glitter. 

PÅSK I STAN - I ÅR IGEN

 

Det är minsann inte många påskar som jag, eller vi, inte åkt ut 

till stugan och öppnat upp för säsongen. 

Men inte åkte vi ifjol för att det var så kallt, och inte åker vi i år för att det är så kallt. 

Möjligen är det så att en börjar med åldern bli lite bekväm av sig? 

Kan det vara så? 

Att en råkall stugan utan vatten inte känns riktigt hemskt lockande.

I synnerhet som påsken ändå är en mathögtid för oss alla i familjen och att kocka

utan rinnande vatten och diska i havsvatten som skall värmas på spisen. 

Nja...inte denna gång. Tids nog hinner vi dit. 

*

Är ingen ivrig påsk-pyntare, för varje år blir det lite glesare med

vad jag plockar fram. Men min höna hon skall få komma fram varje år. 

I år fick hon lägga sig och ruva i jul(!)kransen som fortfarande är

hur fin som helst! Sällan jag nu ändå återanvänder julpynt till påsk.

Nu har det också skett. 

En annan sak som också händer (alldeles) för sällan är att jag plockar

fram mina vattenfärger. Ännu mer sällan får jag för mig att måla påskägg, 

men i år har jag till och med gjort det! 

Mina påskägg går ju i samma naturfärgsskala som det mesta i 

mitt liv, hahaha, MEN jag har lovat bjuda på gul (och lite orange och grön) 

 mat genom hela påskenhelgen. 

Få se vad jag skall komma på att röra ihop. 

Men nu gott folk därute i stugorna. 

Ha en riktigt skön påsk! 

💛

EN SAK ATT KOLLA - ROTSNURR

Åkte till plantbutiken nära begravningsplatsen med den 

djupa övertygelsen om att bara och enbart köpa narcisser till gravarna. 

Men hir det nu kom sig så kom jag hem med en uppstammad rosmarin. 

Inte ens mina egna förklaringar att det minsann behövs rosmarin till

påskens lamm-rätter gick helt igenom. 

Nu finns det ju inte egentligen någon som skulle tycka skrutt över 

en rosmarins varande eller inte varande hos oss, det vad det mest gäller är

mina planer om att faktiskt så småningom sommarflytta ut till stugan, 

och jag har redan en del växter som kommer att få komma ut på 

grönbete där. Men en rosmarin till spelar väl ingen större teater? 

(Bara bilens lastutrymme som börjar komma emot...) 

Nå men, till saken, till det viktiga! 

I en värld där det mesta drivits till sin (lönsamhets)spets är plantor inte ett undantag. 

Ofta odlas plantorna i så små krukor som det bara går för att minimera kostnaderna

för utrymme under odling och transport. 

Allt oftare stöter jag på hemköpta växter som knappt har någon jord alls i sin kruka. 

Där de odlats har de förmodligen konstant matats med gödselvatten för från 

krukjorden har de inte fått någon näring alls. 

Plantans rötter vill av naturliga skäl söka sig vidare i omgivningen, men när det 

inte finns utrymme nog att breda ut sig börjar rotsystemet snurra runtrunt i 

krukan på jakt efter mer jord och näring. 

Ställer man en sådan köpt planta i en ytterkruka utan att erbjuda ny jord eller

konstant kraftig gödselbevattning så blir den inte långvarig. 

Så mitt tips är att alltid, alltid lyfta plantan från krukan och om det ser ut som 

en rot-centrifug och det knappt finns jord i krukan, så är det bästa man kan göra 

är att plantera om den i en något större kruka. 

Men det viktiga är att med en sekatör/gammal kniv skära eller klippa av 

en del av dessa karusell-glada rötter så att snurrfarten slutar. 

Gör man inte det så kommer rötterna att fortsätta växa runtrunt och inte ta sig ut 

till den omkringliggande jorden. Och plantan lider och/eller dör för att

den inte får sina rötter ut i den nya myllan. 

En växt med rotsnurr är lite som om den skulle ha ett tvångsbeteende som 

måste avbrytas lite brutalt med kniv. 

Så ja, som ett tips - kika i den nyköpta krukan. 

Orsaken att nyköpta växter bara dör behöver inte vara avsaknad av

gröna fingrar, orsaken kan vara i gömman i krukan. 

 

I går var det riksdagsval här i landet. Förr, när jag var barn, var det en 

högtidlig grej att gå och rösta. Och det förstås på själva valdagen. 

På den tiden fanns det inte möjlighet till förhandsröstning. 

Sedan gick man hem och drack valkaffe med bulle. 

Länge höll jag på traditionen och röstade alltid på valdagen, men 

så kom tiden då jag gärna smet iväg till stugan på valveckoslutet och 

blev en förhandsröstare. 

Kaffet har ju också blivit - frånsett morgonkaffet - för egen del och

bulle är inte heller min stora passion. Så bara för att uppehålla någonslags

valdagstradition blev det sillsmörgås med hemlagad must (kotikalja). 

Mycket länge sedan jag gjort det, men på svärmors begravning här för en

tid sedan bjöds det på det och jag tänkte att det kunde man ju göra hemma också. 

Men det receptet kommer sedan i ett annat inlägg. 

Valresultatet då. 

Med en viss bävan funderar jag hur och vad vår nästa regering 

skall förverkliga. Hårda värderingar sitter nu på makten.