Igår när jag vaknade låg jag en stund kvar i sängen och bara lyssnade på ljuden
utifrån. Måsarna, sångsvanarna, duvorna, kniporna, talgoxarna,
rödhakarna, trädkryparen och koltrasten. Alla var de där och sjöng in våren.
Var och en på sitt sätt.
I sjön finns en syrepump som förser vattnet i vår sjö med syre, varje dag. Året runt.
Det har gjort under för vattenkvaliteten i denna lilla sjö mitt i huvudstadsregionen.
Det är där kring pumpen som de första öppetvatten-pölarna bildas nu på våren.
Bilden till vänster tog jag kring klockan två på eftermiddagen då jag från mitt arbetsrums fönster
märkte att isen märkbart mörknat sedan morgonen.
Till höger är hur det såg ut då jag slutade jobba vid fyra-snåret.
Och idag är det mer öppet vatten än is. Dags för vintern att släppa taget.
*
Jag har idag varit på en begravning.
Han hade dött i ett akut sjukdomsanfall. Ingen hade sett det komma.
Jag gillade honom. Det fanns en skön otvungenhet över honom som jag tyckte
om. Han var så där rejäl och utan krångligheter, som man kanske ibland
tänker att den finska mannen är. Inte så mycket ord, men med en inneboende
hjärtlighet som är genuin och äkta.
Jag blir alldeles för emotionell på begravningar. Hade jag levt för länge sedan hade
jag säkert kunnat tjäna mitt levebröd som allmän gråterska.
Det är något som berör mig på djupet - varenda gång. Och märkligt nog
på något sätt olika från gång till gång.
Som om min känsla inför varje enskild sorg är unik. Låter knasigt, men det är så det känns.
Som om jag har ett eget - oftast tunt, ibland lite grövre - band att släppa taget om för att
den sorg själen känner skall få bli till minnen att bevara.
*
Det var en vacker begravning. De flesta begravningar är vackra.
Sorgliga, men vackra.
Efteråt, på minnestunden är stämningen ofta lättad och ganska uppsluppen
till och med. Precis som det skall vara - man har släppt taget.
Sorgen finns naturligtvis kvar, och skall så få finnas, men där finns också
en lättnad om att ett smärtsamt farväl är taget och man har släppt
greppet om det där bandet man aldrig ville släppa.
Men måste.
För att gå vidare.
*
Hemma senare på kvällen ser jag ut över sjön.
Ytterligare isflak har sjunkit och försvunnit. Vattnet svallar än mer öppet.
En ny vår är på kommande. Nytt liv spirar.
Eller som prästen sade innan han gick från minnestunden;
Han tackade för att fått vara med, men han hade ett dop som väntade.
Livet.
Det som kommer och går. Och som man har en rätt kort stund att förvalta.
*
Vila i frid Lasse!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar