ARBETSLÄGRET...

...och renoveringen härhemma.

Ja, huh! 

Huset är strax målat klart.

Fönstren förda till fönsterrenoveraren, 

snickaren och plåtslagaren hamrar och håller på.

Det är nästan en heltidssyssla att koordinera hantverkare

och se till att allas tidtabell synkroniseras.

Heja gubben som håller i de trådarna.

Jag bara står och har åsikter och insikter,

idéer och infall.

Det är jag bra på.

Men lite tar jag och rycker in allt!

Skall precis gå ut och greppa penseln och måla lite foderbräden

och annat smått och gått.

Måla en kommande pergola.

Några fönster som inte behöver renoveras.

Sånt.

Vallmons knoppas i trädgården och det underbara är minsann kort.

Hinner knappt vända mig om så har kronbladen fallit till marken.

Nä, nu skall jag nog ta och gå ut till arbetslägret igen.

Kom bara in en sväng för att röra ihop lite mat, och 

satte mig här för att skriva ner några rader medan maten puttrar klart.

Skall röra ihop en liten rabarberdröm åt gubbarna också, 

lagom klart till eftermiddagskaffet.

Och sen skall det målas pergola minsann.

Tänk! Snart är den klar (nåja...groparna för stolparna är

inte grävda än, och det mesta finns tillsvidare bara

på en ritning och i en virkeshög på gräsmattan).

Men ni vet känslan - man är NÄSTAN där i alla fall.

Och kan NÄSTAN bära ut kaffekorgen och bärpajen.

Aj, jo...och så har jag har tjatat till mig en sådan där 

galet vacker torkställning för tvätten också.

Det blir nog bra det här! 

FRÅN SOMMARHETTA TILL VÅRKYLA...

...det går undan med väderbytena här.

När jag kom ut till stugan för ett par dagar sedan så var det världens värmebölja.

På håll började dock riktigt tuffa moln bygga upp sig.

Man behöver inte vara utbildad meteorolog för att inse att 

nu börjar det hända saker i sfärerna.

Och mycket riktigt. 

Fick dock en morgon med spegelblank vik innan nordanvinden började 

vråla på.

Tänker ofta; vart försvinner alla sjöfåglar när det börjar blåsa ordentliga vågor.

Väntar de ut blåsten i någon lugn vik, eller?

Sedan det började blåsa upp för ett drygt dygn sedan så har jag inte sett 

andra fåglar i viken än svanparet. 

Å andra sidan har också jag dragit mig inomhus.

Så full koll på viken har jag ju inte...

Äntligen fick jag till stånd att köpa lite kalkfärg jag med.

Hade redan för ett par år sedan testat på Annie Sloans kalkfärger, 

men tycker ännu mer om nyanserna i Jeanne D'arc Livings färgkarta.

Och att måla med kalkfärg är ju så där himmelens skoj.

Blir en matt fin yta, och om man inte är så petig med att 

penseldragen syns, så är det här nog den roligaste av målningar! 

Och så det där att det finns begränsat med nyanser, alla i en skön

lite disig, dämpad ton, ser jag mer som en fördel.

Man kan dock själv mixa ihop egna nyanser om man vill.

Även om jag har ett hyfsat välutvecklat färgsinne, så kan jag bli irriterad och 

lite förvirrad i en färgbutik där det finns tusen olika nyanser att välja mellan.

Jag vågar lova att det är en utmaning som få klarar av att välja just den där rätta 

tonen, kall eller varm nyans, mattheten...

...så om man, som jag gillar dämpade färgtoner, disiga nyanser och matt yta.

Då är kalkfärg riktigt rätt! 

Själv är jag lite inne i en turkos-period just nu.

Så ett par lampfötter, några lådfronter, 

ett litet utekök och en kvast fick en sväng av penseln.

Målningen är förresten mycket dryg. Man målar en hel del med en liten

burk målning. Och så täcker den bra på en gång på nästan alla material

Och sist men absolut inte minst...man slipper förarbetet nästan helt och hållet.

Bara att måla på! 

Tänk. Bara det!

Säger hon som avskyr att slipa och grundmåla.

På terassen mot söder, i fred för nordanvinden frodas lavendeln.

Känns som om sommaren skulle vara mer på gång än vad datumet i kalendern säger.

Men så har vi ju blivit lite bortskämda med medelhavsvärme.

Just därför känns Nordan lite...onödig! 

Sitter och lyssnar på väderleksrapporten och till och med i söder 

utlovas nattfrost.

Det är en dramatisk skillnad från dagar med nästan + 30 grader.

Här går man från att ha svettats i skuggan i den fladdrigaste  av sommarklänningar

till att dra på sig raggsockorna och tända en brasa i öppna spisen.

Nordlig försommar - allt är möjligt! 

SPARSMAKAT...

...på stugan.

Jag är knappast ensam om den där lusten att ha sommarblommor på stugan.

Och inte heller ensam om att ha en önskan att hålla kvar den naturliga 

skogs- och skärgårdskänslan och liksom inte låta sommarblommorna 

ta över för mycket.

Det är nästan en utmaning att gå till plantbutiken för att hitta

de där blommorna som inte sticker ut och inte skriker färger 

med hög röst och full frenesi.

Men jag hittar.

Bland annat min stora, stora favorit jätteverbenan

som inte så många förstår att plocka i sin vagn.

Tänker stilla; ni skulle bara veta vilken fantastiskt växt ni missar! 

Hmmm...när jag står där i kön för att betala så inser jag att min 

korg med sommarblommor skiljer sig aningen från de flesta andras.

Det är mycket sparsmakat. 

Och alldeles lagom ute i skärgården, vid en murrig stuga

med skogen inpå knutarna och havet nästan intill trappan.

Jag är ju så där att jag tycker så om de dova nyanserna, 

att det är så mycket snyggare och finare än de där 

fyrverkerierna av färg.

Tänker att det finns en liten sanning i det där med;

Less IS more.

EN TERRIERS SKALL HAR TYSTNAT...

...

Ja, vi visste ju att den dagen var nära.

Och idag var dagen.

Nästan 16 år av nyfiket och glatt 

terrierliv har kommit till sin ände.

Atte tassar nu runt i hundhimlen utan smärtor och medicinering.

Atte kom till min bror som en två år gammal energiknippe.

Under många, många år var Atte min brors ständiga följeslagare.

När min bror blev sjuk och inte längre kunde ha Atte, kom det 

sig att Atte flyttade till mig.

Och redan en tid har jag, vi, märkt att hunden inte är okej.

Trots smärtmedicinering.

Nu blev de senaste dagarnas värmebölja för mycket.

Jag kände att jag inte ville utsätta Atte för en mycket varm

bilresa ut till stugan så han blev hemma hos gubben.

Idag ringde telefonen och beslutet skulle göras.

Atte var hos veterinären.

I tiderna när jag skaffade mitt första djur gjorde jag 

en helig "lag" för mig själv.

Inget av mina djur skulle någonsin behöva lida av

den orsaken att jag inte kunde släppa taget.

Att släppa taget gör alltid ont.

Men inte så ont som det gör hos djuret man håller kvar

av egoistiska skäl.

När smärtmedicin inte räcker. Då är det dags att säga adjö.

Adjö fina, fina Atte.

Sov gott - och tack för att du fanns!

För min bror och för mig.

För oss alla.

LAGOM TILL KVÄLLSSOLENS STRÅLAR...

Packade hund och kråka och kattkonvalescenten i bilen

och rattade genom sommarhetta och åskmuller.

Från rusningstrafik och motorvägar till

mindre och mindre sandvägar, och till slut in på den lilla skogsväg som tar mig till stugan.

Katten mår efter omständigheterna bra. 

Hon har smärtstillande medicinering på gång så

hon rör sig som vanligt. Bara svansen är ur funktion.

Men vi får följa upp det hela hur hon är då medicineringen trappas ner.

Liten! 

När jag kommer ut hit, så har det blivit att man lagt till med en och annan 

rutin, det har blivit så under årens lopp.

Oftast går jag en sväng längs stranden, det hör liksom till.

Satt mig på en sten för att se om jag kunde få en bild av skrakfamiljen.

Mamma-skrake betedde sig så där ovanligt oroligt.

Jagade ungarna ömsom upp på land, ömsom ner i vattnet igen.

Tänkte att det kunde knappast vara jag som förorsakade oron. Var så

långt ifrån. Och hunden, den var inte med denna gång. 

Inte konvalescent-katten heller. Och inte kråkan...*fniss*.

Men så såg jag hur något plaskade till ett stycke bakom skrakfamiljen.

En utter! 

Det har jag aldrig sett i viken förr.

Den dök och kom upp med en abborre. 

Lekte runt en stund, dök och försvann.

Senare på kvällen såg jag den en bit ut i viken.

Skön typ.