Jag hade trott att de senaste nätternas frost skulle ha däckat dahlian, men ännu idag
stod den glad i sin uppsyn och lyste med sina sista cerise blommor i växthusknuten.
I morse skarpade jag bilfönstren från frost för första gången i höst.
Det är en slags årstidernas milstolpe det med.
Och att slutligt städa undan inför vintern i trädgården är också det.
Det har jag äntligen gjort idag.
Nästan.
Jag vill så gärna dröja med att städa bort alla trädgårdsattiraljer.
Känns som om jag kunde ha kvar lite stämningar och känslor från
vår, från sommar, från höst, från växtperioden.
Från tiden då det sker i naturen.
Att packa ner allt känns så slutgiltigt.
Jag vill liiite dra ut på tiden i den här ändan, och så vill jag liiiite
starta upp för tidigt i vår. Kanske det är så med oss nordbor?
Vi är oftast så svältfödda på sol, på värme, på odlingstid, så vi gör
vårt allt för att få några veckor, några dagar till av känslan
av en natur som lever, som inte gått i ide.
Idag åkte en hel del växter in inför hotet om ännu mera frost.
Dahlian fick dock stanna ute än, när frosten tar henne får hon inleda sin
viloperiod i källaren.
*
Samtidigt som jag i år har tänkt försöka se allt det vackra som
vintern har att ge. Åtminstone skall jag försöka hitta det fina.
Också i de där dimmigtgrå novemberdagarna och iskalla januarikvällarna,
då kvällsmörkret kryper tillbaka och tar över allt
nästan innan morgonmörkret ens hunnit släppa taget.
Jag skall ge det en chans. Och försöka hitta det vackra.
Efter hösten - Innan våren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar