DET SNÖADE i vårt land.
Även sydkusten fick sitt första snötäcke.
Ett lager som verkar stanna, i alla fall en dag eller två.
Torsdagmorgon vaknade jag till förkylning, textade till jobbet att
jag stannar hemma, och sov vidare.
När jag vaknar framåt förmiddagen och hasar mig till vattenkokaren och kokar mig en
kopp kaffe och öppnar datorn möts jag av den enormt tragiska nyheten om kollisionen mellan
ett tåg och en militärbil som transporterat beväringar.
En olycka där fyra personer dog, tre unga beväringar och en person i tåget.
Ytterligare fyra skadade sig illa.
Det knyter sig i magen på mig, två av de som avlidigt är födda samma år som min
yngsta, den andra ett år tidigare.
För en sekund infinner sig tanken - det kunde ha varit han.
Mitt barn.
Den tanken delar jag med otaliga föräldrar, jag vet. Men den kryper ändå in under huden.
Tanken. Det kunde ha varit jag som fått budet om det som inte får hända.
*
LITE I SKYMUNDAN av den tragiska nyheten hamnar nyheten om att tusentals
arbetsplatser försvinner inom något år från den branch som engång var min.
Där det ännu för något år sedan fanns en människa som gav råd
finns nu (eller snart i alla fall) en robot som snabbt som attan räknar ut och
går igenom miljoner olika alternativ på samma tid som jag i tiden
hann säga;
"Hej!"
Jag hör till den som sett detta komma, och tjatat mig sönder och sjuk,
känns det som ibland, hur viktigt det är för den äldre generationen att aktivera
sig och göra sitt bästa med att ta till sig digitaliseringen.
För den tar allt mer plats, på allt fler områden, och snabbare än någon kunde tänka sig
ännu för några år sedan.
Inom kort kommer man inte att veta om det är en människa
eller en robot som svarar på dina frågor i en chat eller via mail.
Och har det betydelse?
Egentligen?
Så länge du får (rätt) svar på den fråga du ställde?
I går kväll chattade jag länge gällande en leverans varor som
det blivit lite strul med. Allt löste sig till slut på bästa sätt,
men inte minns jag vad personen (jag antar det var en person) hette.
Hade jag varit lika okej med att det varit en robot som svarat mig?
Bara jag fick mitt problem löst.
*
FÖRRA VECKOSLUTET satt jag och en hel del andra naturfotointresserade
personer i Finlandia-husets sal och lyssnade på föreläsningar om naturfotografering
och såg fantastiska bilder nästan så ögonen blödde.
En bild av de totalt 14 000 - någonting inskickade bilder skulle
bli Årets Naturbild.
Hur väljer man ens ut en enda bild av den mängden?
(Om man inte är en analytisk robot med alla "rätta" fotoalgoritmer inmatade?)
För att göra en, redan lång, story kort så visst blev det en vinnarbild.
Och förvisso är den fin, snygg, vacker och allt det där.
Men!
Det som, för mig, kom som en total överraskning var det faktum att
vinnarbilden (alla kategorier) de facto var tagen med en kamera
försedd med en rörelsesensor som utlöser när bilden skall tas.
Det vill säga fotografen själv kunde legat hemma i soffan när
vinnarbilden togs! Ett är säkert, han var inte ens i närheten
av kameran när bilden togs - det vet vi.
Där ser man, även jag, som på något plan vill tänka mig som öppensinnad
för digitalisering och hela den baletten, blev nog lite mycket häpen när
jag hörde att vinnarbilden inte alls är tagen på det traditionella sättet som
(även) jag tänker att man skall göra då det gäller naturfotografering.
Det vill säga att man skall själv vara där i situationen och vara
den som har sitt alldeles egna finger på avtryckarknappen.
Skall man det? Behövs det vara så?
Vilket får mig att tänka vidare att är det viktigare att
ha varit där på plats och i stunden just där och då och sett något
fint i naturen, men kanske inte lyckats fånga det på foto
eller att inte varit där alls då det skedde utan bara se det på en bild senare.
Även om bilden man själv arrangerat tekniken för levererar bilden.
Man har ändå inte varit där...
Är man på något sätt då en upplevelse fattigare?
En bild rikare, men en upplevelse fattigare?
*
Hur kommer vi att tänka om det här i framtiden?
Om alla dessa nyanser och gränser där vi tycker, tänker,
och framför allt känner att robotik är okej - och var är den inte okej?
Är det mer okej att en robot ger mig placeringsrådgivning än
att en läkarrobot klurar ut min diagnos?
Eller tvärtom?
Är det egentligen egalt om en Årets Naturbild är tagen med
hjälp av alla möjliga tekniska hjälpmedel?
Är det däremot inte sorgligt att man inte sett till att utnyttja robotiken
till dessa plankorsningar som förorsakar överraskande många olyckor varje år.
För att undvika olyckor som den i Raseborg i går.
Tekniken finns...uppenbarligen!
Fråga en fotograf...
*
I USA jobbar en ByggRobot med att mura 3000 tegelstenar i dagen -
det är ca sex gånger fler tegelstenar än vad en människa klarar av på samma tid.
*
Och senast jag var i butiken gick även jag till kassa där man kan betala själv.
Oftast brukar det vara en människa som övervakar 4 betala-självkassor.
Här var det en person som övervakade 8 betala-självkassor.
Kan inte annat än häpna över med vilken fart att detta kommer in i våra liv.
Inget under att våra ungdomar ibland undrar och funderar på vad
de skall satsa på för utbildning...
...när inget vet hur världen ter sig om bara några år!
*
TILL SIST skulle en ha den naiva önskan att inga beväringar
skulle behövas. Alls, någonstans.
Att deras uppgift skulle tas över av robotar om det nu
skulle bli läge för det.
Men i mina mörkaste stunder tänker jag att prislappen på
en trave med elektoniskt skrot är så mycket högre än prislappen på
mänskligt kött och blod.
*
Det har varit en aningen märklig vecka.
I morgon skall jag snickra - första gången på länge.
Det ser jag fram emot!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar