VÅRT LAND OCH TÅRTA SÅ SÖT...

...och en faslig massa annat i textväg 

att minnas har ju vår

nationalskald J.L Runeberg lämnat efter sig.

Och så tårtan förstås - Runebergstårtan.

Så galet god! 

Men oberoende hur god jag än tycker att den är, så

skulle det inte falla mig in att köpa hem en Runebergare någon annan dag än 

just på Runebergsdagen., 5 februari.

Även om de alltså redan börjar dyka upp i butikshyllorna ungefär 

vid samma tidpunkt som de sista julskinkorna bärs ut.

Fast på annan plats dock.

Sen undrar jag ju ibland, om jag bara är en fånigt traditions-stolle som

envist håller fast vid att vissa maträtter (i det här fallet då en bakelse) bara 

och enbart skall föräras på bara och enbart en viss dag...

Som fastlagsbulle. Och memma.

Och sådana. Mjöd.

Det sägs ju att Runeberg gärna käkade en Runebergstårta varje

dag året runt. Vem vet?

Hur gudomligt god jag tycker att den är så skulle nog

365 tårtor vara i det mesta laget.

Men en tårta, vet ni den sjönk vips ner i min mage.

Och på vägen gav den mina smaklökar en dikt 

av ljuva smulor indräkta i punsch.

*

Och kanske just på grund av att jag vet att det tar ett år till nästa tårta,

så - jag lovar - jag åt med en sann andakt.

Och vips har man ett bakverk avklarat men då

står redan nästa och väntar på sin dag.

Fastlagsbullen.

Ni vet den med mandel. Eller med sylt.

Eller med mandel. Nej, sylt! 

Mandel! Sylt! Mandel!

Bakverk som väcker diskussion varje år.

Människan är minsann en vanevarelse.

Så jag kanske bara fortsätter vara mina egna vanors väktare.

*

Men hörni, det är fredag - och det är kanske kvällen med mest 

vanor och ovanor.

Själv skall jag nu gå ut med hundarna. Som jag sade innan.

Än har jag inte lyckats helt bryta den (o)vanan att bara ge mig ut 

i solskenet om jag har något ogjort. 

Fast jag vet att jag gott kunde göra det senare.

Det är inte klokt så stollig man kan bli i sina vanor! 

Ha en ska fredagskväll.

Och ta en tårta, vet jag!