...efter så många år med havet som granne är jag, inte i kilometer så långt från kusten,
men på något mentalt vis mer inomlands än förr.
Havet är inte nu heller mer än dryga tio kilometer bort, men det känns andligt längre bort
ändå. Märkligt, men så är det. För att där finns en stad emellan.
Och så kanske lite för att jag å-terupptäkt å-arna.
Hade en timmer över idag mellan ett par möten och då
passade jag på att traska en sväng längs ån i jakt på
strömstaren som jag såg senast jag var här, men som flaxade iväg innan
jag hann fånga den på bild.
Idag...igen strömstare. Kanske den redan gett sig iväg norrut?
Det börjar bli de tiderna så småningom för de tidiga.
I ån simmade de runt några gräsand-par som alldeles tydligt hade bildat par redan.
Hanarna vakade över sina honor med skarp blick där de simmade runt och käkade i
strandkanten.
Jag lämnade dem så de kunde fortsätta sitt käkande ostört och
försökte få syn på strömstaren, eller ens höra den.
Men där kammade jag som sagt noll.
Åtminstone i dag.
Åar har nog inte det där samma dramatiska ombytliga som man finner i
andra vattendrag. Eller i havet då.
Insjöar känner jag nästan inte till alls.
Vilket ger mig en idé om att ta mig ut till någon insjö och traska runt där
ett par dagar nu på vårvintern.
*
Det är något med ljusets återkomst som väcker mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar