DAGSMEJA...

...när det droppar från taken och smältvattnet porlar på sina ställen trots att det är

minusgrader på dagen.

Det är det där första synliga tecknet på vår. Dagsmeja.

Ändå finns det så mycket mer att känna in när man ger sig ut.

Våren syns inte så mycket. Och just den här pre-våren går inte riktigt att fota. 

Det blir mest gråtoner och vit-toner och blått.

Och ändå finns där så många fler nyanser som väntar på att få vakna till liv.

Våren kommer så sakta smygande ännu.

Men den finns där. I snö som faller ner från träden och landar på den under

 natten till-frusna lilla skogstjärnens svarta is.

Men våren kan anas i ljuset, nå det ser man ju på bild förstås, men det 

övriga är knepigare att fånga på bild.

Doften, det doftar annorlunda. Visst det är kyligt bland näshåren när

man andas in och andningen bildar ett litet moln vid utandning.

Men det är som om det skulle dofta mer.

Snabbt skulle man tro att skogen är tyst runt träsket, men det är den inte.

Det porlar i små, små bäckar och ett stycke ifrån hörs det där så välbekanta;

titityy-titityy-titityyy.

Det svaras från följande gran. Någon annan fågel, som jag inte känner

igen bidrar. Jo, det låter.

Så även om jag skulle blunda så skulle jag kunna ana våren.

Dess första urblekta nyanser.

Nej, vårvintern är inte alltid så bildskön precis.

Det måste medges, men oj vad efterlängtad den är! 

*

Bilderna av den grå-blå-soliga februaridagen knäpptes vid

Hanaböle träsk i Vanda. Där finns en fin sandstrand, som sommartid oftast är

överfull. Men nu var den tyst och stilla.

Inte öde för några ivriga vinterbadare skuttade runt i snön på

väg till ett iskallt dopp. 

Jag har sagt det förr. En timmes promenad i (relativt) tyst skog i vårsolen

borde vara en mänsklig rättighet och nästan borde det vara lag på att 

alla borde gå ut i skogen nu och då.

Det är så...fint! 

Och medan jag funderar på vad jag skall skriva om, 

vart min blogg är på väg, släpar jag ut er på 

små turer i min närmiljö. 

Häng med om ni har lust!