...någonstans djupt inom mig kände jag nog redan, då som barn, att det var något med
att ha en skolväg som denna, fast då saknade jag nog både livserfarenhet och ord nog att uttrycka
mig. Precis här intill låg min första lilla skola. En urmysigt gammal byggnad med knarrande golv
och ja...liksom ALLT som man kan klämma in i en gammal skolbyggnad.
Men mer om den i ett annat inlägg. Jag skall inte helt låta nostalgin dra iväg med mig på
verbala irrfärder. Just i det här inlägget kan det vara knepigt att låta bli.
Det här är alltså Vanda fors.
På dryga 200 meter så är fallet i forsen fem meter, vilket betyder att det forsar och stänker
rätt ordentligt. Intill forsen bodde man redan på stenåldern och på 1500-talet grundade man här
en gemensam kvarn för de närliggande byarna.
I slutet på 1800-talet fanns här redan ett litet industrifrö.
Här fanns sågar, man tillverkade pärtor, hade filtproduktion, här fanns en trasselfabrik
(hur skoj låter inte det, att få trassla till det och sälja det liksom?)
filfabrik och en hel del annat.
Filfabriken verkade här ända in på 1960-talet. Efter det stod
fabriken öde och förföll med fart. När jag då på 70-talet som barn tassade
här var den gamla filfabriken en lite kuslig, nergången men intressant
byggnad som man kunde smyga runt i - förmodligen inte helt tillåtet, men ja...
...just det brottet lär vara preskriberat sedan länge.
Och dessutom gjorde vi aldrig något illa.
Bara matade vår fantasi och skrämde lite upp oss med
att gå runt och snoka i en övergiven gammal fabrik som bjuder
ungar med vild fantasi på en riktig skön själv-upp-laddad-spökhistoria.
Numera är filfabriken upprustad och är ett riktigt läckert ställe att hålla möten eller
tillställningar på. När jag går in på deras hemsidor, så märker jag
att jag missat en blini-kväll med en hårsmån, vilket betyder att jag
får lov att sno ihop mina blinier själv.
Den här röda byggnaden hör till Wanda FBK som grundades 1909.
Mer kanske om den också senare, den har också en synnerligen intressant historia.
Det är kanske så det är. Att man behöver vara borta, få lite avstånd
till sin uppväxtmiljö för att sedan återkomma och se allt detta med
alldeles nya, nyfikna och förtjusta ögon.
Nu har jag ju inte precis bott på andra sidan jorden, men långt borta nog
och länge nog för att få uppleva en nyupptäckarglädje som
är just det...en sann glädje!
Hit till forsen gick min familj på prominent promenad varje vår för att kolla in islossningen när
jag var en liten tös i blå kappa och vit skinnmössa.
(Det minns jag inte, men det finns det foton på...)
Det som jag minns är att det kunde vara riktigt dramatiskt ibland med enorma isblock.
Däremot minns jag inte att det skulle ha imponerat på mig i skolåldern -
kanske just för att det då blev så vardagligt för mig.
Här gick jag ju varje morgon och varje eftermiddag.
I fyra år.
Numera är den gamla filfabriken sedan många år redan snyggt renoverad och all
mystik och det som matat min och mina kompisars fantasi i tiderna är så städat
och fint nu.
Annat var det då.
På udden bakom filfabriken fick sly och buskar växa hej vilt i åratal. Ingen gick dit.
Men om man visste så kunde man ta sig ut till udden och hitta ett nästan eget gömsle.
När man nått tonåren var det inte fel att ha sina ställen att dra sig tillbaka på.
Och vet ni, det var just där jag blev kysst första gången.
Han hade moppe och moppemustasch och jag gick från ointresserad till
tok-kär i samma hastighet som en formulabil startar ett race.
Galna, underbara, sorglösa, sköna, naiva...ungdom.
Inte så att jag suktar tillbaka - nej gud bevars - men jag ser så gärna på det med ömhet.
Men tillbaka till barndomen - och tiden innan det faktiskt lite också. Vi börjar där.
Just här har det varit en bro väldans länge. Här över gick nämligen inget mindre än Kungsvägen.
Postvägen som startade från
Bergen i Norge och slutade i St Petersburg i Ryssland.
En väg som jag fascineras så av!
Tänk här har man färdats sedan 1300-talet.
Men riktigt då var jag ju inte med. Man kunde tro det ja, men nej.
Men på 70-talet. 1970-talet alltså. Då gick jag i skola här.
I skolan, som alltså låg ett stenkast härifrån berättade lärarna, eller var det
kanske de äldre eleverna, spökhistorier om de två barnen som drunknat i forsen och
typ spökade eller något.
Kanske hade det drunknat något barn eller så var det bara för att skrämma oss
ungar. Än i denna dag vet jag inte vilket som.
Det lyckades väl "så där" att hålla oss barn borta från forsen.
Att det faktiskt inte hände fler olyckor...inte fanns det lärare som
passade på oss, och vi ungar tog oss hem i vår egen tidtabell.
Och visst lockade forsen!
Vid något skede sportades det med att man skulle gå på yttre sidan om
broräcket på några slippriga bräden tvärs över forsen.
Precis just längs med bron på bilden.
Men inget hände. Vi kom alla helskinnade, torra, och levande hem.
Till all tur.
Det kändes skönt att åter få höra forsens brus. Att så mycket ändå var sig likt.
En fors är en fors är en fors - genom århundraden och mer.
Jag älskar att få perspektiv på vårt varande.
Vad är lilla jag mot en fors som forsat på i tusen år.
Men att få mötas, då som barn, och som akut-kär tonåring, och nu...
så många år senare.
Jo, det var ett kärt återseende. Från min sida i alla fall.
Forsen kvittar det lika...
Och här...här har ni min allra första skola.
Hit kom jag som sjuårig och klev in på min väg av lärandet.
Den väg jag hoppas aldrig tar slut!
Numera finns här en lunchrestaurang - och plötsligt vet jag precis vart jag skall
stämma upp nästa gång jag har ett lunchmöte inbokat.
Back to school!
Året då var 1973.
Finland hade infört grundskola i stället för det gamla systemet från 1872.
Vad annat märkvärdigt hände 1973?
Wikipedia vet ju allt - att slå upp ett år där och läsa på - riktigt underhållande - och lärorikt!
För ni vet - man lär sig så länge man lever.
Förutom lärarna som lär lämna bort det där "sig".....;)
Ni orkade till slut?
Bra det - för nu ringer det ut!
Tack för idag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar