...det är snudd på komiskt faktiskt.
Hur vi, eller jag, eller vi för jag tror jag har någon annan med mig,
bara plötslig en dag blir drabbad. Varje år.
Jag talar om den där känslan som bubblar upp inom en.
Som får mig att känna mig som Ronja Rövardottern då
vårskriket bara behöver få komma ut.
Då en längtan blir så stark så man bara behöver få skrika ut det!
Så alla hör!
Jag drabbades av det just idag.
Exakt vad det var som hände vet jag inte, men idag kom
längtan, oron.
Kanske var jag en flyttfågel i mitt förra liv, för just så här tror
jag att det känns för dem: Mitt i allt som man går där och pickar och
pysslar på så kommer En Så Stark Känsla och tar liksom totalt över.
Vårlängtan!
Den gjorde sig lite påmind igår då jag stötte på en kvittrande
strömstare vid forsen. Av porlande vatten och sol är den längtan gjord.
Behövs så lite för en nordlig småfrusen själ att gå igång.
'
Men på riktigt! Hur kan denna längtan bli nästan fysisk.
Hur ljuset kommer tillbaka. Fåglarna, de första tuffa som återkommer.
Hur isen släpper, takdroppet. Den känns i kroppen, denna längtan.
Kanske har jag alltid burit på denna gen som får mig
att toklängta vareviga vårvinter.
Kanske lite aktiverad av mitt förra inlägg som lite tog mig tillbaka till
mina första skolår, så kom jag på ett minne från då:
Jag minns jag faktiskt inte vilken klass (måste ha varit någon av de fyra första)
jag minns inte vilken bok, jag minns inte vilken text,
men jag minns en bild:
En ritad bild av en tjej med uppknäppt jacka och mössan lite slarvigt
på - om alls. Och hon satt lutad mot en solig vägg och så droppade det från taket.
Om någon känner till vilken skolbok det var -så hojta till!
För det var just där och då som jag kände min första starka vårlängtan.
I och med den bilden. I en läsebok från 70-talet.
Jag var i ålder någonstans mellan 7 och 10 år.
Och så har det hållit på.
Det har funnits år, och årtionden också, då längtan dämpats av
småbarnsåren, av byggprojekt, av...just livet.
Men nu är känslan där - minst lika stark nu som då.
I år skall jag totalt ge efter för den längtan.
Ordna mina arbeten så att jag, om möjligt, har bästa chans att möta våren
med alla sinnen öppna. Vara där. Närvarande.
Se. Känna. Dofta. Vara.
Ute i skärgården.
Jag längtar så!
Och någonstans tror, och hoppas jag att det här blir en vår jag kommer att se tillbaka till
och minnas. Lite som den där bilden i läseboken.
Där hon med jackan öppen sitter mot en solvarm vägg och lyssnar på takdropp.
För att det finns där.
Ni hör det inte - men jag skriker ut ett litet vårskrik här.
För det behöver få komma ut.
*
Och ja, de allra första flyttfåglarna har anlänt.
Ugglorna hoo-ar i natten.
Vi har en ny vår bakom hörnet, vet ni!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar