SOL OCH LJUS...

...inte ens enbart solen och ljuset var det som lockade hit mig.

Eller jo, ljuset. Och solen.

Jag ville ju ge mig iväg någonstans där januari skulle vara ens aningen mera utståbar än den är här i Finland.
Där, med kvällssolens mjuka strålar mot slutna ögonlock, hörde jag om temperaturer på - 31 där jag bor.
Samma förmiddag hade balkongtermometern visat på + 30 - visserligen i solen men ändå.

Försökte förklara åt en ortsbo, som aldrig upplevt kallare än + 6 hur det känns när det är riktigt, riktigt kallt...
Han förstod inte. Inte innan han insåg att hans FRYS är si så där tretton grader VARMARE än det jag talade om.

Att en glass aldrig skulle smälta - den skulle bara bli ännu mer kyld och så hård att det knappt skulle gå att skära i den.
Då är det kallt...det tyckte han med.

Och det där med ljuset - eller mörkret hos oss.
Han undrade hur vi kunde leva så?
- Ja-a...det har jag också funderat på ibland, blev mitt matta svar....

För vem vill inte känna solens värme i ansiktet, en ljum vind i sitt hår, en mjuk smekning av moder natur.
Vi längtar alla efter den, vi alla behöver den. Som en mysig famn att krypa ihop i och känna tryggheten sprida ut sig i varenda cell i kroppen.
Så känns det för mig.

Hur det känns för sköldpaddan som aldrig, den heller, upplevt något annat kan jag bara fantisera om.
Men den såg rätt nöjd ut där den traskade omkring och betade i kvällssolen.
Om man skulle satsa på att bli en sköldpadda i sitt nästa liv.
Men en sköldpadda i frihet - inte en sådan där liten en, för då riskerar man att man slutar i någons akvarium i en förort i Finland.....;)

Eller om man skulle satsa på något mer flärdfyllt? Som en påfågel?

Med vitt som favoritfärg kunde det ju ligga rätt nära till hands att man skulle försöka sträva att bli en albinopåfågel?

Sval, vacker och skön på ett stillsamt och tyst sätt.

Kinaros...inte en blomma som jag har hemma hos mig, jag vet inte riktigt varför, men den har känts för "prålig" i mitt ruffiga, enkla hem, ja eller något sådant.
Men här kändes den ju alldeles rätt. Vacker och inte för prålig - kanske för att den hade sååå många andra blommande primadonnor att tävla med?

När jag vandrade från hotellet in mot stan gick jag förbi klippta häckar av kinaros.
Och så mitt i allt det strikta, raka gröna stack en uppstudsig rosa kinaros ut sitt skott och en blomma på det.

OM jag skulle ha kinaros i trädgården, sådär meter efter meter efter meter - så kan det hända att jag inte riktigt skulle ha hjärta att tukta den fullt så hårt.

Men det är här den känns rätt. Inte inne, inte hemma hos mig.

Sen kan man ju bli lite ställd när man mitt ute i skogen hittar en kalla som växer glatt där mitt i diket.
Så där bara. I diket. Som ett kaveldun hos oss. Eller älggräs.
Men en kalla liksom...

Trappor. Jag har ju alltid gillat trappor. Trappor till hem i synnerhet.
Soliga trappor, där man kan sätta sig med sin kaffekopp och filosofera en stund i morgon- eller i kvällssolen.
Eller varför inte mitt på dagen om man har lust.
En trappa är det bästa.

Nu ser man inte det på bilden, men trappan var rätt hög, den saknade räck och stupet precis nedanför var smått imponerande.
Här gäller det nog att se till att man är relativt nykter OCH stadig på foten OCH ha en ficklampa tillhands när mörknet lagt sig när man skall ta sig hem.
Men att sitta på den trappan i solen...det är inte så tokigt det inte!

Den här har jag ju haft i en av mina tidigare trädgårdar!
Kanske den inte trivdes riktigt fullt så bra hos mig som här - jag var rätt lycklig över en eller tre blommor per sommar.
Inte betedde den sig som ett ogräs hos mig inte.
Synd nog. Det hade den ju gärna fått göra.

Vatten.

Inne i staden fanns det små dammar här och där och där plaskade det glatt runt både en och annan svan.
Koltrastar och bofinkar påträffades också i buskarna.
Lite så man funderar på hur dom tänker när dom om någon månad styr kosan norrut för att landa i våra kala rönnar och planera tillökning här bland mygg och knott...aaahhh - det kan ju vara just DET???
Mygg och knott, mat i överdåd åt lilla fågelfamiljen.

Dricka.

När man går, eller vandrar omkring på Madeira är det sällan man lyckas undgå backar.
Madeira är backar. Branta backar.
Neråt går det ju undan, men skall man uppåt - ja då är det bra att ha lite vatten i ryggsäcken.
Men innan det blev pop med vattenflaskor i varenda en bakficka, handväska, korg eller som sagt ryggsäck så var det ju praktiskt med små lavoarer utanför husets murar - ut mot gatan alltså.
Där kunde vem som helst släcka sin törst när man tog sig uppåt, uppåt, uppåt i sommarhettan.

I min fantasi ser jag frasande klänningar och solparasoll och en liten paus i backen medan man svalkade av sig lite under bougainvilleans skugga...ja, det blir lätt att man dras in i sina fantasier medan man vandrar där på gatorna, upp och ner i solen. I ljuset.

Ja...sist då, vad säger man...

Sällan har någon växt fått så mycket uppmärksamhet, omtanke, kärlek, omvårdnad, pysslande hit och dit som de år jag hade en Agapanthus (Afrikas blå lilja) som krukväxt.
Jag hade köpt en knöl på en trädgårdsmässa och väntade och pysslade, vårdade och väntade. År ut och år in.
Bar ut och in, ordnade med elbatteri på glasverandan och täckte in och bäddade med bubbelplast.
Och blev belönad med.......kanske sammanlagt fyra blommor.
Sex år och fyra blommor!

Och det var den blåa varianten.
Den vita vägrade och dog förmodligen av depression efter första året.

Här växer de  s o m   o g r ä s  längs vägarna.

Det är så det gör lite ont i hjärtat.

Men det var faktiskt inte heller därför jag reste hit.

Även om detta var ett riktigt tungt bonus - ljuset, solen och ja Agapanthus då.