MEN VARFÖR DÅ...?

...detta var min orsak.

Inte blommorna, inte havet, lite ljuset och lite solen, men mest av allt en längtan att få ge sig ut på vandringar där himlen är taket, där man andas moln och där blicken kan vandra kilometervis.

Där man kan andas fritt, där man kan känna sig liten och riktigt känna det mäktiga i att vara mitt i allt det mäktiga.

Bilden ovan...här ser ni världens näst högsta klippa med 580 m fritt fall ner.

Inget foto i världen kan förmedla den känslan av att stå där och bara försiktigt tänka:

Ett steg till och det är en halvkilometer ner...

Jag lovar...det kittlar i magen, i skallen och i alla sinnen en mänska besitter. 

Det var dessa levadavandringar som var mitt mål. 

Levada, för dem som inte vet, är vattenkanaler som samlar upp regnvatten från bergen och sedan samlar de i bassänger och tack vare dem kan man odla på så gott som varje plats på Madeira.

På denna lilla ö finns runt 2000 km (!) levador. Det är en helt fantastiskt nät av vattenkanaler på en ö som är 57 x 24 km.

Under århundraden har man byggt - och bygger dessa kanaler. För att kunna underhålla dem såg man till att de var tillgängliga genom mer eller mindre smala stigar längs med dessa levador.

Och det i sin tur har gjort att de blivit populära för alla som gillar att vandra i naturen. Både turister, men också av ortsbor.

Det ordnas guidade turer på en del av levadorna, och det är ju bra det. 

Däremot kan det löna sig att kolla med dem som bor på Madeira och verkligen känner sin ö vilka levador man kan vandra och när om man vill gå längs de levadorna som inte hör till "turistklassen".

Här finns något för var och en.

Endel levador är faktiskt direkt livsfarliga - varje år dör folk (läs turister) som ger sig ut på dessa farliga led utan kunskap om naturen och en aning överskattning av den egna konditionen.

Men det finns levador för var och en.

Under veckan blev det tre...eller fyra levadavandringar.

Den första gick på ca 500 m höjd över havet. Den kan liknas med en helt vanlig promenad i skog.

Skön och vacker på sitt sätt. Intressant på det sättet att den gick genom små byar och man traskade nästan in på folks bakgårdar.

Den andra vandringen var på en kilometers höjd. 

Stigarna var breda, sköna att vandra på och vyerna hänförande.

Än en gång - foton gör inte rätt för sig...

I ett tvådimensionellt foto är det knepigt att få in djupet...

Den tredje vandringen, då var vi redan på 1600 m höjd.

Uppe bland molnen.

Ibland till och med ovan molnen...

Att gå där... i tystnad, i en syrerikedom som gör en nästan lite yr, och andas moln och att stå där och låta molnen driva förbi en som bilar i rusningstrafik. Alldeles ensam i allt detta.

Det är lite hisnande...vackert.

Just den här levadan var direkt meditativ att vandra. Jag lovar!

Man behövde inte fundera på var man satte sin fot utan kunde bara njuta...av allt.

Av vyerna...

av luften...

av tystnaden...

Där långt nere - under molnen här uppe - lyste solen på byarna.

Och som sagt, det finns inte ett foto i världen som gör detta rättvisa...

På 1600 m höjd är landskapet öppet.

Det är hedar, det är små vindpinade buskar - och det är sagoligt vackert! 

Så annorlunda än 1,5 km längre ner...

Sedan...dags för den tredje, eller fjärde levada, lite beroende på hur man räknar...

Nu är vi lägre ner...på ca 1000 m höjd. Naturen är helt, totalt,  annorlunda.

Nu gäller det inte att gå upp PÅ bergen, utan runda ett.

Skogen är så tät - också så här i januari, då en del av träden faktiskt fällt sina löv - att solens strålar når inte ända ner.

Här hittar vi de typiska skuggväxterna som vi alla känner igen.

Ormbunkar, skugg-gröna, murgröna...och gröna är väl det som tar över.

Mossor, grönt, grönt, grönt...nästan lite känsla av regnskog.

Bara temperaturen gjorde att det inte blev riktigt trovärdigt. Det var kanske det perfekta vandringsvädret.

Dryga tjugo grader och lite vind.

Så perfekt det kan bli!

Och vyerna...inget fel på dem!

Stigarna längs levadorna var för det mesta skönt breda att gå på - på de allra flesta ställen så att man kunde ställa båda fötterna brevid varandra och fortfarande ha någon cm till godo...

Nu och då stötte man på ett och annat vattenfall. 

Om det finns något som gav tilläggsvärde åt vandringen, om det nu skulle behövas efter de vyerna, så var det nog detta ständiga porlande av rinnande vatten i all tystnad.

Än en gång försökte jag fånga djupet där intill muren man gick på.

Det här är inte ett dike...det är ett vattenfall på tiotals meter - där lååångt nere.

När jag tog den här bilden stod jag på tvären på stigen, eller murkanten med tårna utanför...en hisnande upplevelse för mig med en liten släng av höjdrädsla. Inte -skräck - jag gillar höjder, men har ett så dåligt balanssinne så det spelar mig små spratt emellanåt.

Här stigen, eller murkanten.

Till höger skymtar man levadans murade kant och till vänster en stup på hundra...tvåhundra meter...

Här gäller det att vara rätt så stadig på foten...

Mera vattenfall...och porlande...skönt, vackert så man baxnar!

När jag går längs dessa levador, där upp i bergen, kilometer efter kilometer, blir jag så imponerad av allt jag ser. Och framför allt av att allt detta är byggt för hand. Hit släpar man inte några maskiner precis...

Oftast var bredden mellan en bergsvägg som stupar rakt uppåt, och ett stup som stupar rakt neråt inklusive levadan på ca 40 cm under en meter. 

Här och där stötte man på små murade "tempel". I ett fann jag ett utbrunnet ljus. 

När jag senare frågade om dessa, berättades att de murades för någon arbetare som dött under arbetet av att bygga levadan...

Ibland gick man in mellan bergspass. Och efter att balanserat på ytterkanten av hisnande smala stigar kändes detta synnerligen tryggt...

Tidvis gick man formligen inne i molnen...

...för att igen runt nästa hörn vara ute i klart väder och bli yr av utsikten...

Tänk er....2000 km av levador - på denna lilla ö, mindre än min hemkommun, Ingå.

Och levadorna...de skulle räcka genom hela Finland, från Utsjoki i norr till Hangö i söder, och så tillbaka till Utsjoki igen.

Så det finns att vandra längs med...

...så mycket mer än jag hann med på en vecka.

På plandet på väg till Madeira hörde jag ett par som sade sig vara på väg till Madeira för gud-vet- hur månde gången.

Eller som de leende uttryckte det:

Madeira har en tendens att bli som en kronisk sjukdom - man återkommer...

Och jo, för första gången någonsin faktiskt, kunde jag tänka mig att återkomma. För trots min rätt aktiva vecka här kände jag att jag bara skrapat på ytan av denna otroliga lilla ö där i Atlanten.

Så har jag aldrig tänkt förr - att jag skulle återkomma.

Men nu...jag vet inte...där blev ju faktiskt 1970 km levador oupptäckta...;)

30 km levador känns lite fjuttigt - men det gav mersmak.

Verkligen.

Det var därför jag åkte dit.

Och så lite för solen, ljuset, staden, havet och blommorna också om man nu skall vara riktigt ärlig.

Men om jag någon gång återkommer - då är det för levadorna, naturen och de hisnande utsikterna.

Därför.