ATT SOVA UT...

...en hjärnskakning.

Efter en sväng in på sjukhuset med skivröntgen av hjärnan och ett underbart smärtstillande dropp på programmet var jag återigen hemma med det inte alldeles för svåra och mycket enkelt genomförbara rådet att vila och ta det lugnt.

Man vill ju inte vara en besvärlig patient, så jag tog läkaren på orden, lade mig i soffan och sov. Vaknade någon timme senare, frågade lillungen om han har koll på läget (det hade han), förflyttade mig till sängen och fortsatte sova - i tolv timmar.

Non stop.

Vaknade av att min flock (utom lillungen då, som åkt till skolan) satt och stirrade ner på mig med en något bekymrad min. Deras rutiner var ruckade.

Och de var oroade, så där som nu djur kan vara när allt inte är som det alltid brukar vara. Och så här skall det ju inte vara?!

Lade mig i soffan för att läsa (för sömnkvoten var nog fylld nu för en tid framöver). 

De lade sig i fotändan och iakttog mig så till den grad att det inte blev något av läsande.

Steg upp, kokade kaffe och åt en smörgås. Gick efter posten.

Läste tidningen. Hunden låg utsträckt framför öppna spisen, och katten satt och tittade ut genom fönstret på småfåglarna.

Jag lade mig i soffan, och vips var de båda där igen, i fotändan, med sina intensiva blickar och framåtvända öron. 

"Matte ligger aldrig på soffan.

Gör hon det, då är det fel.

Någonstans."

Voffo gör hon på detta viset? Voffo?!!

Så lite är det som kan rucka på jämvikten och balansen i en liten flock.

I morgon skall jag ta och återställa den normala dagsordningen.

Återgå till de normala rutinerna, återställa vardagen.

Nu har jag sovit ut!