VARDAGLIG WEEKEND...





...ofta kan jag tycka att de där alldeles vanliga veckosluten är de allra bästa.
Det må hända, och den risken tar jag, att jag med den här meningen slinker in i de tråkigas grå låda och frågan är vad krävs för att ta mig upp därifrån.
Om jag nu vill.

Nja...jag tycker faktiskt ruskigt bra om helt vanliga dagar - också.
Fast det vet ni ju redan i och för sig, så det är ingen nyhet.

Däremot kan man fundera om det är något att skriva om?
Det går ändå inte att förmedla.

Eller hur skulle jag kunna förklara den enkla njutningen i att långsamt värma bastun därute i trädgården på lördagskvällen. Lillungen hade jag just avhämtat från kompisar var han övernattat. Plockade med granngrabben - om jag säger så att båda somnade i bilen på vägen hem, vilket skvallrar om inte så många sovtimmar, men de hade haft det roligt tillsammans, och vad är bättre än det.
Grabben somnade på soffan och jag fortsatte mitt eldande i bastun.

När mörknet redan lagt sig som en tjock socka över trädgården tassar jag ut i min badrock, med ett ämbar med varmt vatten och en handduk över axeln längs den smala stigen i snön som leder mot bastuvärmen.

Hur kan jag förmedla lyxen av att sitta där inne i dunklet, i värmen och utanför finns vintern och snöflingor dalar sakta ner.

När det blir för varmt, tar jag min handduk om mig och går ut.
Där är det mörkt, tyst och kallt.
Jag vänder ansiktet upp mot himlen och låter snöflingorna kyssa mitt ansikte, dala ner på mina bara axlar.
Ur bastuns dörr, som står på springa, väller det ut bastuånga som blir till ett litet moln i den sena januarikvällens kyla.

Där i trädgårdens bakersta del, på bastutrappan, är det bara jag, tystnaden, månen och januarikylan.
Och jag älskar det. I all sin enkelhet.

*

Kanske det är just det som är en av nycklarna till ett lyckligt liv?
Att lära sig att uppleva, se och höra, det vackra och smått märkvärdiga i allt det enkla och vardagliga?
Kan det vara så enkelt?




Hur kan jag förmedla det sköna i att på söndagskvällen, efter en alldeles vanlig söndag, tända brasan och känna att trots att min söndag inte bjudit på det minsta lilla konstigheter, bara simpel, vanlig söndagspyssel, så känns det faktiskt riktigt meningsfullt.



Jag sov länge, det räknar jag som ett verkligt privilegium, när jag vet så många som inte kan sova - även om de ville.
Läste Husis och hällde i mig ett par koppar kaffe medan radion sakta malde på i bakgrunden. Lillungen fortsatte sova, likaså hund och katt. Hela den lilla flocken andades tungt och tryggt.
Också det ett privilegium. Ingen som behövde hasta iväg någonstans. Och djur som lagt sig till ro.

Passade på att göra en dryg timmes ordentligt yogapass, något jag väntat med efter hjärnskakningen.
Först nu kände jag att det kändes okej att ha huvudet neråt utan att det började yra i planeten.
Kände mig också här privilegierad av att igen ha fått tillbaka en kropp (eller knopp) som funkar hyfsat som den skall.


*

Gårdsbongade - fåglar.
En timme gick jag ute i trädgården och kollade in fågelarter, antal och bara glodde.
Mot buskar, mot himlen, mot fågelmatomaterna.
Gör mitt bästa för att hitta det vackra i en januariträdgård. Det är svårt.
Jag berörs av allt det nakna, avklädda i naturen. Av den ihoppackade snön, av torra, frusna bär.
Jag försöker hitta det vackra i det - men gör inte det.
Förlåt mig för det.

*

Tar hunden på en promenad runt byn. Det tar oss en timme.
Vi går först ner till havet. Känner den vinande vinden som får fart över fjärden i kinderna, i pannan.
Ögonen tåras av blåsten. Hunden tar skydd bakom mina ben.
Vi ger oss inte ut på isen - inte idag - vinden är för vintrig.
Vi tar vägen bakom kyrkan, genom ekparken och tillbaka hem.

*

Innan jag gick iväg hade jag satt på en långkoksbolognese som skulle få sakta puttra där på spisen medan jag var ute.
Doften av vitlök, lök, rosmarin, tomat och kött som fått god tid på sig att ingå i varandra mötte mig i dörren som en välkomnande famn.
Så skall ett hem dofta!

Och en alldeles, alldeles vanligt vardaglig weekend kan vara en riktig höjdare - om man frågar mig!

Vardaglig weekend - när den är som den är och med det - alldeles lagom bäst!




1 kommentar:

Agneta sa...

Så skönt med bastu! Min man ska snart börja bygga vår lilla bastu, jag väntar!! Tänk varma sommarkvällar att få gå sätta sej på trappan och svalka sej, eller i det gamla badkaret som redan väntar...
Jag tycker också att vardagen är den stora njutningen, och det vardagliga.