TRIVAS BÄST I ÖPPNA LANDSKAP...

...även om det är februarimurrigt och disigt. Men det är ändå vackert på ett dämpat sätt. 

Lite som en akvarell, modell större bara.

Färgerna, dessa dova nyanser glider ihop av vinterdiset till en rofylld färgpalett.

Det är dessa färger jag har hemma också, kom jag på. 

Lite tråkgrått, men rätt vilsamt faktiskt!

Sedan har jag ju de där små elementen därhemma som gör att tillvaron inte blir riktigt så sömnig som färgvalet kunde ge sken av. Ungar och hundar - och katter för den delen då de inte ligger spinnande på fårfällen - ser till att det sällan är riktigt stilla och tyst. 

Så skall det vara! Men o milda himmel vad skönt det är ibland att ge sig ut till de tysta, öppna vidderna och bara släppa in all denna ro i själen. 

Låta den totala tystnaden smeka örat.

Låta blicken vandra över oändliga snötäcken och känna sig lite liten i allt det tysta och orörda.

Smaka på hur det skulle kännas att stå där som en fura när storm efter storm viner omkring en.

Eller är det kanske just det vi är, furor? Sega, eviga, vindpinade furor som står där och tar emot den ena stormen efter den andra i vetskap om att vi klarar det?

Kanske är det just därför en del av oss trivs i öppna landskap?

För att vi vet hur det är.

När det stormar?

Tillbaka inne bland de täta stammarna känns inte vinden så hård. Inte utsattheten så uppenbar.

Men friheten känns inte heller här så stark. Tryggheten tar över.

Och så, mitt i allt det vardagligt smågrå stöter man på en färgklick som lyser upp.

De små, små bären lyser på långt håll och pockar på min uppmärksamhet. Blicken kan inget annat än dras till dessa färgklickar. Som man i vardagen ibland lockas av det där spännande, det annorlunda. 

Det som bryter. 

Jag slutar aldrig att förundras över naturen, och det lugn det skänker mig. Jag är helt enkelt banalt förälskad i naturen, oberoende av årstid, och trots att jag gnäller över vintern som bara drar ut på tiden känner jag ändå en viss tacksamhet över att kunna uppleva allt detta. 

Ta mig ut till de öppna landskapen och låta allt detta famna mig.

Detta som ger tankarna rum att rumla om. Som ger fantasin bränsle.

På tal om fantasi, visst har naturen också fantasi - och humor.

Min lilla terrier blev grundlurad av detta "får" som tittade fram bakom buskarna.

Så snopen en liten hund kan bli när det visade sig vara en illusion bara.

Det som däremot inte är en illusion, utan ren kall fakta, är att fågelbrädet som hänger hängde i trädet inte längre gör det. Eller jo, det hänger där fortfarande, men är nu inbäddat i ett tjockt täcke av snö som tagit hela matplatsen i besittning. Nu gäller det att komma på andra lösningar för att hjälpa fåglarna.

Denna gör onekligen inte så stor nytta mer denna vinter...

Och snart gör inte porten heller så stor nytta för att hålla lilla hunden på rätt sida om staketet.

Jag hade nog inte trott detta.

Att det efter en snöfattig början av vintern kunde vräka ner sådana mängder på en så kort tid!

Och mera kommer det - hela tiden. 

Detta är charmen med de fyra årstiderna.

Visst?