Snubblade över en svensk bloggares blogg som jag för något år sedan läste och följde.
Men sedan tappade jag lite bort henne och nu av en slump hittade jag hennes blogg igen.
Höstflunsig har jag mest drällt i soffan och surfat hit och dit.
Har inte orkat läsa och inte haft koncentration nog att se på någon film.
Men sådana dagar är ju (ny)upptäckta bloggar bara guld!
Bloggerskan, precis som jag, har då man och barn. Pojkar i tonåren/vuxna. Mina är
då rejält mer vuxna än hennes, men jag log så igen kännande då hon skrev om
hur man bli ihågkommen som som mamma. Hon skrev att hennes barn nog
skall minnas henne som mamman som lagade de vackraste och nyttigaste frukostar.
Och ah...vad jag känner igen mig.
Att mat skall presenteras vackert har varit - och är - så viktigt för mig.
Mina barn har nog alltid tvingats äta gott - och i vacker miljö. 😅
Att gubben aldrig riktigt lärt sig det är ju....lite synd.
Alltså han uppskattar estetik - det när jag gör det.
Men själv skulle han helst äta allt från stekpannan - med sked.
Han skulle helst också leva på enbart potatis och sill så någon gourmet-relaterad
gen i hans fall har inte helt hunnit med i utvecklingen....
Min förstfödde, storgrabben, har ändå ärvt en rejäl del matestetik och kan bli lika rabiat som
jag över gubben/pappans "tömmakylskåpetpåtypalltpåenochsammagångisammastekpanna"-mentalitet.
Å andra sidan: Vi slänger sällan mat - och det är ju tack vare att vi har en alldeles
egen "hushållsgris" i familjen. Så på det sättet lite winwin ändå!
Den yngre, lillungen, är i ett brytningskede och på väg att upptäcka det fina med mat.
Inte bara det goda utan det fina. Så det finns hopp.
Men ja, tillbaka till bloggen jag åter-hittat.
(Planerat ett annat inlägg där jag länkar till henne, men behövs lite mer
presentation för att göra det)
Hon skriver om hur (mat)-högtider på något sätt förlorar sin glans när barnen blir
vuxna, och eftersom jag inte har flickebarn så kan jag ju inte uttrycka
mig om det skulle vara annorlunda då, men med grabbar är det som om det som
varit en fin tradition i barndomen ganska snabbt bleknar när de
växer till sig och som om de plötsligt inte har samma sätt/behov att ta med sig
dessa traditioner från barndomen till sina vuxna liv.
Kanske är de fabriksprogrammerade för att vara mer emottagna
för en framtida flickväns/frus syn på saker och ting?
Kan naturen faktiskt klurat till det så?
Och att "naturen" i så fall hänger lite efter i utveckligen.
Själv kan jag bli lite tudelad när det gäller det här. På något plan kan jag känna att
det är lite synd att högtidstraditioner inte förankrats så starkt som jag kanske i tiderna
trott att det skulle göra i mina barn. Å andra sidan. Jag har varit ganska ivrig själv att
göra nya, egna "traditioner" enligt vad jag tyckt är fint, snyggt och passande för just...mig?
Så vad är tradition? Egentligen. Och spelar det någon roll?
Har ju sällan, eller egentligen aldrig, fått mothugg av familjen hur högtider skall firas,
men inte heller ett bekräftande på att "det här" är det enda rätta.
Inte för att jag i och för sig tänkt att det skulle
behöva vara så - att mitt sätt är det enda rätta - men
ändå tänkt att det här kanske är en liten tradition ändå.
Inte släktens tradition, men familjens.
Bloggerskan skriver om påsken:
"Förra året tror jag inte ens jag plockade fram mitt påskpynt och vi gjorde nog inget speciellt.
Vet inte om det är för att barnen börjar bli stora och allt det där mysiga runt omkring högtider
bara rinner ut i sanden när det inte är någon som vill vara med och baka eller pyssla.
Skulle jag fixa påskris och färga ägg så skulle ingen
märka det ändå… hahaha, så deppigt det låter. Förlåt."
Och oj! Vad jag känner igen mig!
Är det bara så att det här med högtids-/årstidsuppmärksammande
helt enkelt är fortfarande en så starkt kvinnlig grej, att män inte riktigt
orkar/vill/ids/har intresse att bry sig.
De uppskattar att det görs men känner inte att själva förverkligandet på
något sätt berör dem. Och behöver det ens vara så?
Är ju rätt tudelad till det här. Samtidigt är jag väldigt glad och tacksam att min
familj typ aldrig haft några som helst åsikter om hur jag inreder och pyntar och har mig.
Slantens baksida är kanske att ingen i familjen egentligen bryr sig.
Och då har man ju bara sig själv att ta i beaktande hur mycket man satsar.
Hur är det med er andra? Känns det igen?
