RITUALER OCH SÅDANT

Den skylten har ni sett? 

Säkert över tio år sedan jag köpte den i ett infall av köpbehov eller något. 

Och även om jag strävar efter att minska på grejer som inte är behövliga, så 

är jag inte alla gånger så radikal. 

Den här lite banala skyltens värde (för mig) ligger i ritualen och har ett symbol-

värde. Varje vår då jag får hänga skylten ute på väggen är en ritual att nu 

är en ny stugsäsong öppnad och då jag på hösten plockar in den är det det 

sista jag gör innan jag låser efter mig. 

Sporadiska besök under vintern leder inte till dylika ritualer.

Andra ritualer då? 

Även om man får det mesta i matväg köpt när som helst på året så håller jag

envist fast vid att vissa saker skall vara säsong. Ett bra tag redan har man kunnat köpa 

sparris i butikerna, men den är helig påsk-rätt för mig. Inte innan - sedan kan jag lite

tänja på säsongen i andra änden...

I växtlådorna sticker pärlhyacinterna upp, de som jag grävde ner för något år sedan. Grönt är det i alla fall, få se om de kommer att blomma alls. Och buxbomen i den ena krukan har (kanske) överlevt. 

Den andra dog redan på senhösten, vi är ju precis på gränsen vad en buxbom klarar av i vinterväg och

att dessutom klara av det stående i en kruka är att utmana ödet, jag vet. 

På tal om att övervintra i kruka. 

En sådan mild vinter som vi haft har gjort att Muehlenbeckian (plättar i luften) galant

klarat av sin kruktillvaro. Det var också en positiv överraskning. 

Till ritualerna första gången jag kommer till stugan är att gå runt och säga Hej! åt alla växter.

Ofta blir det också ett Oj! när växter inte klarat vintern i detta rätt tuffa klimat. 

Att damma av och flytta ut dynor till verandan och pynta den i "påskskrud" är naturligtvis ett måste.

En ritual. I dessa corona-tider så blev det ju inte att samla hela familjen, och inte

heller att bjuda in någon, men lite pynt skall man väl ändå ha? 

Strutsfjädrarna hör också till kategorin "hur tänkte jag när jag köpte dem", men 

de har tillsammans med fjädrarna av en järpe som gubben hämtade hem häromåret

agerat påskpynt i något år redan. Det får de fortsätta med. 

I övrigt är det kallt. Solen skiner från en klarblå himmel, men vinden

är både kall och rätt hård. Det oaktat skall jag gå ut en sväng och plocka

fram utemöblerna från sin vintertillvaro i lidret. 

Också en ritual. Och så blir det naturligtvis bastu - fast jag ingen bastufantast

är. Men påskbastu, det måste en ju ha! 

Må gott i påsk!

ÄNTLIGEN...

Det är mycket som får mig att sucka ÄNTLIGEN! 

Det är sen kväll nu, men i morgon har jag planerat att äntligen ta 

ledigt från alla mina jobb och mina projekt och åka ut till stugan. 

Som många vet så är ju hela Nyland avstängt från resten av landet pga corona-

viruset, men har ju turen att både leva och ha sommarboendet inom Nyland

så det skall gå att åka dit. 

Sedan går ju åsikterna rätt kraftigt isär om man trots det skall åka ut till stugan. 

Och det är ju, som så mycket annat i dessa corona-tider, ett dilemma 

med från varandra så totalt olika synpunkter. 

Endel vill att vi, huvudstadsbor, skall hålla oss hemma och inte 

över huvudtaget besöka våra kojor och stugor pga av risken att smitta andra. 

Och andra som tycker att just det vi borde göra, inte smitta då, naturligtvis inte,

men besöka våra stugor och kojor för många små "sommarkommuner"

behöver de pengar som kommer in genom just sommargästerna.  

Sedan blir det ändå fel, för helt spontant så tänker jag att naturligtvis 

köper jag min mat och annat inför påsken i dessa redan så 

kontaminerade huvudstadsbutikerna och så 

åker jag direkt till stugan utan att stanna på vägen och så hålls

jag, vi, där på stugan och bara är i skön tystnad och isolation hela påsken. 

Helt klart är risken att jag, på detta sätt, sprider eventuell smitta så gott som noll. 

Jag kommer ju inte att träffa en kotte. Eller ja, kanske just en kotte då. Konkret. 

Tall- eller grankotte alltså. 

Men inte bidrar jag till min sommarkommun så mycket heller genom att

mat-shoppa här i huvudstadsregionen och undvika kontakt med det lokala. 

Så förlåt, alla som tycker illa om oss som åker ut till våra stugor till påsk. 

Jag tänker vara extremt osocial och o-allt och bara susa genom byn med

mörklagda bilfönster MEN tänker kompensera för detta i sommar, 

då förhoppningsvis coronaspöket har försvunnit för gott, genom 

att bli en bättre sommar-invånare än jag varit innan och verkligen

tänka lokalt på de val jag gör i sommar! 

*

I övrigt har ju mina pelargoner fått ny mylla och den stora Mårbackan

har redan klämt fram några små blommor till och med. 

Och i morgon packar jag bilen och drar till skogs och till havs. 

Så jag längtat - i år igen! 

KONSUMTION

Egentligen är ju världen ganska snedvriden. Ifall ni inte insett det redan. 

Sedan jag köpstoppade för något år sedan har min syn på konsumtion, och mitt eget konsumtionsbeteende ändrats radikalt. Det har för egen del känts befriande och trots 

rätt små inkomster möjliggjort att downshifta lite. 

Så ja, min materialism har minskat och är sakta på väg mot minimalism. 

Men så kom då en korona-kris och små företag kämpar med uteblivna kunder

och jag inser att andras materialism faktiskt är det som möjliggör att jag kan 

köpstoppa och leka minimalist. Korona eller inte, är ju konsumtion det som håller 

många småföretagare med näsan ovanför ytan. 

Eller är det? 

När jag sade upp mig från mitt förra jobb för några år sedan så hade jag

faktiskt som ett alternativ att grunda ett företag med en liten fysisk

butik och så näthandel förstås. 

Jag menar, jag har ju ändå alltid gillat inredning och fina ting. 

Varför hymla med det? 

Men någonstans då jag besökte ett par mässor omkring i Norden insåg

jag att jag kommer att vara så extremt icke trovärdig om jag skulle börja

sälja en massa....onödigt. Om än vackert, men inte nödvändigt. 

Jag hamnade lite in på en kollisionskurs med mig själv. 

Det blev, som ni vet, aldrig någon sådan butik, och det är jag glad för nu. 

Hade inte känts okej. 

*

Men så tänker jag på min egen konsumtion. 

I dessa koronatider uppmanas man att stötta små företagare och nu då

så många företag som bjuder tjänster inte riktigt känns aktuellt att använda sig av,

som frissa...resturang....massage...gym...resor....hotell.....

så blir det ju att blicka till annan form av konsumtion

för att hjälpa våra lokala företagare. 

Men sen blir det error i min logik.

Jag vill jättegärna stöda lokala företagare - absolut. MEN jag är inte

speciellt glad över att jag skulle behöva konsumera mer produkter för att 

vara den goda konsumenten som stöder lokala företagare. 

Och vart hamnar mina arma slantar i förlängningen om jag köper en

ny filt, eller en ny lampa, hos den lokala inredningsbutiken? 

En ny vårjacka eller ett nytt koppel till hunden?

Jo, större delen av slantarna mina kommer ju ändå att landa hos ett betydligt större 

företag som varken står eller faller om jag personligen köper eller låter bli. 

Och jag inser att min strävan till någon form av minimalism förutsätter

att andra fortsätter sin konsumtion som innan. 

För annars stannar allt upp...

...och en marknadsekonomi skulle sluta rulla världen framåt. 

Det är en riktigt komplex och delikat fråga det här. 

Konsumera eller inte? 

That's the question! 

Vad är i rätt på lång sikt? Vad skall man välja? 

*

I övrigt har jag sått frön och satt lökar. 

Det känns som en konsumtion som ger mer än 

man satsat på i begynnelsen. 

Ett gäng doftliljor är satta. 

I väntan på dem och i väntan på ett liv efter coronan. 

Ha det gott! 

ALL GOD MAT ÄR INTE VACKER

Så är det bara. Men det här är gött. Jag lovar! 

Har ett urgammalt vege-lasagne-recept som jag nästan alltid kör med, men

nu var situationen den att en hel del av de ingredienser jag hade

hemma inte sträckte sig helt till att göra en sådan lasagne. 

Eftersom jag och ett par andra i La Familia faktiskt har lite flunssa-känningar, så just in case, 

har vi nu valt att helt och totalt stanna hemma tills vi ser hur vår

kondition utvecklar sig. Och då blev det att ta till det man råkar ha. 

Som Caisa Varg gjorde i tiderna. 

Så här gjorde jag:

Rev 2 morötter grovt. 

Hackade 1 lök och 2 vitlöksklyftor

Tog fram 2 burkar färdigt kokta röda linser

och 1 burk tomatkross. 

Lökarna fräste jag upp i lite olja, hade i den rivna moroten och 

lät det puttra på ett tag utan att de fick färg. 

Klämde i ett par msk tomatpuré och så fick den ännu 

fräsa med en stund, ett par minuter. 

Hällde över tomatkrosset, linserna (utan vätskan) och smulade i ett par 

grönsaksbuljongtärningar. Det här fick småkoka i 

ca tio minuter. Sedan smakade jag av med salt, peppar,  2 tsk (torkad) rosmarin

 och 1/2 - 1 tsk cayennepeppar för att få lite trevlig spark i det hela. 

Smaksak hur mycket spark man vill ha....

Under tiden satte jag ugnen att värma sig till 220 °C. 

Och så rörde jag ihop en vit sås av ett par burkar crème fraiche och 

så blandade jag i så mycket riven ost att smeten fortfarande var "utbredbar".

Oljade ugnsformen och så varvade jag på med lins-sås, ost-créme-fraiche,

lasagneplattor och så överst ett lager med sås och på det riven ost. 

In i ugnen för 20-25 minuter. 

Gött gött av sådant man oftast har hemma. 

Inte så vackert på bild....men riktigt, riktigt gott! 

SÅ SKÖRT ALLT ÄNDÅ ÄR

Gick ut i hassellunden ett stycke bortom huset. 

Bland fjolårets bruna sköra lönnlöv sticker de små ludna stjälkarna

fram och i det dunkla ljuset då eftermiddagen håller på att bli kväll

lyser vårens första blåsippor inte som utropstecken, till det 

är deras väsen alldeles för väna, men som små "pssst!" om att stanna upp. 

Stanna upp och se. Vara just här och just nu. 

Har tagit en liten tur ut i när-naturen. 

Sedan tisdagen har jag mer eller mindre varit hemma innanför fyra väggar. 

Har känt mig lite småkrasslig. Lite ont i halsen, lite hosta, lite ja...småkrasslig. 

Absolut inget allvarligt. 

I vanliga fall inget jag skulle reagera på, men nu är 

liksom allt annorlunda! Tänk om....?

Tänk om jag bär på en corona-smitta och kan smitta vidare? 

Eller har jag bara en alldeles vanlig flunssa och skulle kunna

ta mig dit jag alltid gått? 

Om en kvart (vid midnatt) stänger Finland gränserna  mellan Nyland och 

det övriga Finland. Det känns absurt. Inte orsaken varför det görs utan ATT det görs. 

På bara ett par veckor har vi gått från ett läge där några få människor var smittade

till att nästan stänga ner ett helt land, till att hindra människor att röra sig fritt över 

kommungränserna. Polis och militär på alla vägar vid gränsen mellan Nyland

och det övriga Finland. Känns absurt, och klokare personer än jag 

har säkert gruvat och funderat och kommit till 

slutsatser, om vad som är det rätta i detta läge. 

Detta läge, som knappast någon kunde ana att världen skulle hamna i 

för bara en kort tid sedan, är plötsligt här i vår vardag.

Det är overkligt, samtidigt som det i allra högsta grad är 

den verklighet vi lever i. Här och nu. 

Så skört våra liv ändå är, så litet som ändå kan rubba våra cirklar

på ett sätt som vi aldrig kunnat ana. 

Så snabbt en värld kan förändras.

Frågan är - kan vi människor det?