SÅ SKÖRT ALLT ÄNDÅ ÄR


Gick ut i hassellunden ett stycke bortom huset. 
Bland fjolårets bruna sköra lönnlöv sticker de små ludna stjälkarna
fram och i det dunkla ljuset då eftermiddagen håller på att bli kväll
lyser vårens första blåsippor inte som utropstecken, till det 
är deras väsen alldeles för väna, men som små "pssst!" om att stanna upp. 
Stanna upp och se. Vara just här och just nu. 

Har tagit en liten tur ut i när-naturen. 
Sedan tisdagen har jag mer eller mindre varit hemma innanför fyra väggar. 
Har känt mig lite småkrasslig. Lite ont i halsen, lite hosta, lite ja...småkrasslig. 
Absolut inget allvarligt. 
I vanliga fall inget jag skulle reagera på, men nu är 
liksom allt annorlunda! Tänk om....?

Tänk om jag bär på en corona-smitta och kan smitta vidare? 
Eller har jag bara en alldeles vanlig flunssa och skulle kunna
ta mig dit jag alltid gått? 

Om en kvart (vid midnatt) stänger Finland gränserna  mellan Nyland och 
det övriga Finland. Det känns absurt. Inte orsaken varför det görs utan ATT det görs. 
På bara ett par veckor har vi gått från ett läge där några få människor var smittade
till att nästan stänga ner ett helt land, till att hindra människor att röra sig fritt över 
kommungränserna. Polis och militär på alla vägar vid gränsen mellan Nyland
och det övriga Finland. Känns absurt, och klokare personer än jag 
har säkert gruvat och funderat och kommit till 
slutsatser, om vad som är det rätta i detta läge. 

Detta läge, som knappast någon kunde ana att världen skulle hamna i 
för bara en kort tid sedan, är plötsligt här i vår vardag.

Det är overkligt, samtidigt som det i allra högsta grad är 
den verklighet vi lever i. Här och nu. 

Så skört våra liv ändå är, så litet som ändå kan rubba våra cirklar
på ett sätt som vi aldrig kunnat ana. 

Så snabbt en värld kan förändras.
Frågan är - kan vi människor det? 




Inga kommentarer: