På fredag åkte jag min vana trogen till butiken för att handla inför veckoslutet.
Redan på parkeringsplatsen överraskades jag av den mängd bilar som där fanns.
Det var ju ingen helg på kommande, bara ett vanligt veckoslut.
Kanske hade butiken något enormt erbjudande som jag glatt missat.
Som att man kunde få femtio paket kaffe till priset för ett.
Annars kunde jag inte begripa detta vallfärdande.
Redan i dörren in till den stora marketen möts jag av överfulla butikskärror där
det i minst varannan tronar berg av - toalettpapper.
Inte ens då begriper jag utan tänker att det måste vara något
verkligt bra erbjudande på just toa-papper.
Vi hade slut på potatisen. Och på löken.
Då jag kommer till potatishyllan är den totalt tom.
Inte en påse potatis. Inte en endaste en. Klockan är fredag-förmiddag.
Segt börjar jag inse att människor är här för att bunkra upp
inför en eventuell corona-virus-karantän. Och ju längre in i labyrinten
av butikshyllor jag kom, desto mer häpen blev jag.
All pasta var slut, likaså nudlarna. Tvålen. Och så....toapappret!
Kubikmeter av toapeppers-torn hade man på bara några timmar tömt.
Kvar på golvet stod bara pallarna de hämtats in i butiken på.
Det är ju helt absurt, tänkte jag.
Coronaviruset är en virus som ger influensaliknande symptom - inte diarré!
Och behöver man 144 toalettpappersrullar för
14 dagar i karantän då har man större
problem med hälsan än coronasmitta.
På nåt plan begriper jag att man köper potatis och pasta hem,
och tvålen begriper jag också - men skithuspappret. I don't get it!
Inte förrän jag kommer på att vi människor ju är sådana otroliga
flockvarelser och gärna följer vad andra gör.
Sådana är vi ju - annars skulle vi inte ha sådant som mode till exempel.
Då coronaviruset började härja på i Kina såg man nyhetsbilder där
människor bunkrade upp och alla hade gigantiska mängder
toapapper i sina butikskärror.
Skillnaden mellan oss och de är att i Kina var det på riktigt risk att toapappret
skulle ta slut då fabrikerna istället på högtryck tillverkade andningsskydd.
Den situationen har vi inte i Finland.
En blick över skogarna här och man inser att just
toapappret inte tar slut här i första taget.
Eller som någon skrev: att hamstra toapapper i Finland är som
att hamstra isbitar på Grönland..
Det här blir så intressant när man iser hur irrelevant intelligenta
människor ändå trots allt beter sig då det krisar till sig.
Man ifrågasätter inte speciellt mycket varför man skall
bete sig på ett visst sätt, man har sett att det är så här man skall
göra och då lugnar man kanske ner sin fantasi som
galopperar i skenande fart mot alla skräckscenariers moder.
Vill inte på något sätt förminska människor ängslan, men att ibland
bara ifrågasätta varför man känner den rädsla och ängslan
som man gör kan ha den effekten att ängslan till och med
förminskas eller försvinner helt.
Att inte kasta sig in i ett gruppbeteende utan att alls tänka
själv brukar sluta dåligt, eller i alla fall snöpligt.
Vad bilderna har med det här att göra?
Nåh, bara det att jag har ÅRGÅNGStoapapper, lika snyggt dammiga och
spindelsnätsinvävda som den dyraste årgångsvinflaskan.
Det ni!
Dessa rullar år från 1991 då vi hade här på gården en stor fest.
Sedan dess har inte ute-tupparna här använts.
Och innan ni börjar buda - märk att pappret är av en synnerligen
fin Satin-kvalitet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar