Sitter i ett klassrum som har blivit alldeles för kvavt efter timmar av innesittande och datorer och projektorer som surrar på och värmer upp luften. Det är intressant, men jag undrar om jag verkligen kommer att behöva all denna information jag försöker mata min arma hjärna med.
De andra har gått på kaffe till en byggnad intill, jag har kaffe med i min termos och tycker det är skönt med lite tystnad. Så har jag nog alltid varit, att jag behöver lite tystnad för att orka vara i ett hösel resten av dagen. Jag lovade också vara prylvakt så vi kan ha fönstret öppet under kaffepausen. Klassrummet ligger i höjd med marken och vätter mot en vildvuxen del av trädgården och även om jag personligen har svårt att tro att någon med skumma avsikter skulle råka ha vägarna förbi just här, bland detta snår just då vi vädrar, så är jag okej med en "orsak" att stanna kvar.
Jag har också ett litet förhållande till väggarna i skolhuset. På ett bra sätt.
Kursen går nämligen av stapeln på min gamla skola. På en av dem. För 25 år sedan - ish - utbildade jag mig till trädgårdsmästare vid just den här skolan. I går då jag gick till matsalen så såg jag en fågelbo-gran (Picea abies 'Nidiformis') som hade vuxit sig enorm! Då jag studerade vid skolan så var den en liten planta bara! Det är på barnen och på träden som man märker att man åldras.
Inte på sig själv - hahaha!
Mina kurskompisar är tillbaka från kaffet, och småpratet är tillbaka. Det är skönt och jag gillar genuint varje möte med nya personer men behöver få mina egna tysta stunder i allt babbel som sådana här kursdagar ändå för med sig.
Den här gången valde jag att ta min egen lunch med, ett par smörgåsar bara, som jag hastigt slängde i mig. Ville ge mig själv tid till att gå runt på området och se utvecklingen.
Och hur alla växter växt "sedan sist".
Det roliga är att det området, som nu är en idéträdgård och samtidigt en beständig utställning av olika producenters produkter, var då jag studerade här bara och enbart en åker där det växte högt ogräs. Och med högt menar jag RIKTIGT högt!
Då jag studerade här skulle jobbet med att börja bygga ut området startas och jag och min studiekompis Anna fick den tvetydiga äran att vara de allra första att "hugga tänderna" i denna av åratal ogräsmättade åkerjord. Låter inte det hur utmanande som helst?
Hon och jag fick var vår "ogräströska" (läs ogräsmonster) som mer styrde oss än vi styrde dem, men sakta och säkert tuggade tröskan sönder ogräset och så småningom blev ogräsåkern till åker som blev till förbättrad odlingsmark som blev till botten för planeringar som blev visningsträdgårdar som nu vuxit till sig ett decennium eller två och idag är en källa av inspiration och ren och skär informationsbank gällande användandet av olika material i trädgården.
Känns onekligen lite skoj att veta att här var det jag (och Anna) som satte det första spadtaget - om än i form av en "ogräströska". Men ni förstår?
Vi gjorde det första hugget i jungfrulig mark. Liksom.
Och nu är det så galet fint. Med massor av idéer för trädgård och park.
Helt klart att det är mängder och åter mängder av studeranden som satt sin prägel på området. Men ja...
Vi var först. Anna och jag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar