KURSVECKOSLUT VERSION 2.0


Som så många andra, som de flesta, fick jag snällt rigga upp en arbetsstation här hemma. 
Jag jobbar ju lika mycket hemifrån som från kontoret, och sitter då gärna vid fönstret, men 
eftersom kursen handlar om Photoshop och bildbehandling så är det alltid bättre om man hittar en
vrå med aningen skum belysning för att få färgerna rätt då man redigerar.

När marssolen ger sitt allt, trots ett imponerande filter av vinterns damm och annat på fönstren, 
så är det utmanande att hitta en skum vrå. 

De senaste månaderna har jag verkligen inte upplevt att just ljusinsläppet skulle vara ett problem,
men nu plötsligt blev det så :). Alltid är det nåt. 

Men tack och lov att vi har denna möjlighet att rigga upp våra arbetsstationer. 
Jag hade kanske en lite onödigt nonchalant inställning till hela corona-viruset 
och hur det skulle sprida sig här i Europa. På något sätt tänkte man (jag) att 
det inte kunde bli värre här i Europa än det var i Kina, men tji fick vi.

Kollade häromdagen appen Flightradar där det går att följa flygtrafiken 
online. Jag blev onekligen lite häpen över att det såg ut att vara minst lika 
mycket flyg i luften som vanligt och trafiken mellan USA och Europa såg
inte ut att vara glesare än vanligt, den heller. Märkligt. 

Det som däremot var uppseendeväckande var att över Afrika var det mycket 
glest av flygplan och samtidigt läser man i tidningen att man 
undrar varför corona-viruset inte spridit sig lika effektivt där. 

Hmmm....kan där vara ett samband? 

Få se hur detta slutar? 

Tills dess får vi skura tassarna och nysa i armvecket. 
Och jobba på distans - de som kan. 

P.s. Det där med toa-pappret begriper jag inte fortfarande....

FALSK BUTTER CHICKEN


Ou jess! 

Blir så glad när jag snubblar över recept som
överträffar förväntningarna. 

Här har vi en sådan. Fusk, eller falskt butter chicken. 

Vassågo´! 




1 lök
vitlök efter smak 
(jag hade i 2 vitlöksklyftor)
2 msk olja
1/2 dl mandelmjöl 
1 tsk kardemumma
1 tsk kanel
1 tsk gurkmeja
1/2 tsk neilika
2 msk tomatpure
1 burk (500 g) passerade tomater 
1 paket Mifu-bitar 
(eller annat h*ns eller höns om 
inte man vill laga vegetariskt)
1 + 2 msk smör
2 dl grädde
1 tsk salt

Därtill
basmatiris
cashewnötter
mynta eller koriander
körsbärstomater


Börja med riset.
Sedan några år kokar jag riset såhär:
Koka upp vatten, salta vattnet, häll riset i det kokande vattnet 
(så mycket att det blir bara lite vatten ovanför riset, ca 2 cm).  
Använd alltså mindre vatten än vanligt. Lägg genast lock på och stäng av plattan. 
Viktigt - lyft inte på locket på innan den övriga maten är klar, så inte ångan rymmer! 
På det här sättet blir riset mer ångkokt än kokt och inte lika vattnigt. 
Det tar kanske lite längre tid, därför brukar jag börja med riset för det 
kan stå där och bli klart i lugn och ro. 

Skär löken och vitlöken fint. Fräs dem någon minut i olja i en kastrull 
eller wok-panna. Tillsätt kryddorna, mandelmjölet 
(jag hade inget så skippade det) och låt de fräsa med någon minut 
(passa att det inte bräns vid, brända kryddor smakar örk!). 
Lägg till tomatpurén och rör runt så kryddorna blandar sig jämnt. 

Häll på de passerade tomaterna och låt småkoka i ca 5 minuter. 
Vill man kan man mixa såsen, men jag skippade det. 
Medan såsen kokade stekte jag upp Mifu-bitarna i lite smör. 
De finns i två smaker, curry och vitlök/örter. 
Eftersom jag hade den med vitlök/ört-smak kryddade jag 
bitarna med lite curry också. 
Mifu görs på mjölkprotein, och är behändigt för 
det ger snabbt en fin stekyta.

Häll grädden i såsen, lägg i smöret och landa i Mifu-bitarna. 
Smaka av och salta om det behövs. 

Nu borde nog också riset vara klart, om inte så låt 
det stå under lock ett tag till. 

Servera fusk-butter-chicken med riset och gärna cashew-nötter 
(jag rostade dem snabbt i torr stekpanna) 
och strössla över mynta eller koriander samt lägg 
till halverade körsbärstomater. 

Njut! 

NÄR FINLAND STANNADE


Morgontrafiken längs den vanligvis så rusningsstinna Ring III har ett tag redan löpt smidigt, 
som om människor än skulle vara på sportlov. Fast sportlovet är ju avklarat för veckor sedan. 
Nå, det är ju naturligvis det att människor i allt större grad har börjat med att jobba 
hemifrån i och med denna corona-pest som drar över länder och över riken. 
Utan urskillning. 
I går meddelade regeringen att alla möten, samlingar med mer än 10 personer förbjuds. 
På fritids-sidan av mitt liv har mail och WhatsApp-meddelande dragit streck 
över den ena aktiviteten efter den andra. 

Själv har jag den fördelen att jag har ett eget arbetsrum på jobbet och 
sitter inte i något öppet kontorslandskap. Till största delen skulle jag kunna 
jobba hemifrån hela tiden, men en del av mina arbetsuppgifter är sådana att jag  
måste fysiskt vara på kontoret. Vissa dagar i alla fall. 
Så jag tar mig fysiskt till mitt jobb - än så länge i alla fall. 

Men ja, nu skall Finland då isolera sig själv, precis som så många andra 
länder och vi kan bara ana, om ens det, hur världen ser ut efter att coronakrisen 
dragit över världen. Förståsigpåare säger att det är en helt annan 
värld vi återgår till efter Coronan. 

Jag har absolut stundvis varit lite småcynisk till det hela, oftast för att jag blivit 
så trött på hysterin som inte är relevant och på alla möjliga missvisande "nyheter" 
som florerar på de sociala medierna. Till exempel: Nej, man kan 
inte gå i het bastu för att döda viruset. Då skulle kroppens inre temperatur 
behöva stiga upp till sådana grader att ett eller annat coronavirus inte längre 
spelade någon som helst roll för man skulle vara död för länge sen...

Allt detta missvisande "fakta" får mig att gå upp i atomer. Läs på, gott folk. 
Ta reda på, kolla upp källorna. Ta till er av fakta, var lagom kritisk - och roa er 
kungligt åt allt annat som inte är relevant. 

Faktum är att det är ganska skönt att också skämta om vad som sker. 
Man skall aldrig glömma humorns läkande verkan. Ni har säkert alla hört 
om den syriska pappan som fick dottern att skratta år bomberna för att 
försöka hindra henne från att få traumatiska minnen av bomberna. 

Skratt och humor är inte ett sätt att förneka allvaret, 
det är ett sätt att förminska rädslan. 

Minns så väl när jag var barn och min mamma berättade om sin ungdomstid i 
ett Helsingfors i krig. Häpen lyssnade jag på hur hon berättade om spontana 
danser i gathörnen mellan civila och militärer, om skämtsamma kommentarer 
på caféerna. Det var definitivt en tid av oro och ängslan, men också en tid 
då humorn och hoppet om att det skulle lösa sig blev den bärande faktorn. 

Vi är till all lycka inte i krig. Vi har ett globalt virus som ger oss på käften 
på ett sätt som få saker lyckats med sedan andra världskriget. 
Men precis som i krig är det av största vikt att hålla huvudet kallt, 
ta reda på fakta och strö lite (galg)humor över det övriga - 
för den egna mentala hälsans skull. 

Människor har alltid skämtat om saker som berör och kommer en nära. 
Det är faktiskt inte nonchalans - det är en överlevnadsstrategi. 

Skratt förminskar mörkret och löser upp knutar av ångest man kan utveckla 
i mellangärdet. Ett leende slappnar av muskler som annars gör ansiktet sammanbitet. 
Livet överlever, även om inte alla överlever. 

Och att inse att coronavirusets "styrka" ju inte ligger i att det skulle 
vara så mycket mer dödligt än vilket flunsavirus som helst, utan i att 
den kan få mängder av människor att insjukna samtidigt för ingen har en immunitet. 
Och det skulle få våra samhällen ur bruk. 

Jag har skämtat mycket om det här med att hamstra toa-papper. 
Alla har hört det till lust och leda...

När jag idag läser i nyheterna att där vi hamstrar toa-papper så hamstrar amerikaner 
vapen då blir jag lite mörkrädd. DET skulle jag inte riktigt orka knåda humor av.
Vad har de tänkt? 
Skjuta ihjäl viruset? Blir nog så att en och annan amerikan får sätta livet till där. 
Det är som känt rätt knepigt att pricka rätt på ett virus...

*

Det är onekligen riktigt intressanta tider vi lever, och mycket av det som vi är 
vana med nu blir ovant i framtiden, och vice versa, det är jag helt övertygad om. 

Kanske vi ändå inte går tillbaka till att idka handel med ekorrskinn...
Men skall bli spännande att se var vi landar när corona-stormen bedarrat. 




DET DYRBARA PAPPRET





På fredag åkte jag min vana trogen till butiken för att handla inför veckoslutet. 
Redan på parkeringsplatsen överraskades jag av den mängd bilar som där fanns. 
Det var ju ingen helg på kommande, bara ett vanligt veckoslut. 
Kanske hade butiken något enormt erbjudande som jag glatt missat. 
Som att man kunde få femtio paket kaffe till priset för ett. 
Annars kunde jag inte begripa detta vallfärdande. 

Redan i dörren in till den stora marketen möts jag av överfulla butikskärror där 
det i minst varannan tronar berg av - toalettpapper. 
Inte ens då begriper jag utan tänker att det måste vara något 
verkligt bra erbjudande på just toa-papper. 

Vi hade slut på potatisen. Och på löken. 
Då jag kommer till potatishyllan är den totalt tom. 
Inte en påse potatis. Inte en endaste en. Klockan är fredag-förmiddag. 

Segt börjar jag inse att människor är här för att bunkra upp
 inför en eventuell corona-virus-karantän. Och ju längre in i labyrinten 
av butikshyllor jag kom, desto mer häpen blev jag. 
All pasta var slut, likaså nudlarna. Tvålen. Och så....toapappret! 

Kubikmeter av toapeppers-torn hade man på bara några timmar tömt. 
Kvar på golvet stod bara pallarna de hämtats in i butiken på. 

Det är ju helt absurt, tänkte jag. 
Coronaviruset är en virus som ger influensaliknande symptom - inte diarré! 
Och behöver man 144 toalettpappersrullar för 
14 dagar i karantän då har man större 
problem med hälsan än coronasmitta. 

På nåt plan begriper jag att man köper potatis och pasta hem, 
och tvålen begriper jag också - men skithuspappret. I don't get it! 

Inte förrän jag kommer på att vi människor ju är sådana otroliga 
flockvarelser och gärna följer vad andra gör. 
Sådana är vi ju - annars skulle vi inte ha sådant som mode till exempel. 

Då coronaviruset började härja på i Kina såg man nyhetsbilder där 
människor bunkrade upp och alla hade gigantiska mängder 
toapapper i sina butikskärror. 
Skillnaden mellan oss och de är att i Kina var det på riktigt risk att toapappret 
skulle ta slut då fabrikerna istället på högtryck tillverkade andningsskydd. 
Den situationen har vi inte i Finland. 
En blick över skogarna här och man inser att just 
toapappret inte tar slut här i första taget. 
Eller som någon skrev: att hamstra toapapper i Finland är som 
att hamstra isbitar på Grönland..

Det här blir så intressant när man iser hur irrelevant intelligenta 
människor ändå trots allt beter sig då det krisar till sig. 
Man ifrågasätter inte speciellt mycket varför man skall 
bete sig på ett visst sätt, man har sett att det är så här man skall 
göra och då lugnar man kanske ner sin fantasi som 
galopperar i skenande fart mot alla skräckscenariers moder. 

Vill inte på något sätt förminska människor ängslan, men att ibland 
bara ifrågasätta varför man känner den rädsla och ängslan 
som man gör kan ha den effekten att ängslan till och med 
förminskas eller försvinner helt. 
Att inte kasta sig in i ett gruppbeteende utan att alls tänka 
själv brukar sluta dåligt, eller i alla fall snöpligt. 


Vad bilderna har med det här att göra? 
Nåh,  bara det att jag har ÅRGÅNGStoapapper, lika snyggt dammiga och 
spindelsnätsinvävda som den dyraste årgångsvinflaskan. 
Det ni! 

Dessa rullar år från 1991 då vi hade här på gården en stor fest. 
Sedan dess har inte ute-tupparna här använts. 
Och innan ni börjar buda - märk att pappret är av en synnerligen 
fin Satin-kvalitet! 





WEEKEND PÅ KURSBÄNKEN







Sitter i ett klassrum som har blivit alldeles för kvavt efter timmar av innesittande och datorer och projektorer som surrar på och värmer upp luften. Det är intressant, men jag undrar om jag verkligen kommer att behöva all denna information jag försöker mata min arma hjärna med. 

De andra har gått på kaffe till en byggnad intill, jag har kaffe med i min termos och tycker det är skönt med lite tystnad. Så har jag nog alltid varit, att jag behöver lite tystnad för att orka vara i ett hösel resten av dagen. Jag lovade också vara prylvakt så vi kan ha fönstret öppet under kaffepausen. Klassrummet ligger i höjd med marken och vätter mot en vildvuxen del av trädgården och även om jag personligen har svårt att tro att någon med skumma avsikter skulle råka ha vägarna förbi just här, bland detta snår just då vi vädrar, så är jag okej med en "orsak" att stanna kvar. 
Jag har också ett litet förhållande till väggarna i skolhuset. På ett bra sätt. 

Kursen går nämligen av stapeln på min gamla skola. På en av dem. För 25 år sedan - ish - utbildade jag mig till trädgårdsmästare vid just den här skolan. I går då jag gick till matsalen så såg jag en fågelbo-gran (Picea abies 'Nidiformis') som hade vuxit sig enorm! Då jag studerade vid skolan så var den en liten planta bara! Det är på barnen och på träden som man märker att man åldras. 
Inte på sig själv - hahaha! 

Mina kurskompisar är tillbaka från kaffet, och småpratet är tillbaka. Det är skönt och jag gillar genuint varje möte med nya personer men behöver få mina egna tysta stunder i allt babbel som sådana här kursdagar ändå för med sig. 

Den här gången valde jag att ta min egen lunch med, ett par smörgåsar bara, som jag hastigt slängde i mig. Ville ge mig själv tid till att gå runt på området och se utvecklingen. 
Och hur alla växter växt "sedan sist". 

Det roliga är att det området, som nu är en idéträdgård och samtidigt en beständig utställning av olika producenters produkter, var då jag studerade här bara och enbart en åker där det växte högt ogräs. Och med högt menar jag RIKTIGT högt! 

Då jag studerade här skulle jobbet med att börja bygga ut området startas och jag och min studiekompis Anna fick den tvetydiga äran att vara de allra första att "hugga tänderna" i denna av åratal ogräsmättade åkerjord. Låter inte det hur utmanande som helst? 

Hon och jag fick var vår "ogräströska" (läs ogräsmonster) som mer styrde oss än vi styrde dem,  men sakta och säkert tuggade tröskan sönder ogräset och så småningom blev ogräsåkern till åker som blev till förbättrad odlingsmark som blev till botten för planeringar som blev visningsträdgårdar som nu vuxit till sig ett decennium eller två och idag är en källa av inspiration och ren och skär informationsbank gällande användandet av olika material i trädgården. 

Känns onekligen lite skoj att veta att här var det jag (och Anna) som satte det första spadtaget - om än i form av en "ogräströska". Men ni förstår?
Vi gjorde det första hugget i jungfrulig mark. Liksom. 
Och nu är det så galet fint. Med massor av idéer för trädgård och park. 

Helt klart att det är mängder och åter mängder av studeranden som satt sin prägel på området. Men ja...

Vi var först. Anna och jag!