BYTE AV ÅRSTID...

Längs med dagen har man knappt läst och hört om annat än snöstormen som skall ta oss med storm i natt och försätta detta nordliga land i det ovana läget; vinter.

I år igen liksom.

Men visst, det är lite tidigt för vinter-på-riktigt, och visst jag är inte 

alls förberedd till hundra. 

När jag kom hem idag funderade jag över en sådan sak att om jag inte hade tillgång till 

information gällande väderlek i medier eller annars, skulle jag märka att ett byte 

av årstid är på kommande?

Häromdagen hörde jag första gången domherrarna pipa i träden omkring.

De brukar vara ovädersfåglar just på det sättet att de dyker upp någon dag

innan ett oväder rullar in. Eller över. 

Det andra tecknet är katten.

Hon är en vad jag brukar kalla till allväderskatt och ryggar inte för små stormbyar, 

men idag var det stopp med att gå ut! 

Meteorologer i all ära, men domherrar och katter - de vet bäst! 

(Eller så tar jag tillbaka det påståendet i morgon när marken är lika blöt 

och svart som idag och vi står där snopna kvar i hösten...)

Eller så blir det som i somras när det varnades för alla tiders storm 

med åska och dunder och visst kom den...

...och var över innan jag ens hann stava till blixt. 

Återstår att se hur det går nu?

Blir det oväder med 20 cm snö i natt eller

är det bara en väderhype som rinner bort i ett rejält oktoberregn.

Dock var jag tacksam över möjligheten som erbjöds idag på min arbetsplats; 

en driftig företagare meddelade i går att han kommer till oss och fixar däckbytet

medan vi är på jobb. Bara att köra bilen till ett garage i närheten, lämna bil

och nycklar (och däck då...) och avhämta bilen med bytta däck på eftermiddagen.

Helt perfekt! 

Är jag nu sedan redo för vinter?

Näe...jag skulle vilja ha lite mer höst.

Även om den eventuella snön som kommer smälter bort och 

det blir plusgrader igen är något av höstens krispighet

nedtyngd av slask och snö som tryckt ner de omkringvirvlande löven 

mot marken likt våta disktrasor. 

Men ja....man får ta det som det är.

På sätt eller annat byter vi årstid också i år igen. 

Och katten inleder sitt vinter-liv inomhus.

Som hon alltid gjort. 

GO' VINTERSÖMN VÄXTHUS OCH TRÄDGÅRD...

Jag hade trott att de senaste nätternas frost skulle ha däckat dahlian, men ännu idag

stod den glad i sin uppsyn och lyste med sina sista cerise blommor i växthusknuten.

I morse skarpade jag bilfönstren från frost för första gången i höst.

Det är en slags årstidernas milstolpe det med. 

Och att slutligt städa undan inför vintern i trädgården är också det.

Det har jag äntligen gjort idag. 

Nästan.

Jag vill så gärna dröja med att städa bort alla trädgårdsattiraljer.

Känns som om jag kunde ha kvar lite stämningar och känslor från 

vår, från sommar, från höst, från växtperioden. 

Från tiden då det sker i naturen. 

Att packa ner allt känns så slutgiltigt. 

Jag vill liiite dra ut på tiden i den här ändan, och så vill jag liiiite 

starta upp för tidigt i vår. Kanske det är så med oss nordbor?

Vi är oftast så svältfödda på sol, på värme, på odlingstid, så vi gör

vårt allt för att få några veckor, några dagar till av känslan 

av en natur som lever, som inte gått i ide. 

Idag åkte en hel del växter in inför hotet om ännu mera frost.

Dahlian fick dock stanna ute än, när frosten tar henne får hon inleda sin

viloperiod i källaren. 

*

Samtidigt som jag i år har tänkt försöka se allt det vackra som 

vintern har att ge. Åtminstone skall jag försöka hitta det fina.

Också i de där dimmigtgrå novemberdagarna och iskalla januarikvällarna,

då kvällsmörkret kryper tillbaka och tar över allt 

nästan innan morgonmörkret ens hunnit släppa taget. 

Jag skall ge det en chans. Och försöka hitta det vackra.

Efter hösten - Innan våren. 

DET SISTA TONÅRSÅRET...

Av mina två ungar är det den yngre, lillungen, som onekligen fått 

mer utrymme här på bloggen. Det beror nog på att han, stackaren, var bara en

liten parvel på 10 år när jag började blogga, medan hans storebror

då redan var 19 och precis dragit in i armén och sedan vidare 

till studier och eget boende. Han, storungen, har rätt långt

sluppit bloggosfären han...;). 

Nu, precis i dag faktiskt, är lillungen lika gammal. 

Nitton år, hörni! 

Sista tonåret betas av från och med idag! 

Han är också sakta på väg mot egna vägval och allt det där, 

men än figurerar han nu och då i bloggen, främst som min

utfärdskompis i skog och mark. Inte alla gånger fullt lika ivrig

som jag, men än hänger han med om han blir tillfrågad. 

Och kladdkakereceptet som faktiskt är lika gammalt 

som lillungen är ett självklart alternativ till födelsedagstårta.

*

Det var nämligen så att samma höst, 1998, som dagens

lilla födelsedagsparvel föddes, satt min förstfödda då 9 år gammal

i skolan och "klippte och klistrade" något från veckostidningar och

stötte på ett kladdkake-recept som han klippte ut och smugglade hem.

Sedan dess har receptet suttit på diverse kylskåpsdörrar, flyttat 4 gånger,

gulnat och rivits nästan itu, tejpats ihop. 

Än har inget recept smakat bättre än detta: 

Nu skall jag förbereda mig på att åka på 

födelsedagsmiddag med La Familia. 

Nepalesiskt enligt födelsebarnets önskemål.

LIESJÄRVI NATIONALPARK...

Skönt när saker släpper liksom samtidigt.

Fick äntligen medicin som verkar bita till foten som strulat sedan sommare, ryggen som 

varit på dåligt humör en vecka gav med sig och Så Sken Solen! 

Och det är söndag och ledig dag! 

Aaaaah! 

Jag blir lite rastlös om jag inte får släpa min lekamen ut i naturen med 

oregelbunden regelbundenhet. 

Men idag! Jaaaa!!!! 

En tid har jag redan haft ögonen på Liesjärvi nationalpark. Den ligger en dryg timme från Helsingfors, så bara att koka kaffe och bre några smörgåsar och ge sig iväg! 

Där finns fler olika leder att välja mellan, men eftersom jag inte vill utmana 

ödet vare sig med fot eller rygg så valde jag en rutt på knappa sex kilometer.

Karta över området hittar man

HÄR

Vi, jag hade en något motsträvig tonåring med på släp, parkerade vid 

parkeringsplatsen vid Kopinlahti (Kansallispuistontie 203)

för jag ville gå över Kyynäränharju som verkade jättefin.

Och det var den! Stigen går längs med en låg ås som bara har en bredd på några meter

på sina smalaste ställen och man har hela tiden vatten på båda sidorna. 

Åsen är knappt en och en halv kilometer lång. 

Jag hade tänkt att vi skulle gå en kortare ringrutt på knappa 3 km som heter Hyypiö.

Vill man gå den får man vara lite påpasslig när man kommer till norra sidan av åsen för

Hyypiö-stigens början är inte så jättebra utmärkt, men som tips här.

Kommer man söderifrån och går norrut längs åsen, så kommer det ett par stenbumlingar 

(du kan inte missa dem) utsatta på stigen, efter dem gäller det 

att hålla utkik till vänster. Där finns ett litet vägskäl som man skall välja

och en bit in på den vägen börjar Hyypiö-slingan till höger.

Slingan slingrar sig som en stig genom ja...skog.

Stigen var precis bara en stig i skogen så man fick nog gå och 

hålla ögonen på stenar och rötter nästan hela tiden, men annars 

enkel och lätt att gå. 

Efter ett tag kommer man upp på ett högt berg med fin utsikt över sjön.

Vi hade lite planerat att äta vår medhavda matsäck där, men det hade en barnfamilj

också siktat in sig på, så kände att de kunde väl få ha berget för sig, så vi tassade vidare.

Efter ett tag kom vi till ett annat berg, även om det inte var lika kalt (läs torrt) och 

inte hade lika fin utsikt (läs lite mycket växtlighet framför utsikten) så var vi vid det skedet så

hungriga så det kvittade. Tonåringen, som inte hade käkat frukost innan start, 

 hade redan börjat bli lite dyngsur i sin attityd, så

en (mat)paus var inte bara önskvärd utan en (livs)nödvändighet. Typ...

Ja..vad gillade jag dagens tur? 

Att gå längs åsen var absolut fint! 

Och sedan själva slingan då?

Vi mötte en del barnfamiljer och själv tänkte jag också lite i de banorna att slingan 

är perfekt om man vill ta barnen lite mer "ut i skogen" än att bara 

gå på sandade vägar i centralparken - 

men utan riskt att tappa bort sig om man är nybörjare. 

I övrigt var det inte många vandrare på vägen, en handfull även 

om vädret var fantastiskt och höstlovet stundar. 

Så om man vill undgå Noux proppfulla rundslingor i ungefär samma 

längd så är Liesjärvi absolut ett alternativ! 

Själv blev jag lite sugen på att utforska mer av nationalparken, gå längre turer 

och kanske sova över i en av hyresstugorna? 

Nu var det inte en möjlighet som tanke ens. 

Den dyngsura tonåringen aka lillungen 

fyller sista gången tonår i morgon och skall naturligtvis firas 

med tårta på säng och ljus och sång och ja...heeeela baletten.

Och då kan man ju inte ha en mamma som valt att sova över i en 

enkel stuga i en nationalpark någonstans i Finland, eller hur?

Dessutom har hon en jobbigt lång to-do-lista för i morgon.

Bara det. Och så födelsedag då. 

*

Men en annan gång.

Med bättre tid! 

VÅRDA DET MAN HAR...

Både fåglar och andra djur är extremt noga med att se till att fjäderskruden

eller pälsen är i så bra skick som bara är möjligt. 

För de som lever därute i det vilda är det en fråga om liv och död.

Inget mer - och framför allt - inget mindre. 

Från mitt hemkontorsfönster har jag utsikt över en fågelholk där ekorren 

ofta övernattar i. Så här på hösten kan den krypa in till sig 

redan tidig kväll, och  ut kommer den vid morgonkaffet så där. 

Och varje gång är det långa stunder av pälsvård som gäller.

Både kväll och morgon.

På kvällarna kan jag också se hur fasanerna lägger sig till ro i

de täta granarna i trädgården. Samma sak där.

Det är ett fasligt putsande och fejande innan de kommer till ro.

På bilden ovan badade gråsparvungarna i en pöl regnvatten som 

bildats bland Salutorgets kullerstenar.  

Minsta lilla möjlighet till att rengöra sig och putsa sig ren tas. 

Skitiga djur är döda djur. Och det vet de. De vilda.

Men så kommer vi inomhus. Och stöter på katten. 

Också den domesticerade jägaren vårdar sin päls med stringens.

Katten har insett att om inte avtalet med människan håller så 

gäller det att vara förberedd på att klara sig själv. 

(hunden, och ett gäng andra husdjur, har ju outsourcat sin pälsvård till 

oss människor - så kan man också göra. Om det är ett smart drag 

är sedan en annan fråga...) 

 Jag tror katten är lite smartare där...

Själv har jag också försökt mig på att vara lite smart och 

"pälsvårdat" mina vandringsskor idag.

Jag har alltid faktiskt gillat att vårda mina skor, något jag fått med 

modersmjölken misstänker jag. 

Jag har gått in dem ett tag nu och lämpligt nu till dessa höstiga ösregn 

var det dags att se över dem ett varv. 

Någon sade åt mig i tiderna att om vattendropparna rullar av skon som

små pärlor, då är allt väl. Om inte bör man göra något åt saken.

Personligen är jag snäppet skeptisk till alla spray som lovar att 

göra skorna vattentäta. Jo, kanske...men HUR vattentäta?

Talar vi duggregn på stan, eller klampa genom kärr-täta?

(jo, jag vet att det finns gummistövlar....)

Nå, oberoende så behandlar jag mina vandringsdojor med vax.

Inte olja. Vax. 

Det har visat sig så mycket bättre! 

Jag använder samma vax som till oljerockar. 

Om jag säger Barbour så vet de flesta vad jag talar om. 

Har funkat så bra! 

Dagens vaxning blev dock lite slarvig, i vanliga fall tar jag loss 

snören och tar god tid på att vaxa alla små sömmar och så.

Men nu hoppas jag kunna komma iväg i morgon på en liten tur, 

så det blev mer som en extra förstärkning för att få skorna att 

hålla måttet i detta höstrusk. 

*

Jag har ändå satt en rejäl slant på sköna vandringsskor, 

så varför skulle jag inte satsa lite tid på att vårda dem på bästa sätt?

Borde vi överlag bli bättre att tänka på det sättet gällande en hel del av 

det vi skaffar oss? 

Göra vad vi kan för att motverka "slit-och-släng"?  För tänk om vi 

någon gång inte har möjlighet att skaffa nytt bara för att vi slarvat i vården?

Inte kan djuren göra det heller, skaffa ny päls eller fjäderskrud för att de 

inte orkat bry sig om det de har. Har man slarvat, ja då går det dåligt. 

Vi människor har det enklare. 

Vi kan oftast skaffa nytt, men frågan är:

Borde vi bli bättre på att vårda det vi har?