SÅ LITE TID...

...det är som det oftast är.

En renovering går otroligt sällan så där smidigt och smärtlöst.

Så inte nu heller. 

Ibland blir jag sannerligen förvånad hur lite endel snickare och 

andra hantverkare trots sitt kunnande verkar tänka till hur saker 

skall fungera! 

Jag målade runt huset idag och hittade ett ställe där man lagt ny plåt,

under en dörr för att skydda mot fukt men där man ändå lämnat en jättestor 

glipa på ett ställe där regn och snö formligen kunde rinna in! 

Om inte jag råkat krypa omkring och måla det som behövdes måla med liten

pensel, skulle jag aldrig upptäckt det. 

Snickaren som skulle bygga pergolan, ja...

När han åkt på fredagen började vi kika hur sjutton han riktigt tänkt...

Det fanns ritningar, det fanns en illustration, ritad på ett foto taget av platsen,

det fanns inspirationsbilder och mått. Det fanns verbala instruktioner.

Och ändå...ändå lyckas han gräva en stolpe så den enligt hans vision 

skulle komma rakt upp genom bordet...gaaaah!!!! 

Halllåååå!!!!!

Ja, och så det där tredje.

Det behövdes installeras ett luftintag och utgång till glasverandan, för att undvika att

det bildas fukt på fönstren som det gjort nu.

Inser att jag måste leva med en "tratt" på nya verandataket, men det är väl okej

om verandans konstruktion mår bättre av det. Helt klart.

Men...men...så smäller plåtslagaren dit en rejäl grej som står upp en halvmeter

minst (på ett litet tak) och dessutom hindrar öppnandet av fönstren.

Nu behöver vi kanske inte ventilera med just det fönstret - men vi behöver 

kunna öppna det för att få det tvättat! Ja! 

Upplyser plåtslagaren om saken och först är han helt oförstående.

NEJ! Hundra år gamla fönster öppnar sig INTE inåt.

Man liksom hänger ut som en apa genom ett fönster för att få det andra tvättat.

Pronto! 

Och han sågar ner "pipan".

Men sågar han ner den tillräckligt för att fönstret skall gå att öppna?

Nå nä!

HUR tänker man?!!!???

Så ja, det finns stunder då jag helst bara skulle gå ut i skogen och 

lyssna på Linnéas klockors stilla klingande.

Till all tur har vi en jätteduktig, kunnig, pålitlig och supertrevlig kille

som främst hjälp oss med målandet av huset då han har en bil med lift som gjort

det arbetet både snabbare och säkrare än att ha byggnadsställningar riggade

lite hit och dit och comme ci comme ca. 

Och så har det dessutom visat sig att han är en baddare på allehanda praktiska ting.

Med alla andra strul som de övriga hantverkarna stått för 

har han varit en klippa! 

Mera sådana åt det renoverande folket.

För på något sätt känns det lite märkligt att jag, en 

alldeles vanlig tant, eller tjej, lite beroende på vilket humör jag är på,

är den som påpekar uppenbara fel.

I längden börjar det kännas tjatigt.

Och på det sättet är vi väl som alla renoverade mest är.

Tidtabellen håller inte riktigt, och det verkar som om det 

blir mindre tid till annat än tänkt.

Till all tur har budjeten inte skenat iväg. Inte än i alla fall.

*

Ja, huh! 

I morgon är det måndag igen och man får ta en lite diskussion med

gubbarna om hur sjutton de tänkt riktigt...

To be continued.

(ja, bilden har nada med inlägget att göra egentligen - 

jag bara kände att jag behövde lite ljuvt och nätt bland 

alla tankar om plåt och betong, virke och målning.

Det är nu så man är....;))

SÅ IN I NORDAN...

...nu vill jag ju än en gång påpeka att jag visserligen bor i Norden,

och visst är jag van med vintrar som känns och märks.

Visst har jag hört de där skämten om den finska sommaren som är

kort och snöfattig. 

Men när det sedan på fullaste allvar S N Ö A R när jag kikar ut

ett par veckor innan midsommar har jag lust att bara gasta:

- Vad ÄR detta!???!!! 

Bara S L U T A! NU!!!

Jag , eller jag och jag, men snickaren då, om man nu skall hålla sig till sanningen,

håller på och bygger en pergola för sköna sommarkvällar 

med gott grillat och härlig samvaro.

Just nu känns det lite svårt att fånga den stämningen hur fantasibegåvad man än är.

Så jag går in och sätter mig och skriver på en kort artikel.

Sätter mig vid ett bord där jag har ryggen mot fönstret. 

Ibland behövs det. Att man inte ser.

Efter en stund börjar solen ändå lysa och jag flyttar tillbaka till min 

arbetsplats vid fönstret. Där intill har jag en liten kruka med en

sent påkommen frösådd av jätteverbena. 

Vet att det inte hinner bli så mycket till blom av dessa i år, men 

nämns inte heller bara låta dem dö. 

Så jag vårdar dem ömt....

Under glasklockan har plantorna mer eller mindre skött sig själv, så att så där

väldans mycket uppmärksamhet kan jag inte påstå att jag gett "odlingen".

Men nu började jag kika lite närmare.

Och inser att jag minsann har en liten "gökunge" i min frösådd.

Under flera veckor jag jag ömt vårdat en......maskros! 

(och några segstartade jätteverbenor då...)

Hahahaha....liksom! 

Så där kan det bli. 

Bara att rycka på axlarna åt snö i juni och maskrosor i sådden.

För vad kan man?

Går ut i den synnerligen svala (läs iskalla) försommaren 

för att mata en liten Cajander-kråka.

Hen växer ju så det knakar och med den mängden mat hen smäller i sig

är det inget som förvånar någon av oss matare.

Under några dagar nu har hen nyfiket pillat på än det ena än det andra med näbben,

så jag testade att lämna maten på stocken framför honom.

Matade några skedar mat i hen innan så att den mest hysteriska hungern lagt sig.

Och ser man på! En kråka kom på hur man plockar upp sin egen mat! 

Nu är det bara ett par grejs till som behövs tränas på.

Att hitta mat själv - och att flyga.

Utmaningen fortsätter! 

Och vet ni, snön är nästan glömd, och nästan borta och solen skiner igen.

Skön helg! 

MIN BÄSTASTE VEGE-GRYTA...

Det är en faslig massa år sedan jag första gången åt denna vegetariska gryta

och blev helt galet förtjust.

Föga anade jag då att jag själv skulle tacka nej till kött tjugo år senare, 

men så gick det nu bara! 

Och fortfarande är denna en stark favorit i mitt kök, och varit det under alla år.

Gudarna vet varifrån receptet ursprungligen är, men någonstans har jag läst att den kallas

Afrikans linsgryta - men hur mycket ursprungligt Africa det nu sen finns i den här må de

visa tvista om, men god som f_n är den! 

Och här kommer receptet:

(för cirkus fyra) 

1 gul lök 

2 msk tomatpuré

1 msk curry

2 dl röda linser

3-4 dl grönsaksbuljong

1 burk kokosmjölk

1/2 pkt krossade tomater eller ett par tre färska som 

skurits i små bitar.

1-2 bananer

2-3 tsk citronsaft

salt och peppar

Skär löken i tärningar och fräs den mjuk i olja i en kastrull.

Tillsätt tomatpuré, curry och linser. Blanda om och 

fräs någon minut. Häll på buljong, kokosmjölk

och tomaterna. Låt koka på svag värme i 10-15 minuter.

Rör der de slantade bananerna och låt bara dem bli varma.

Smaka va med citron, salt och peppar.

(En kompis till mig brukar ha i ananasbitar också, men jag tycker det 

blir lite för sött, men man gör som man vill.) 

Jag brukar toppa med något bladgrönt som jag råkar ha hemma eller

nu sommartid, vad som råkar växa i odlingslådorna. 

Och så på med lite nötter eller solrosfrön eller något som tillför lite krispighet.

Hur enkelt? Och gött! 

Grytan blir mild och god och även ungarna eh...barnen brukar gilla den.

Äter själv den gärna som den är, men ett gott bröd är inte fel till.

REGN HOS MIG...

...vaknade tidigt av att åskan smällde till alldeles intill.

Det var tyst en stund och så kom regnet.

Jag tycker att det är något härligt befriande i ett regn efter en

lång tid av uppehåll.

På det sättet kom regnet ändå lite olägligt för jag hade bokat in en fotografering

utomhus idag, men den fick vi flytta på. Så här sitter jag nu med en

hel dag utan inbokat program. Måla kan jag ju inte heller, då det hällregnar. 

Så jag läste för en gångs skull tidningen lite mer grundligt än jag brukar.

Fastnade för artikeln om papperstidningens framtid. Finns den alls?

Man har ju skrivit en hel del om ämnet något år redan, så på det sättet är

det ingen "nyhet", men i artikeln fanns en aspekt som jag hakade upp mig på.

"Vem har tid en halvtimma i dag att läsa Husis? Vi har en allt mer snuttifierad 

vardag där man plockar upp nyheterna när man kan i kön till matbutiken, 

på barnens hockeyträning eller i spårvagnen."

(Ralf Blomqvist, mediekonsult)

Och jag tror att det är just så det är. Och kanske ännu värre! 

Jag vet med mig själv att jag, de gånger jag faktiskt sätter mig för att läsa

tidningen rätt snabbt blir lite otålig, och känner att jag nog borde göra något

istället för att bara sitta här och läsa.

Så är det.

Jag har alldeles tydligt och omedvetet påverkats av...tiden.

Inte helt hundra på att jag faktiskt gillar just denna bit, även om jag är en

stor vän av alla möjligheter digitaliseringen medför.

Mediekonsulten Blomqvist ger papperstidningen tio år till.

Så ändras världen.

Sitter vid mitt fönster och ser ut på det nya plåttaket som håller på att läggas.

Plåtslagarens jobb och de verktyg som används har nog inte ändrats 

speciellt mycket på tiotals år, kanske ännu längre?

Jag har nog en viss förkärlek till sådant här hantverk,

som är liksom på riktigt.

Tycker att det är så sjukt snyggt.

Istället för stumma fabrikstillverkare tak.

Blir det så med papperstidningen? Att vi kommer att tycka

att papperstidningen är så sjukt snygg för att den känns

som något gediget? 

Eller blir papperstidningen en lyxvara där innehållet är något

annat än NYheter, för nyheter är inte längre nyheter då de kommer 

på pränt. Vi har alla läst dem på nätet redan.

Har hänt att jag behövt kolla datumet på tidningen när jag 

läst, för jag haft känslan av att jag kanske läser gårdagens blad.

Blir papperstidningen ett hantverk att njuta av för dem som 

(har råd) och tid att läsa mer.

En slags fördjupad kurs i nyheter.

*

Ja, nu skall jag ta och fortsätta läsa min tidning.

Och försöka göra det utan dåligt samvete för att

jag borde göra något mer konkret istället.

För just nu kan jag inte det.

Det är regn här hos mig.

ARBETSLÄGRET...

...och renoveringen härhemma.

Ja, huh! 

Huset är strax målat klart.

Fönstren förda till fönsterrenoveraren, 

snickaren och plåtslagaren hamrar och håller på.

Det är nästan en heltidssyssla att koordinera hantverkare

och se till att allas tidtabell synkroniseras.

Heja gubben som håller i de trådarna.

Jag bara står och har åsikter och insikter,

idéer och infall.

Det är jag bra på.

Men lite tar jag och rycker in allt!

Skall precis gå ut och greppa penseln och måla lite foderbräden

och annat smått och gått.

Måla en kommande pergola.

Några fönster som inte behöver renoveras.

Sånt.

Vallmons knoppas i trädgården och det underbara är minsann kort.

Hinner knappt vända mig om så har kronbladen fallit till marken.

Nä, nu skall jag nog ta och gå ut till arbetslägret igen.

Kom bara in en sväng för att röra ihop lite mat, och 

satte mig här för att skriva ner några rader medan maten puttrar klart.

Skall röra ihop en liten rabarberdröm åt gubbarna också, 

lagom klart till eftermiddagskaffet.

Och sen skall det målas pergola minsann.

Tänk! Snart är den klar (nåja...groparna för stolparna är

inte grävda än, och det mesta finns tillsvidare bara

på en ritning och i en virkeshög på gräsmattan).

Men ni vet känslan - man är NÄSTAN där i alla fall.

Och kan NÄSTAN bära ut kaffekorgen och bärpajen.

Aj, jo...och så har jag har tjatat till mig en sådan där 

galet vacker torkställning för tvätten också.

Det blir nog bra det här!