…tanken slår mig när jag var ute med hunden en sväng.
Att odla jorden är väl bland de saker som är ständigt, tänker jag.
Och utan att ha det minsta lilla romantiska skimmer över yrket, så
är det här ändå allt har sitt ursprung.
Det här kan inte försvinna någonstans.
Jag upprepar mig, ledsen för det, men det är oerhört intressanta tider vi lever i nu.
Så mycket sker på en och samma gång och det är klart att det skapar oro.
Osäkerhet, många frågor utan konkret svar och misstänksamhet.
Vart denna oro kommer att leda - ja, finns väl knappast någon som har det svaret.
Och just med tanke på det så kan jag på något plan förstå all misstänksamhet mot
bland annat flyktingarna.
Jag kan inte godkänna det, men jag kan förstå varifrån det kommer.
Okunskap och oro är en mycket giftig kombination.
När okunskapen i huvudet på folk och oron i hjärtat blandar sig så skapas
något osmakligt.
Funderar på om denna misstänksamhet, för att inte säga rasism, som blommat upp
på de mest oväntade ställen verkligen hade fått så mycket grogrund om vi här
i väst levt i en annan tid?
Om detta som nu händer i Syrien, om det hänt för tio, femton år sedan.
Skulle vi betett oss annorlunda då?
Då hade vi en växtkurva som pekade uppåt och även om
man blev arbetslös så fanns det en tilltro att ens kunnande kommer att
behövas. Som alltid.
Men nu tror jag många vaknat upp och insett att vi glidit över till ett postindustriellt
samhälle som inte bara berör den traditionella industrin utan att en
automatisering av arbeten mer och mer också flyter in i serviceyrken
som man tänk skulle bestå, på något plan i alla fall.
Och inte bara det.
Läste här om dagen om en långtradarchaufför som berättade att hans arbetsgivare
skaffat en robot som testats under någon månad nu.
Till en början tyckte de väl alla att det var lite komiskt med en
robot som styrde en lastbil på planen och hur den väjde för utplacerade konerna.
Ännu när den backade in en lastbil i garaget så var det hela mest roande,
men när roboten utan att darra på manschetten backade in en full lång
långtradare med släp i ett trångt garage då, skrev han, började han
lite darra på manschetten.
Inte kan det väl vara så att chaufförer inte behövs i framtiden?
Att transporter sker med robotstyrda fordon och
små helikoptrar, eller drönare, som transporterar snabbt och effektivt.
Från dörr till dörr.
Jag tycker de här tankarna är så hisnande!
Kanske lite skrämmande, men hisnande.
Och det är klart, arbete kommer det alltid att finnas - det kommer bara att vara
så annorlunda än vi vant oss med i årtionden nu.
Och det tror jag skapar en fladdrande oro i hjärtat hos lite envar och
som så lätt kan vändas mot något annat.
Något konkret som man kan skylla på.
Fast målet för den kanaliserade oron är fel.
Oskyldig och fel.
Det blir istället inskränkt, ohumant och synnerligen svagt i sin värdegrund.
Jag är personligen inte alls säker på att det jag jobbar med är speciellt långlivat.
Inte på det sätt som det man varit van att se det i nästan ett sekel, skulle jag tro.
Inte på det sättet som jag jobbar nu.
Serviceyrken står inför en stor omställning.
Är det bara på ont då? Nej, det tror jag inte.
Men det kan skapa oro (igen) hos de som jobbar men också hos användarna
av dessa tjänster som leder till att man känner att man håller på att förlora något.
Och då blir det så mycket svårare att öppna sin famn, sin lilla bit av
världen för de i verklig kris.
För vi har kanske precis upptäckt en liten kris i vår egen sfär.
Vi har ju också ett land i (ekonomisk)kris. Och mitt arbete kanske bara försvinner.
Puff.
Och man glömmer att vi ändå lever i ett galet rikt land.
Ekonomiska kriser är lite flummigt abstrakta ändå om man jämför med krig.
Krig är riktigt på riktigt.
Vi kan inte blunda för att det är en stor förändring på gång, i hela världen faktiskt, som kommer att påverka de flesta människors jobb eller i alla fall vårt sätt att jobba.
Inte kommer vi undan den inte.
Vi kan inte blunda för att miljoner med människor är på flykt undan krig och misär.
Inte kommer vi undan det inte.
Vi kan inte blunda för att lilla Finland är lite trög med sin ekonomi nu.
Inte heller det kan vi komma undan.
Men vi kan inte sätta dessa mot varandra.
För de har inget med varandra att göra.
De råkar bara ske på samma gång.
Den oro man kan känna i sina tankar - låt inte den slå rot i hjärtat.
*
Jag är inte speciellt religiös av mig, men när jag i morgontidningen läser att
hundratals människor skrivit ut sig ur kyrkan för att vår biskop
uttalat sig om att kyrkan är redo att hjälpa alla - oberoende av tro.
Då blir jag lite beklämd i min själ.
Nästan så jag har lust att bli religiös på pin kiv!
(Nå, nu funkar ju inte tro sådär - men ni vet vad jag menar!?)
Om vi inte ens unnar att vår kyrka öppnar sin famn
åt en annan människa i nöd, så undrar jag om vi alls utvecklat oss sedan hedenhös?
Är vi alls redo för förändring?
*
Fortsätter mina funderingar där jag går längs åkerkanten.
På åkern har gässen stannat upp för en paus innan flytten söderut.
Låter mina tankar flyga ut över åkern och in bland gässen.
Du jord, som gett oss vår föda i århundraden.
Vet du alls hur vi människor såsat till det för oss?
Du flyttfågel, vet du alls hur lycklig du kan vara?
Du är välkommen vart du än kommer.
I vår kommer vi igen att välkomna ditt skränande över viken.
*
Jag vinkar åt bonden i sin traktor, han ler och vinkar tillbaka,
och jag går hem till mig.
Tillägg följande dag:
Ja-a, så läser jag i morgontidningen om bönderna som rest till
Bryssel för att protestera för försämrade
villkor att försörja sig som bonde.
Vet ni, det börjar bli lite knepigt det här…;)
