AUGUSTIS SISTA VERS...

…och på fredag hade det dykt upp linknippen i min lilla matbutik.

Lite förvånad står jag där och undrar vart sommaren riktigt tog vägen?

Hösten är ju min favoritårstid, så så där väldans ledsen är jag ju inte.

Och så börjar min yoga - och det ser jag verkligen fram emot! 

Isynnerhet som jag sitter här med nackspärr och känner mig smidig som

en sten-sfinx.

Inte så ivrig på att packa böcker i lådor inte.

Det är där jag börjar nämligen, flytten. Med att

donera en stor del av alla mina böcker till biblioteket. 

Känner att det är dags för det. 

Och nu känner jag att det är dags för att lägga mig.

Det blev ett väldans kort inlägg det här men nacken säger att nu

skall jag inte sitta här med datorn i famnen en enda stund till.

Åh, vad jag kommer att njuta av strukturerad yoga, bara den startar.

Bara det blir lite mer höst först.

HAN MED HATTEN...

 

…om det är något mina barn är ungefär lika urusla på som jag så är det att fota.

Eller hur urusel jag var i deras ålder.

Och nu kan jag svära fula ord över det! För det finns inte så rasande många bilder av

mina ungar, eller något annat för den delen, från tidigare år.

Det är ju först under de senaste året jag begripit mig på att det kan finnas en viss point med

att föreviga vissa saker i livet.

Numera förevigar jag ju det mesta från dammråttor till svallvågor i viken, men det har funnits en tid

då jag inte ens brydde mig om att ta kamera med på mina resor.

(lååååångt före telefonerna hade den funktionen).

Nå, mina grabbar verkar ju inte vara ett skvatt bättre. 

Den äldre, som ju snart är inne på sin tredje månad med att 

tåg(och buss) luffa runt i Asien, är kanske ännu sämre än jag varit. Någonsin.

Mycket sporadiskt skickas det bilder över WhatsApp och då också oftast för att 

jag mamma-tjatat till mig lite bilder om var han snurrar runt.

Så nu tänker jag bjuda er på en mycket sparsmakad version av grabbens resa, so far.

*

Han startade alltså i början av juli med att pricka in en träff med sin älskade tjej från Sydkorea, 

Heyin, på flygfältet i Singapore. 

Med en knapp timmes mellanrum landar deras plan och de unga tu 

möts igen efter ett särboförhållande på tusentals km och ett halvår i tid.

Vem har sagt att ung kärlek är enkel?

De startar med att vara i Singapore en tid, jobbar och studerar online och hyr en lägenhet med

tillgång till kontorsuppladdning en bit utanför Singapore. 

Bilden ovan är från deras lägenhets fönster. 

När de jobbat klart och levererat det som krävs av dessa unga tu, som totalt lever

sin arbets- och studievärld totalt online, drar de vidare.

Från Singapore tar de tåget till Kuala Lumpur där de stannar en tid och hyr ett rum i China Town.

Monsunregnen börjar och det är snart dags att dra vidare.

De luffar genom hela Malaysien upp till de norra delarna, där de stannar några dagar 

på ett hostel vid Indiska Oceanen.

Och här har ni honom.

I en mycket sällsynt "selfie" - han roar sig inte speciellt mycket med det heller.

Iklädd hatten som hans lillebror köpte åt honom då vi var i Madeira för något år sedan.

Då lovade han att alltid bära hatten på alla sina resor - ett löfte som hittills hållit.

Börjar snart vara så att om den hatten kunde berätta.

Ett rart bro-löfte.

Och när jag ser den där bekymrade rynkan i pannan, även om den förmodligen på 

bilden är förorsakad av solen, så fylls jag av en sådan längtan efter just den här 

unga människan, mitt barn, som likt mig delar en oro för den värld vi har att 

möta i framtiden och hur viktigt det skulle vara att vara redo för en alldeles ny tid.

I en alldeles snabb takt.

Och jag kunde skriva en hel bok om det. Och han kunde skriva två.

Och hans tjej ett par böcker till.

För vi står inför enorma ändringar, det är nog bara att inse faktum.

Och att utvecklingen går i en sådan fart att vi inte ens riktigt kan ta det till oss idag.

Samtidigt blir det ju så paradoxalt alltsammans.

Där är han, mitt i centrum av framtidsteknologin och vad allt det kommer att medföra.

Vi talar 3D-printning av i princip vad som helst. Alltså…Vad Som Helst.

Hittade just idag en länk där man printat ut en "3Dvarius" - alltså en kopia av en 

äkta Stradivarius-violin som låter nästan som en äkta en…bara att kostnaden

är någon miljon billigare. Och man kan printa hur många som helst.

………

ja, tänkte låta den tanken sjunka in i ert medvetande.

För det tar en tid att förstå vart vi, på riktigt, är på väg.

Och det finns hundratal, tusental olika möjligheter.

Och det är inte ens science fiction - vi är redan där.

Att vi snart kan printa ut, i vilket material vi vill, precis vad vi vill.

Det är hisnande! 

………

Men så finns det ändå något så hisnande som till och med får

min grabb att plocka fram sin mobil och börja…..fota.

Och det är Angkor Wat i Kambodja.

(innan det har han och hans tjej tagit sig genom stridsområden i gränslandet 

mellan Malaysia och Thailand - lite nervöst för en ändå rätt så tålig och härdad

mamma då grabben meddelade sitt och tjejens passnummer så jag skulle kunna kontakta

konsulatet och meddela dem försvunna ifall jag inte hörde av dem inom 40 timmar. 

Att de var i samma område som det skett kidnappningar av västerlänningar

(också några finnar som satt som fångar någon månad) 

var ju lite…kusligt så där.

Nå, allt gick vägen. Militärjuntan var med på tåget och militär

helikoptrar flög framför och breved tåget för att försäkra säker framfart 

genom de oroliga områden.

Och de kom fram till Bangkok. 

Mycket försenade, men dock.

I Bangkok bodde de hos Ham, som är från Bangkok, jobbar i Dubai, men träffade min 

son på ett hostell i Wien där han bodde en natt innan skulle möta upp mig och lillungen i 

vintrars. De bytte "virtuella visitkort" och Ham var hos oss i somras och smakade på

finskt stugliv och bastu (perkele) och nu bodde grabben med tjej hos Hams 

föräldrar i Bangkok i en knapp vecka.

(så där mellan raderna så besökte grabben o co. templet som utsattes för

bombdåd i Bangkok bara några dagar innan det smällde där..)

Och från Bangkok hoppade de på bussen och skumpade iväg genom Thailand till Kambodja 

och där efter några stopp på vägen till Phnom Penh.

Där stannade de lite längre än de urspungligen tänkt för hostellet var fint.

Och när man reser som de gör. 

Varför inte? 

Stannar man en längre stund på en plats kan man jobba fast sig.

För båda har ett jobb som sköts över nätet.

Och det är ju bara så fantastiskt.

Jag är sååååå "avundsjuk". Jag vill också kunna sköta mitt jobb

från vilken plats i världen som helst. När som helst. Hur som helst.

Bara det blir gjort.

Och det är ju dit vi är på väg.

Och det gör hela tanken på gränser lite suddig.

Men jag skall kanske inte nu gå in på just den tankegången.

Nu kollar vi var grabben yrar runt.

Som jag sade…det kräver en hel del för att grabben skall plocka fram sin (telefon)kamera.

Så när han äntligen gör det så vet man att nu var det något som fick

hjärtat att stanna för honom…typ.

Angkor Wat

En av världens sju under.

På 1100-talet byggt tempel. 

Världens största religiösa byggnad.

(och det lär ju finnas rätt många andra byggnader som tävlar i den klassen…)

Byggt utan murbruk, med skarvar som knappt syns - så exakt ligger stenarna mot

och på varandra. Bara det, liksom! 

Området är 285 fotbollsplaner stort.

Bara att ta in det liksom.

Och här har det stått i över tusen år. 

Och nu sussar min grabb skönt i Seam Reap för att snart hoppa på bussen till Laos.

Hoppas det kommer något litet förirrat foto till en lite mamma

så hon kan sno ihop ett inlägg om det.

*

Men så åker mina tankar till en helt annan del av världen…

Palmyra i Syrien. Tusentals år gamla byggnader, ruiner som ISIS nu 

förstör….hur tänker man där?

Att straffa kulturarv och tusenårig historia som inte på riktigt har ett dyft med att 

göra med hur saker är idag. Hur tänker man?

Nå, innan jag snöar in mig på den tankebanan...

Är så glad att han får uppleva allt detta.

Min älskade unge, i sötaste crocodile-dundee- hatten som lillebror köpt.

Och jag kan bara delge en liten del….så om den hatten kunde berätta! 

NATUREN BAKOM KNUTEN….

…tänker på hur otroligt bra vi ändå har det.
Även om vårt land just nu lite knäar och vacklar av ekonomiska orsaker.
Men ändå. Vi har det så otroligt bra.

När jag går en sväng i skogen med hunden (och kameran) efter att jag skrivit av mig
gällande flyktingsituationen i Europa så dyker dessa framför mig från absolut ingenstans.
Måste vara så att jag totalt gått i mina tankar och inte alls följt med
omgivningen. Samma gällde min hund tydligen, för hon fortsatte bara snusa runt
i blåbärsriset trots att rådjuren skuttade iväg precis framför oss.
Mamma och två kid.

Ljudlöst, men i rasande fart sprang de.

Flydde.
Som så många andra i dagens Europa.

*

Idag är min mammas födelsedag.
Om hon levat så skulle hon firat sin 95:e födelsedag idag.

Jag tänker på henne, som upplevt ett krig. Två. Beroende på hur man
räknar. Hon som upplevt en evakuering då Porkala skulle tömmas på
bara några dagar.
Min fars släkt som lämnade allt i Viborg.

Det kanske sätter sina spår.
För jag känner starkt för de som flyr nu.
I Europa.

Och blir väldigt, väldigt frustrerad över de fördomar, för att inte säga rasism som
gror som ogräs i en bördig jord gödslad med okunskap och
rädsla - matad av just okunskap.

Men varför läser man inte på?
Varför tar man inte en kväll, några fjuttiga timmar av sitt liv
och läser lite historia.

Aldrig förr har jag känt starkare sanningen i ordspråket:

Om du inte kan din historia - då förstår du inte din nutid.

Och det skrämmer mig, hur människor som jag trodde hade en
allmänbildning, som jag trodde var pålästa, som jag trodde visste,
plötsligt inte alls vet. Eller förstår.

För de har inte läst.

Något alls.

*

Det är bara frågan om att man tagit emot det som varit mest lättserverat,
mest lätt-tuggat och mest lättbegripligt.

Man behöver inte tänka själv för att ha en åsikt utan man
hakar på den mest lättsmälta.
Och tyvärr, tyvärr verkar det som om det valet är det
där man inte läst sin historia speciellt mycket, om något alls.

Jag blir chockad när jag frågar några om de kan nämna
namnet på huvudstaden i Syrien. Landet vars flyktingar de just fördömt
som välfärdssuktare med avsky i rösten.
Jag frågar dem om de kan berättat vad boksäverna ISIS står för.
Ingen av dem kan.
Ingen av dem kan förklara varför människor flyr.

*

Det är ett problem, ett gigantiskt problem, att alla dessa människor flyr.
Det går inte att sticka under stol med det. Men vi kan inte blunda för det som är.

För oss är det ett problem, för dem är det en katastrof!

Bara det sätter perspektiv.
Eller borde göra det!

*

Jag sitter här i min trädgård medan månen sakta traskar genom björkens topp och vidare
bakom silverpilens krona.
Natten mörknar och bara datorns ruta lyser upp min omgivning här på terassen.

Gässen gnabbas i viken och det enda jag hör är vinden.
Jag har terassdörren på vid gavel, den andra dörren olåst.
Min bil olåst, min cykel olåst.
Jag är en ensam kvinna och räds inget.
Här finns inget hot. Inget alls. Om man inte räknar myggen.
Och de lyser också med sin frånvaro, de med.


Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara att inte kunna leva så här.
Att inte kunna skriva, och publicera sina tankar fritt.
Att inte kunna sitta ute, ensam, i en mörk natt och skriva utan att vara rädd för något alls.
Att inte kunna ha sina dörrar öppna.
Att inte kunna gå tryggt på gatorna. Genom byn. När som helst.
Att inte kunna vara som man är.

Att inte kunna leva som man levt….alltid.

*

Och plötsligt får mitt möte med rådjuren i skogen en helt annan innebörd.

Det är inte bara djur som flyr människan.

Det finns en faslig massa människor som flyr människan också.

Det är sällan jag blir tårögd. Det är sällan jag blir så frustrations-arg så jag
kunde skrika. Idag blev jag det.

För att jag mötte så många som inte orkat sätta sig in i vad allt detta
egentligen handlar om.
Varför människor flyr. Som djur.


Så skrämmande många valt den lata och bekväma vägen att
hata, fördöma och ta till sig färdigt tuggade åsikter utan
att ens bry sig om att på riktigt ta reda på ens de mest grundläggande kunskaper
om vad som händer i vår lilla världsända.
Det gör mig mer mörkrädd än mörkret i sig.

På något sätt känner jag att vi är på väg in i en ny tid av vår tid här på jorden
som jag inte vet om jag är helt bekväm med.
Är det så att vi i framtidens historieböcker får läsa om
den här tiden och tänka; SÅG eller MÄRKTE inte
människorna vad som höll på att hända, vart det var på väg?

Jag vill inte vara någon überhyperolycksfågel, men något
säger mig att något bryts sönder och smulas itu därute i världen.

Tänker på Nils Ferlin, min absoluta favoritpoet högt,  högt över alla andra,
 som 1939 skrev så här:

Det står ett mörker kring vår dörr
i denna helg som aldrig förr
Blott hatet som ett kosmiskt glöd
bemålar snön och marken röd.

Kallt blåser det kring alla hus.
Var tindrar våra stjärnors ljus?
Vart driver vi på öde mo,
där blinda vilddjursögon glo?

Det tjuter ulv kring mur och grind.
Vart raglar vi i nattens vind?
Ett år skall dö - ett annat år
med skrämselblick på trappan står.

Vi åkte som i bil förut
men plötsligen tog vägen slut.
Och allt vi trodde ljust och fast
förmörkades och vek och brast.

Nu lyser bara hat och brand.
Ur vinterland och mörkerland
framfamlar vi en frusen bön:
Gud, gör din värld en smula skön.

Vi människor har föga gjort
att hållas av och kallas stort,
men Gud - för dina vackra ting,
bryt sönder mörkrets mördarring.

Låt det bli vår ännu en gång,
låt det bli sol och fågelsång.
Lyft ut din hand kring bloddränkt mull
för fåglarnas och trädens skull.


Och något kusligt rör till sig i min själ.

Och jag önskade att inte dessa tankar alls skulle krypa in i min själ.
Jag skulle hellre skriva om annat, om färger till väggar och
mönster på kuddar - för det är det jag innerst inne älskar.

Det bara inte går nu. Det är som om verkligheten verkligen pockade på
all uppmärksamhet den kan få.

Och jag är som ett rådjur som inte flyr utan som står kvar och klipper med öronen
och liksom inte riktigt förstår de intryck, de ljud, den tar in.

*
Om jag är ett djur som står kvar och tvekar, fly eller inte fly är frågan, för min erfarenhet av
livet är ändå bara trygg. Och det är jag lycklig för!
Men så har vi en massa djur som flyr för sitt liv för varje ljud är ett hot.
För deras erfarenhet är så totalt annorlunda. Allt är ett hot mot liv.
Det är en hel evighet mellan mitt hot och deras.

Och ändå…de djuren är människor.
Precis som vi.
Du och jag.
Vi bara flyr på olika tid av olika orsaker.
Men blir vi, eller våra kid(s) hotade - då flyr vi direkt.

Det är väl ändå något som varenda en kotte borde förstå!

*

SOMMARENS SISTA...

…riktigt varma veckoslut, om man skall tro alla siare och meteorologer. 

Jag har hunnit med att peta in en hel del denna varma weekend faktiskt.

På lördag släpade jag än på sviterna av ett migränanfall men mot kvällen 

blev det att käka de där gudomligt goda kronärtskockorna och bara

vara där i sensommarkvällen.

Samtidigt som jag har lite svårt att bara så där hjärnan-på-krogen njuta av allt detta.

Jag tycker att så mycket av händelserna i världen kryper närmare och 

närmare, vilket i och för sig just visar hur skyddade och privilegierade vi ändå 

har varit. Tror att de tiderna är lite förbi. 

Och jag funderar en hel del på hur vårt samhälle kommer att möta denna

ändring. Och inte bara den.

Vi har riktigt spännande tider att vänta på. På många plan.

Så tror jag.

*

Nästan så jag lite kan längta tillbaka till de där riktigt sorglösa

dagarna då nästan allt man gjorde gick bra och det var en ständig tillväxt.

Och mitt största problem var att om jag skulle hinna och ta ett kvällsdopp

eller inte. Nå, inte vet jag om min verkliga vardag ändrat så mycket.

Men mina tankar nog. Jag funderar en hel del på det här.

Utvecklingen.

Men idag åkte jag ändå till stranden för ett kvällsdopp. 

Det är ju ändå sommar bara några dagar om året - så grubbla kan man en annan dag.

Men inte var det alls så att jag vare hängde på stugan eller på stranden hela sköna

varma sommardagen. 

Nånej, nånej…jag rände ju runt i byggvaruhus och prickade för lavoarer och toabyttor,

kranar och ritade i huvudet upp de där stora linjerna för renoveringen.

Det kommer ju inte alls att bli en stor, omfattande renovering i det ny(gamla) boendet, tvärtom

så blir det så mycket light och de enklaste lösningarna som möjligt tas så det blev kanske

inte såååå stora bilder i huvudet, men en varm dag som idag kändes det helt tillräckligt.

 Att sedan på kvällen ta sig till simstranden för ett dopp i det nog i ärlighetens namn

något svala havsvatten var riktigt uppfriskande.

Men värmen…

…låt den stanna på vår hud. Och i våra hjärtan.

MAT ATT PETA PÅ...

 …ni vet. 

Det finns de där underbara smakerna som hör vissa årstider till och som man

kan längta sig sönder efter varje år.

För mig är de kräftor. Naturligtvis. 

Men nästan lika starkt känner jag för kronärtskockan.

Så när jag snubblade på dessa i butiken som behövde jag inte hemskt länge fundera på

vad vi skulle äta till middag.

 Brukar väl göra som man gör mest. 

Jag sköljer skockorna ordentligt och slänger dem sedan ner i kokande vatten

som jag saltat och klämt i en halv citron. Till två eller tre skockor.

Brukar låta dem koka en halv timme eller 40 minuter. 

Går bra att testa, när fjällen lossnar lätt så är det klart.

Bara att avnjutas…ommmnomnonommm!!!

 Att få sitta i sensommarens kvällssol och peta loss fjällen, doppa dem i smält smör och

suga loss det mjälla "köttet" från fjällen. 

Det är sååååå gott. Och det finns en viss likhet med att äta kräftor.

Pysslandet med maten, men också det där att man blir så förvånad när man

plötsligt märker att man är jättemätt - på lite plockmat.

En blomställning kronärtskocka är helt nog.

Den är ju släkt med tisteln och man skördar den precis innan den börjar blomma.

Något år har jag odlat dem själv, men inte i år.

Tvivlar dessutom på att de skulle hunnit bli klara i år - så kall sommar som vi haft.

Eller kanske sensommarhettan gjort sitt?

På morgonen fanns det bara kvar utsugna fjäll och de kvarglömda avbrutna stjälkarna.

Förutom att de här växterna är så galet goda så är de intressanta i sitt växtsätt också.

Med sina fjäll att suga på, sitt skägg som inte är ätbart (eller inte i alla fall speciellt gott)

Och så det där skock-hjärtat som är som sammet för gommen.

Jag är en riktig skockoman. 

Gillar ju jordärtskockans smak också. 

Där finns redan lite höstsmak i det.

Tänk! 

Fågellivet i viken var tyst, även om gässen har börjat samla sig.

Skäggdoppingen har en snart flygfärdig unge och svanparet visade upp sina

tre ungar. Men i övrigt var det tyst.

Skarvarna pilade fram och tillbaka över fjärden.

Det var sensommar i luften, nästan lite höst faktiskt, fast temperaturen var högre än vi 

vant oss vid under sommaren som gått.

Det var ändå något i vinden, i växterna, i djurens beteende som

var så där vackert tung och trygg. 

Som hösten.

En smak av…mogen kronätskocka.