PÅ TRAPPAN...

...till hösten tänkte jag skriva, men då termometern dallrar kring plus trettio känns det liiite sökt. Men på trappan till något nytt står vi i alla fall. Om en vecka börjar skolorna och det känns alltid lite som, ja att börja något nytt.

(Ex)gubben har packat sina sista pinaler och även om vi separerat i bästa vänskap så känns det lustigt att inte ha hans grejer lite här och där. Samtidigt befriande och vemodigt. Någonting har nått sin punkt och nu står jag själv på trappan till något nytt.

Allt är bekant och ändå inte. Jag har alltid haft min frihet, så det är inte det som är nytt, jag har hållit i de flesta tömmar i vårt ekipage, så inte det heller är nytt.

I Sverige talar man om att man är själv. Man bor själv osv. I mina finlandsvenska öron har det tidigare låtit lite...lustigt. Vi talar om att man bor ensam. Men nu plötsligt förstår jag skillnaden!

Jag är inte ensam - men jag är själv!

Och jag håller min själv-het (inte själviskhet) som en pärla i min hand.

Jag vill inte vara, och inte bli, ensam -men jag njuter av att vara själv!

Fortfarande sitter uttrycket lite vindigt i min mun, men jag tycker om att smaka på det...

Det finns en styrka i ordet som saknas i uttrycket att bo ensam. Det låter lite - tråkigt faktiskt.

Nu krälar jag vidare i mitt liv, likt mitt "sommarhumle" (jo, det heter nåt annat, men kommer inte just nu på vad det heter på riktigt, :)) Båda befinner vi oss här på trappan till det "okända".

Från björken här intill ramlar de första gula löven, visserligen av torka, men det ger ändå en känsla av hösten som är i antågande, om än på avstånd.

Nu kallar den sena middagen på att bli fixad, njuter så av dessa sena middagar ute. Då temperaturen blivit mänsklig och skymningen sakta börjar komma krypande.

Och inte en mygga så långt ögat når!

sköna-sen-sommar-smaker!

Kram M.

AUGUSTI NATT...

Stilla smeker mörknet

bara axlar.

Vinden har tystnat,

endast augustis mjuka mörker

hörs viska i asparnas parad.

Vinden finns.

I ljusets låga finns vinden som inte hörs.

*

Hon dansar, hon, lågan

med vinden, för mörknet

i långsam augustivals.

Hon lever, skrattar!

Försiktigt slickar hon mörknet. Smakar.

På bara axlar ses skuggan från hennes dans.

Mörknet är.

ÅRHUNDRADETS GREJ...

...ja, inte kanske det då att jag fått vardagsrummets golv målat och stuvat in lite nytt och en hel del gammalt - utan att det idag slagits värme rekord i Finland! Senaste rekordet från 1914 är slaget: 37,2 grader!

Och det har märkts...det är humant att sitta i bilen (med luftkonditionering) det är nästan humant att vara på jobb (med en nästan fungerande luftkonditionering) det är saligt att gå i matbutikerna - och i synnerhet böja sig djuuupt ner i kyldiskarna och välja och vraka. Det är de där små transportsträckorna mellan dessa punkter som är lite....varma!

Men samtidigt njuter jag - det är så sällan man kan uppleva denna medelhavskänsla på våra breddgrader. Även om det är aaningen svettigt att bära möbler ut och in i denna värme. Men vadådå, man är ju van med bastu i detta land? Svett är väl ett tecken på...på.....på.....öh, att man har varmt??? Och det HAR jag haft. Jag behöver ingen finsk bastu, och det har jag inte heller i och för sig, och behöver inte heller, så länge jag kan, med hjälp av min inte lika ivriga son, bära skåp och soffor och övrigt hit och dit...

Ja, ja...och så blev det en liten madonna då....fast jag som jag tidigare skrivit har lite tudelat förhållande till dessa. Men jag kunde ändå inte motstå hennes lugna, sköna väsen...hon må vara en "modepryl", och av den orsak inte så intressant, men eftersom hon ändå på något vis tilltalade mig - så kunde jag inte låta bli...

Ny soffa har det blivit....den billigaste på billigaste IKEA-rea. Och vit. Och bekväm. Och tidlös. Och tråkig...men i mina ögon vacker :)

Min skärm som jag haft i ett år (eller två?) men som inte riktigt hiat sin plats i min koja, har fått flytta in i vardagsrummet. Hur temporärt det sen blir, det återstår att se...

Och hur temporärt mina handledsvärmare får hänga på "tork" på skärmen beror ju på hur länge sommarvärmen står i sig. Just nu känns det synnerligen avlägset att dra på sig något sådant, men den dagen kommer. Tills dess får de agera prydnad;)

Jag tänkte skriva att NU skall jag njuta av åskan som är i antågande, men medan jag skrivit detta inlägg har den härjat på för fullt! Och medan jag skrivit detta inlägg har temperaturen sjunkit från knappa trettio grader till dryga tjugo. Och luften är åter fylld av syre, det har regnat. Har suttit ute i min täckta pergola och njutit av urkraften som ett rejält åskväder för med sig. Tyvärr var det ganska snabbt över (så ni inte tror att jag skulle vara en så långsam inläggsförfattare...heheh) Men så var det. Åskan dök upp från ingenstans och försvann någonstans på mindre än en halvtimme!

Jag vet inte om ni ser på denna bild på samma sätt som jag. Lite sådär - Det Var En Gång En Vit Soffa. Sedan Kom Vardagen...

Men det återstår att se!

puss på er!

M.

HEMMA JUST NU...

...jag undrar om jag kunde be om en liten tjänst? NÄSTA gång jag börjar yra om att måla om (golv, väggar...typ sånt) kunde ni bara lite vänligt påminna mig om att det faktiskt är ett helsikes jobb och inte nåt som man bara gör i en handvändning - även om det är just det jag lyckas intala mig själv när andan faller på...

...nämen detdär går i ett nafs, brukar det låta i mitt huvud.

"Nafs" är ett synnerligen brett begrepp i så fall, hihiii!

Så, med andra ord så landar jag då från min loja tillvaro ute i skärgården till detta:

Jo, jag minns ju lite svagt sådär att jag påbörjat nåt litet projekt, varav dethär med att måla golven var ett...Bara att bita i det sura äpplet och starta slipmaskinen. Hääärligt att få andas in lite slipdamm, och svettas i trettio graders värme. Underbart att få krypa omkring på alla fyra med penseln i högsta hugg och hoppas på att målningen inte hinner torka innan den når golvet...nja...? Men nu är det gjort!!!!

(..och så hade vi detdär med fönsterrenovering, men det har jag lite skjutit på. Jag lovade mig själv, är det fint väder på min semester njuter jag i skärgården, är det inte, skulle jag stå i källaren och skrapa och måla fönster. Det var fint väder...)

Så nu är alla nedrevåningens golv målade i en grå nyans. Tidigare var de vita. Inte för att jag skulle ha tröttnat på vitt - det tror jag att jag aldrig gör. Inte helt. Långt innan vita hem var en trend, tyckte jag om det...Stod faktiskt idag medan jag målade ett skåp och funderade på hur mitt flyttlass till nåt åldringsboende kommer att se ut. jo, jo...det VAR väldans varmt och de mest bisarra tankar hade tillgång till min hjärna just då! Det är ju en liten bit dit ännu, men ja, jag målade och undrade om jag kommer att vilja släpa en massa vit- och gråmålade möbler med mig, eller om jag vid det skedet lärt mig att tycka om färg?

Det är ju (egentligen) hemskt skoj att göra om lite hemma, och nu när min ex liksom har tagit med sig både ett och annat (hemskt lite nog för han tycker om färg till skillnad från gråa jag...hihiii) men samtidigt blir det ju lite stökigt innan saker och ting hittar sina nya platser.

Och - kan ni tro! Det har faktiskt blivit någon liten pryl TILL under semesterns små utfärder! Men det tar jag nästa gång. Besökte min väninna som öppnat inredningsbutik (dessutom är hon artesan och syr - ja, precis vad som helst!) Men mer om det nästa gång som sagt. Nu skall jag se om jag kunde måla golvet ännu ett sista varv.

Nu skall jag kolla nästa veckas väder. Lillungen skall på läger - undrar om jag verkligen behöver packa med annat än simbyxor och handduk (kanske solkräm?). Själv skall jag klämma in mig i någon form av anständig klädsel och ställa väckarklockan på tidigare-än-jag-skulle-vilja, och släpa iväg mig till jobbet - på tisdag.

*suck*

Det har varit underbara semesterveckor, inget har jag fått gjort men det struntar jag i :)

Och det är nog inte något större fel med vardagen heller! Egentligen!

Nu skall jag njuta en stund av denna sköna sommarkväll och försöka se skillnaden på gräsmatta och trädgårdsgång...det är lite knepigt faktiskt!

må gott, njut av sommaren!

M.

SISTA KVÄLLEN...

....det är någon speciellt med den sista kvällen på stugan, semestern är obarmhärtigt på väg mot sitt slut och även om vi vet att vi återkommer lediga weekendar, så är det inte riktigt samma sak som dessa dåsiga, slöa, stressfria dagar som bara läggs till varandra till ett pärlband av sommar.

Det här är min plats på jorden där det verkligen inte finns några måsten över huvudtaget. Även min lillunge, som ibland kan vara lite rastlös, finner en ro här som vi inte finner någon annanstans. Jo, visst finns det måsten...tuppen skall tömmas, ingen toppengöra precis, men det hör till. Veden skall antingen klyvas eller radas. Stigen till toan skall krattas, berget sopas så det inte är så halt...Men det är inget direkt betungande.....hehehe...

Det har funnits år då jag verkligen behövt denna tystnad, denna stillhet, denna tillvaro av nonstimuli. I år var det ett sådant år...Detta hav, dessa klippor, dessa solnedgångar ger mig styrkan tillbaka. Efter en verkligt stressig tid på jobbet känns detta som ren bomull för själen... Det har mest varit bara jag och lillungen här i år. Min ex. har varit här tillsammans med oss några dagar och det har också varit fint, att märka att vi fortfarande är lika goda vänner som tidigare, men numera... just det bara vänner, men goda vänner!

Jag har haft väninnor på besök. Kommer att minnas med stor värme i hjärtat alla dessa underbara, förtroliga samtal i sommarnatten men dessa härliga kvinnor. Kvinnor som jag känt sedan jag var sju år gammal, och kvinnor som kommit in i mitt liv i ett senare skede, men som alla blivit så viktiga för mig.

Jag kommer också att minnas denna sommar som sommaren då min äldre son och jag hade vårt första riktigt rejäla gräl, men ett gräl som också fick oss att riktigt "tala" med varann på länge, länge. På ett vuxet plan. Det har varit riktigt skönt att möta honom där...

Det gör ont när knoppar brister, och det är inte alldeles lätt med en självständighetslösgörningsprocess (oj vilket ord) för vare sig mor eller son...kanske? Inte riktigt i alla lägen i alla fall :)

Så efter att vi, ovanligt länge för att vara just vi, inte talat med varann, började det kännas lite obekvämt i mitt modersbröst...då läste jag detta på facebook, min älskade, älskade sons uppdatering:

"Just wanna thank you for beeing around, patiently waiting and holding me down. It´s no easy to see, from D to the B, that without no you, there would be no me. So here is my thank you for beeing my Mom, watching me grow from a boy to a man. You are my home, my cornerstone, and you is something I should sit and focus on. - Älskar nog dig, mamma :)"

Och det slog mig att det är just det jag helst av allt vill vara - en grundsten för mina barn - vilka stigar än livet väljer att kasta in oss på...

Nu blev det lite mer känslosamt än jag tänkt mig i sommarkvällens skymning....:) eller kanske just därför, att dessa varma sommarkväller bjuder på tillfällen till förtroligt prat?

Så njut av alla sköna samtal som sommaren bjuder på...njut av varandra, vem ni än samtalar med...tids nog sitter vi inne i våra kojor och undrar!

P&K

M