PÅ TRAPPAN...

...till hösten tänkte jag skriva, men då termometern dallrar kring plus trettio känns det liiite sökt. Men på trappan till något nytt står vi i alla fall. Om en vecka börjar skolorna och det känns alltid lite som, ja att börja något nytt.

(Ex)gubben har packat sina sista pinaler och även om vi separerat i bästa vänskap så känns det lustigt att inte ha hans grejer lite här och där. Samtidigt befriande och vemodigt. Någonting har nått sin punkt och nu står jag själv på trappan till något nytt.

Allt är bekant och ändå inte. Jag har alltid haft min frihet, så det är inte det som är nytt, jag har hållit i de flesta tömmar i vårt ekipage, så inte det heller är nytt.

I Sverige talar man om att man är själv. Man bor själv osv. I mina finlandsvenska öron har det tidigare låtit lite...lustigt. Vi talar om att man bor ensam. Men nu plötsligt förstår jag skillnaden!

Jag är inte ensam - men jag är själv!

Och jag håller min själv-het (inte själviskhet) som en pärla i min hand.

Jag vill inte vara, och inte bli, ensam -men jag njuter av att vara själv!

Fortfarande sitter uttrycket lite vindigt i min mun, men jag tycker om att smaka på det...

Det finns en styrka i ordet som saknas i uttrycket att bo ensam. Det låter lite - tråkigt faktiskt.

Nu krälar jag vidare i mitt liv, likt mitt "sommarhumle" (jo, det heter nåt annat, men kommer inte just nu på vad det heter på riktigt, :)) Båda befinner vi oss här på trappan till det "okända".

Från björken här intill ramlar de första gula löven, visserligen av torka, men det ger ändå en känsla av hösten som är i antågande, om än på avstånd.

Nu kallar den sena middagen på att bli fixad, njuter så av dessa sena middagar ute. Då temperaturen blivit mänsklig och skymningen sakta börjar komma krypande.

Och inte en mygga så långt ögat når!

sköna-sen-sommar-smaker!

Kram M.