Idag har jag drabbats av någon form av melankoli.
Melankoli över att sommaren nog kommit till sin ände för i år. Trots värmen.
Samtidigt känner jag en barnsligt ärlig tacksamhet över sommaren som gått.
Att jag haft möjligheten att tillbringa hela sommaren här på stugan, här ute i skärgården.
Kanske är det regnfronten som med sina regntunga moln bidrar till min melankoli.
Kanske är det faktumet att sommaren nog börjar dra på sina sista strängar som jag
upplever detta vemod. Det är ändå inte en otrevlig känsla, bara en slags tyngd inombords.
Något som kanske hör årstiden till? Trots att hösten faktiskt är min favoritårstid.
Låter lite snurrigt och avigt det där, jag vet. Men det är nu som det är.
Så jag njutit av denna sommar. Av dess stressfrihet och vardagens lugna lunk. Kanske
är det det som jag inte är helt redo att lämna än. Även om jag jobbar sedan några veckor
så kan jag göra det på distans. Från ett litet kontorskrypin vars fönster öppnar sig mot havet.
Där rosorna blommar på baksidan och jag kan ta min kaffepaus medan jag stoppar
näsan in i dessa ljuvligt doftande rosor. Jag har tid, och ro, att upptäcka små kryp.
Den rosa (!) spindeln på bilden är en höstspindel. Den väver sina nät i fönstersmygen intill
korgstolen där jag intar mitt morgonkaffe. Med lillungen brukar vi whatsappa våra spindel-
iakttagelser. Han har korsspindlar som väver enorma nät i sin trädgård.
Det brukar jag också ha, men i år har jag inte sett bara ett rejält nät.
Och det också på ett ställe där jag inte kommer åt att fota själva korsspindeln.
Många har obehag för spindlar, något jag inte alls har, men kan förstå det för
jag känner något liknande gentemot gräshoppor. De är inte att lita på - de skuttar lite hit
och dit helt utan logik, medan spindlarna håller sig till sina nät och sina trådar.
Vaknade förresten häromnatten att jag hade en enorm vårtbitare i taket precis ovanför
där jag sover. Eftersom jag sover uppe på ett loft är det inte speciellt högt till tak.
Den morgonen var jag ovanligt rask när det gällde att ta mig upp ur sängen...Hu!
Är inte speciellt "mesigt lagd", men nog får jag erkänna att det var gubben som fick
krypa upp på loftet och föra ut vårtbitaren.
(Googla den - den är e n o r m ! )
Det är nästan ofrånkomligt att man kommer närmare naturen och naturfenomen
när man bor så här som vi gör på stugan. Sådant påverkar en nog. Att bo mitt i naturen.
Att andas havsluft och skog. Att höra alla ljud. Att iaktta alla skiftningar.
För ett tag sedan var solnedgången alldeles knallrödorange. Läste att det berodde
på rök från skogsbränderna i Kanada som gör att ljuset bryter på ett annat sätt än vanligt.
Röken är inget man märker av, den finns där i de högre sfärerna då den nått oss här i Nord.
Visst är ju solen grann nästan alltid då den går ner, men under några dagar var den nästan
overklig. Även om den färgen bara varade en kort stund, så var det spektakulärt att se.
Näe, nu skall jag ta och gå en liten sväng. Det är soligt igen, och vinden har
mojnat - om än det lär vara temporärt. I morgon skall det blåsa rejält igen.
Kram Maggi
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar