EGEN TID...

...men inte längre som i senaste avsnittet av Solsidan, dock...:)

Även om de mest hetsiga barnåren och åren då man skulle ta hand om sina egna föräldrar är över, så känner jag att de där stunderna som är alldeles egna är heliga.

Ibland sätter jag mig här på trappan till min gäststuga/ateljé/tonårshåla och bara sitter och funderar med en kopp kaffe som sällskap. Doftar på årstiden och låter tankarna komma och gå precis som de vill.

En del kallar det meditation. Jag vet inte, för mig är det bara ett andningshål, en tankesmedja, en tyst stund.

Det doftar stilla från havet. Fåglarna har tystnat.

Torpet, vars trappa jag satt mig på har hundra år på nacken.

Torpet hör till min lilla ingärdade värld.

Hundra år.

Så lång tid, och ändå inte.

Stryker jag händerna över stockarna inne i torpet känns hundra år som ingenting. De känns lena som ett barns kind. Och tänker jag hundra år framåt känns det som ändå som en evighet.

En evighet då jag inte längre finns.

Men mina barnbarn?

Om jag fantiserar att min yngre son skulle få barn vid 30 års ålder. 

Om 16 år då, det vill säga 2028.

Det barnet är myndigt vid 2046.

Vi fantiserar vidare; låt det barnet får barn vid 30 års ålder, dvs 2058. 

(Då är jag 92 år - by the way)

Mer fantasier; Mitt barnbarnsbarn är myndig vid 2076.

(Då är jag nog inte med mer...)

Hur ser världen ut då?

Enligt en rapport från Världsbanken har medeltemperaturen då stigit med närmare 4 grader. Det låter som ingenting. Men...det är fruktansvärt mycket.

Om temperaturstigningen varit ca 0.8 grader sedan tiden innan industrialismen dvs över 150 år sedan - då får man lite perspektiv på det hela.

4 grader är skrämmande mycket!

Om det skulle bli så, då skulle  klimatet i Medelhavsländerna motsvara det som man har i Libyens ödemarker idag. 

Idag hotar torka ca 15 % av den odlade arealen i världen. Med den här takten som klimatet blir varmare skulle 44 % hotas av torka om hundra år. Om vi hade lika mycket odlingsmark som nu vill säga.

 Men det kommer ju aldrig att räcka till.

Vi människor lär inte bli färre - om inte naturen sköter om det på sitt eget drastiska sätt.

Sådant, och mycket annat, sitter jag och funderar på där på min trappa till det hundraåriga torpet som antagligen kommer att slukas av havet som doftar så gott där bakom stugknuten.

Havsytan som stiger på grund av smältande is på Nordpolen.

Om vi inte ändrar vårt sätt att leva.

Om vi inte lär våra barn andra värderingar.

Är det måntro en utopi att tro att det faktiskt finns alternativ?

Eller tror vi först när naturen ryter till på allvar?

Och är det för sent då?

Eller är det så det alltid gått till? Naturen tar sitt och balanserar.

Och vi kan bara leva med? 

Någon gång i tiderna har allt det jag bott på i hela mitt vuxna liv varit havsbotten.

Och det har varit täckt av is. Tjock is. Om vart annat.

Men just nu njuter jag av att kunna sitta där på trappan, med mitt kaffe, och fundera.

Och ha egen tid.