I STARTGROPARNA...

...och ivrig är jag. Nu.

Det har varit några riktigt välbehövliga veckor av nothing-to-do här på stugan.

Idag var jag och skruvade ner de sista väggfasta föremålen från väggarna inför flytten.

Gick en sväng i stan och stötte på några vänner.

Tog en kaffe på uteserveringen tillsammans med dem.

Tjattrade och skrattade och höll på sådär som man bara gör med vissa av sina vänner.

Ja, ni vet?

Dessa kvinnor är väldigt lik mig. 

Ingenting är speciellt svårt, även om dessa kvinnor minsann fått sin dos av livets avigsida emellanåt.

De har bara valt att ta itu med det jobbiga, och sedan gå vidare.

Inte heller bli och älta sig i det som var.

Starka, modiga, levande, leende kvinnor.

Ingen kommer igenom livet utan törnar.

Det är inte problemen som är problemet, utan det hur vi tacklar dem.

Problemen. 

För de kommer, åt var och en av oss, vid något skede i livet.

Skulle vara så intressant att få höra, ta reda på, vilka "överlevningstrategier" man/ni tar till när livet krisar till sig omkring en?

Vid den här åldern har man väl fått en och annan törn själv, men egentligen tror, nej jag vet, att jag flytit rätt så lätt genom livet. Det har alltid funnits människor omkring mig som stöttat, som sporrat, som också förstått då jag velat dra mig tillbaka - men ändå aldrig försvunnit.

Dem är jag tacksam för.

Riktigt in-i-hjärtat-tacksam!

Nu är min tillvaro rätt så bra.

Det är också läget för de kvinnor jag träffade idag.

Men när man vet, känner till deras historia, då kan man bara beundra hur de rest dig och gått vidare.

Men vad tar man till då livet luggar?

Många av mina vänner, som livet behandlat aningen hårdhänt, har sagt att det har varit trädgården och dess terapeutiska väsen som räddat dem.

Någon har funnit en tröst i det vackra vi har omkring oss.

I det som man lätt kan tycka vara banalt, att ha det vackert i sin omgivning. 

I sin absoluta omgivning, i sitt hem.

Man kan lätt tycka att det är ytligt.

Att pynta och feja och hålla på.

Men jag tror inte det är så!

Jo, om man vill kan man göra det lätt till en ytlig grej, men samtidigt tror jag att vi är många, många som känner en tillfredsställelse utöver det där banala att "shoppa något nytt".

Vi bara mår bättre då vår närmaste omgivning ser ut så som vi vill.

Är det sedan slitet loppischarmigt, eller senaste designstiligt, eller fyller vi våra hem med husdjur, vilsna hamstrar och missförstådda kaniner. Eller böcker om historia, eller politiska artiklar, eller...listan är evig.

Vi vill ha det nära oss, det som skänker oss ro.

För mig, och många andra (främst kvinnor då) är det vardagsskönhet i tingen omkring oss som ger oss en viss ro i själen. Män kanske finner sitt ro i att samla på sig fiskeutrustning, motorcyklar, finansnyheter, joggingskor...you name it. Det finns hur mycket som helst.

Kanaler som ger välkänsla.

Jag tänker ofta på min väninna sedan många år. Hon förlorade sitt enda barn till kampen mot cancer.

Hon kanske mötte det värsta monstret man kan tänka sig. Att förlora sitt barn.

Hon åkte så djupt ner i misströstan som man bara kan göra.

Hon gick ut i vattnet och undrade varför hon skulle vända?

Men hon trodde på det vackra här i livet.

Att livet är just så vackert man väljer att det är.

Och hon kämpade.

Mot sorgen. Mot misströstan.Mot allt.

Idag är hon egenföretagare inom inredning. 

Framgångsrik och stark.

Och hon har en aura omkring sig som ger vardagsskönheten ett alldeles speciellt skimmer.

Det var det som räddade henne.

Därför tror jag att det är viktigt att vi är lyhörda för allt det vackra, fina vi har omkring oss.

Är det sedan något vi själva skapat i trädgården eller inne i våra hem.

Är det sedan något vi ser då vi går ute i naturen, eller upplever på annat sätt.

Det kvittar.

Bara det finns något där i närheten som känns stort, vackert, viktigt för just dig.

Och att ta tillvara på den känslan.

För den kan rädda dig en dag, då livet ger en örfil och man måste hitta tillbaka till det vackra i livet.

För det gör livet.

Man kan inte styra det.

För att jag själv upplevt skymmningsstunder, och sett nära vänner som gått rakt in i mörknet.

Därför vet jag att det är så viktigt att samla på sig det som man 

vet kommer att hjälpa en, föra en tillbaka.

För man kan behöva det.

I livet.

Därför tycker jag aldrig mer att vardagsskönhet är en ytlig grej.

För jag vet att det kan bli en livboj.

Och jag blir så in i hjärtat glad när jag får uppleva, höra, se att det finns en sanning i det.

Skönhet helar.

Att sedan skönhet kan vara olika för oss alla, det är en bisak.

Ta bara reda på vad just din skönhet är.

För den finns inom och omkring oss alla.

Och att idag få möta dessa kvinnor som knäat men som rest sig är jag glad och tacksam för.

För det bevisar att det går.

Ifall man någon gång tvivlat.

Vad gör du? Vad är din ventil? 

Berätta!