...har fått vila.
Vädergudarna har nu bestämt att det skall bli ett rikt svampår i år.
Då måste det regna.
Det skall inte bli ett soldyrkan år.
För då skulle solen behöva skina. Skina varmt och innerligt.
Och det vill ju inte sig riktigt så nu. I år.
De kommer säkert. De där solgassiga dagarna, men inte i en alldeles överskådlig framtid om man får tro väderleksspågubbarna och -gummorna.
Bikinin får fortsätta med att dingla övergiven på sin krok i sovrummet.
I väntan.
Istället har jag formligen bosatt mig i denna "fisketröja" i år.
Nu börjar jag förstå ortsborna, de inbitna fiskarna, i mina barndomssomrar på Åland, som aldrig eller sällan övergav sina stickade tröjor.
De gav sig ut till havs tidigt på morgonen, kom tillbaka och rensade sina nät i sjöbodarna.
Det doftade tång och fisk om dem på långt håll där de höll på med brunbrända nävar.
Och så doftade det ull om dem. Fuktigt ull.
Det minns jag nu.
Min fiskelycka kan man knappast kalla strålande.
Skulle familjen vara beroende av det, så skulle vi svultit ihjäl efter ett par dagar härute...
Fisken har minskat. Drastiskt.
Ännu för något år sedan kunde jag ge mig ut med kastspöet och bara meddela familjen att det blir fisk till middag i morgon.
Det kan jag inte numera.
På sin höjd kan jag lova att det blir fisk till mellanmål. Kanske.
Inte mycket att dela på av en ynka abborre...
Men det doftar ändå sommar på ett rätt sätt om
den där lilla stackaren som fastnade på kroken.
För jag är ju en sådan där riktig söndagsfiskare.
Jag ger mig inte ut i kamp med vågorna, nänää...jag håller mig till i de stilla sommarkvällarna i vikarna.
Men fisketröjan, den avstår jag inte ifrån.
Den har blivit sommarens hetaste trend härute på de här klipporna.
Skön och stor och precis lagom att krypa in i när nordan pressar upp kall havsluft till min semestertillvaro.
Man får bara ta skeden i vacker hand och njuta av det som vädergudarna erbjuder, och inte kämpa emot.
Även om jag inte skulle tacka nej till några heta soltimmar nu och då....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar