DÄCKAD...

...känner mig lite som hunden ser ut!
Mot min vilja måste jag bara medje att flyttandet kanske tagit lite och naggat på min energi i kanterna.
Lite naggat...?
Skall jag vara helt ärlig så har det nog tagit en riktigt rejäl tugga. Kanske rentav slukat all min energi?
(Så lägger man en lätt matförgiftning i söndags till det och så en lindrig sommarförkylning
ovanpå som pricken på i-et!)
Men idag skall jag ändå gå och kolla in en cykel åt mig.
Har varit cykel-lös i ett par år nu.
Plötsligt en dag, för ett par somrar sedan, när jag skulle gå ut till lidret och hämta cykeln så var den borta!
Inte stulen, nej då...det var min äldre sons kompis som hade lånat den, som hade lånat den vidare, som sedan hade lånat den... och ja, sannolikheten att den cykeln skulle hitta hem är försvinnande liten.
Nå, nu var det ju ingen större skada skedd! Cykeln var till allas förfogande, och för att vara riktigt ärlig, så är jag rätt glad att den inte hittat hem...
Den var obekväm och allmänt tråkig.
Men nu, nu skall jag försöka hitta en liten skönhet att susa fram på vägarna med.
Det kanske roligaste sättet att upptäcka en ny by, kommun, stad är förmodligen med cykel.
Tycker jag.
Man hittar alla små gränder och småvägar och genvägar.
Så tycker den äldre sonen också.
Så till den grad att han, efter att cyklat runt, hit och dit, i sin nya hemstad bestämt sig för att ta cykeln med då han skall ut och tågluffa senare i sommar.
Nästan så jag blir lite avundsjuk...Rinka på ryggen, cykeln och en enkel flygbiljett till Europa och så tre veckor att bara upptäcka och uppleva.
Enda fastslagna planen är att ta sig till en liten stad i Italien som han sett på ett foto och
bara bestämde sig att dit skall han.
Så var det visst någon han skulle träffa i Rom och så var det visst någon annan som skulle hälsas på i Amsterdam?
Hur underbart låter inte det?
Jag får för tillfället nöja mig med att slänga ner nåt smått i cykelkorgen (för det skall ju en cykel ha!)
och trampa runt i min lilla nya värld.
Och upptäcka den.
Och det är ganska underbart det med!

1 kommentar:

G:a Affären sa...

Det låter så härligt att få trampa runt i en ny värld och upptäcka den. Då blir allt i lagom takt också, att köra bil och samtidigt upptäcka är svårt.

Själv tog jag fram cykeln efter många år utan en enda tur. Jag brukar säga till andra att svåra saker är som att cykla; man tror att man inte kan men det sitter i ryggraden. Det satt inte alls i ryggraden! Jag var dödsskraj och tyckte jag satt alldeles för högt upp, att jag hade dålig balans. Eller var det fel på cykeln? Efter en kvart var ändå allt som vanligt igen!

Livet är också så, man tror att man inte kan men det är som att cykla - man bara kan det!

Önskar dig en fin helg!
Kramar
Cia