Det är något alldeles speciellt tomt men samtidigt meningsfullt,
Ledsamt men samtidigt trösterikt,
ensamt men samtidigt gemensamt...
...att gå in på någons Facebook-sida. Någon som redan lämnat Facebook
och alla andra gemenskaper - för gott.
Den senaste veckan har jag ofta reflekterat över att jag inom mig hör ditt skratt.
Ingen jag känner skrattar som du. Eller som du skrattade.
Ett skratt som bubblade fram men sedan liksom blev till ett mjukt fniss bara.
Men ett skratt som alltid spred sig till ögonen.
Du fick aldrig ett enkelt liv. Så är det bara. Alldeles för många bördor
lades dina smala axlar att bära. Men ändå hade du en kämpa-anda
som få andra jag känner har. Om någon.
Vi skulle ännu gå ut på tjejmiddag, du och jag, skvallra om gamla
gemensamma kolleger, fnissa åt vardagliga saker.
Vi skulle ta oss ut till "rullstolsvänliga" utflyktsställen på picknick.
Det blev aldrig av.
Vi väntade för länge, nej, jag väntade för länge...
...det var alltid så mycket annat.
Men jag kunde inte förstå, inte ana, inte veta.
Vad jag vet nu visste inte heller du.
Inte heller dina nära, för du ville inte oroa efter att du själv fått veta.
Du bar ditt ödeskors ensam.
Det gick så snabbt.
I maj, då körsbärsträden stod i blom delade du en sista grej på
Facebook, en länk till något du publicerat något år tidigare:
*
SKILLNADEN MELLAN STYRKA OCH MOD
"Det krävs styrka för att vara tuff.
Det krävs mod för att vara ömsint.
Det krävs styrka för att hålla garden uppe.
Det krävs mod för att sänka garden.
Det krävs styrka för att övervinna.
Det krävs mod för att ge sig.
Det krävs styrka för att vara helt säker.
Det krävs mod för att våga tvivla.
Det krävs styrka för att passa in.
Det krävs mod för att vara annorlunda.
Det krävs styrka för att känna en väns smärta.
Det krävs mod för att känna sin egen smärta.
Det krävs styrka för att dölja sina känslor.
Det krävs mod för att visa dem.
Det krävs styrka för att uthärda övergrepp.
Det krävs mod för att sätta stopp för dem.
Det krävs styrka för att stå ensam.
Det krävs mod för att luta sig mot någon.
Det krävs styrka för att älska.
Det krävs mod för att låta sig älskas.
Det krävs styrka för att överleva.
Det krävs mod för att leva.
Din närvaro är en gåva till världen.
Du är unik och det finns bara en som du.
Ditt liv blir vad du gör det till.
Ta en dag i taget.
Se till din lycka, inte till dina bekymmer. Du klarar allt.
I dig finns så många svar.
Var förnuftig, modig och stark."
*
Jag gillade, klickade tummen upp!
Vad jag inte visste att du redan visste.
Visste att det skulle bli ett slut, ett snabbt slut.
Du var alltid så mån om din integritet, gjorde aldrig något nummer av dig själv,
försvarade alltid de svaga och de som blivit kläm av orsak eller annan.
Hade jag vetat - hade jag varit där. Jag hoppas du förstår det - var du än är nu.
Det gick så fort. Du skulle in på rehabilitering. Coronarestriktionerna
gjorde att inga besök var tillåtna. Två veckor gick. Tre. Fyra.
Och sedan svarade du plötsligt inte längre i telefon.
Och så en dag var du död.
Man förstår inte. Jag gör det inte.
Vila i frid, Verna!
Jag kommer alltid att minnas dig då körsbärsträden blommar.
