JULGRANARS VÄSEN...



I snart tre sekel har det sålts julgranar här på gården.
I tidernas begynnelse var det nog min svärfar som var först ut, sedan 
gubben min i många år, efter det kom hans kusins pojke, 
sedan systersonen, sen var det dags för 
min grabb att ta över och nu är vi där.

De här är odlade granar som kapas precis dagen innan 
de dyker upp till försäljning - vilket säkert är en orsak till att
människor återkommer till oss år efter år för att köpa sin julgran.

Den är garanterat nyfälld och färsk.



Ja, just det  - stans finaste julgransförsäljare, vet jag! 
Med stans finaste julgranar.

Men alla gånger går det ju inte helt som man tänkt sig...

När han, grabben, skulle lasta av sina granar så hände det sig att den 
översta, en riktigt fin och lång och (dyr) och tät och fin, sa jag fin redan?? jahajaha...
Men alltså en ovannämnd fin gran gled ner från lasset och landade rakt på huvudet.
Eller kanske det heter toppen? 
Bröt nacken sin, och blev en vacker gran...invalid, kunde man kanske säga?

Mycket fin i barren och grenarna - men topless, bokstavligen - och följaktligen osäljbar.

Lite som det där ordspråket om skomakarens barn som går utan skor
så blir det hos oss att julgransförsäljarens familj har en annorlunda gran i år...



Onekligen ser den lite...annorlunda...ut.

Men det som ju ändå är det viktigaste; den både doftar
och lyser lika fint som vilken "perfekt" gran som helst.

Och så här är det i år.

En lite olycksfallsbenägen gran fick komma till att lysa i helgen
trots allt. Inget gran-liv har varit förgäves om man tänker så :).

Hu...när jag skriver så, blir det plötsligt lite synd om alla julgranar......


Men här är den nu.
Pyntad, doftande, lysande och halv som gran,
men hel som JULgran! 

*

Nästa år blir det säkert så att även denna granbussines-go-on-line
och det blir möjligt att beställa granar via nätet.
De mest traditionella grejer smyger ju sig in där.

*

Och på tal om det! 

Jag har i år beställt så gått som all julmat på nätet.
Det levereras hem till mig nästa onsdagskväll.

L Y X de L Y X

Bara att slippa trängas i överfulla megastoramatbutikshelveten 
är julklapp nog för mig! 

Vilket ger mig tid, nerver och ro att ta mig till de där små
specialbutikerna för att handla det där lilla extra.
Jag talar om riktigt blombutiker, riktiga bageriet och så.
Riktiga små butiker som jag så gärna vill understöda.

På nätet klickar jag hem alla dessa vardagliga saker som tar sådan 
tid att släpa hem själv att när det är gjort så vill man inte se en butik mer
på länge, länge.

Jag har nog blivit en nätmatbutikare.

Visst tar det tid att klicka hem sina varor på datorn också.
Bara det att jag kan göra det hemifrån soffan medan jag 
myser i julgranens sken och samtidigt bläddrar bland alla julrecept i böcker 
och tidningar - och på nätet.

Sedan kan jag göra något skojigare av den tiden som jag 
annars skulle sätta på att svettas i matbutikerna.

Ja, vet ni...det här är fina grejer.

Och vi är ett steg närmare....JUL! 



DÄR ÄR DEN NU...


Under de där vinterkrispiga dagarna på stugan i november. Minns ni?

Då satt jag och skrev på ett framtida projekt, men vid sidan om föddes
boken om året på stugan.





Jag älskar ju det där stället så hjärtat skrynklar sig varje gång jag rattar dit mellan tallstammarna.

Nu har den fått en alldeles egen liten bok.
Nej, den är inte liten, den är rätt så stor faktiskt! Boken.

Och jag är så nöjd! 













Ja, jag älskar att låta fingrarna smeka över sidorna där mina bilder är.

Någon sade att lämna sina bilder liggande på datorns hårdskiva är som att lämna 
vindruvorna i en lada.
Först när de processeras och förädlas blir de till det finaste vin.

Samma är det med foton.


Foton blir än vackrare på papper! 

Så är det bara! 




DENNA LILLA VÄRLD...



...igår kväll satt jag och skrev på ett blogginlägg om hur underligt tudelad jag
blivit för världen, min lilla värld, och
mina skriverier här på bloggen.

Det ena är så stort och omvälvande, frustrerande och oroväckande faktiskt.
Och det andra är så enkelt och litet.
Gissa vilket är vilket...?

Känns lite fånigt att skriva om hyacinter och så när
man samtidigt matas med bilder från Aleppo, hör vilka galenpannor 
Trump väljer till sina närmaste medarbetare, vilken attityd
han besitter. Och här hemma? Vår regering då?
Allt det där med att dra åt det för oss finlandssvenskar genom minskad
service och annat sådant. Har statsministern verkligen försökt 
inskränka yttrandefriheten i pressen?

Och ändå är det ju sådant som jag inte kan göra ett endaste barr åt.

Jag kanske bara är trött? 
Då blir jag lättare känslig för sådant där som händer ute i världen.
Vilket ju åtminstone berättar att jag inte blivit helt avtrubbad än.
Kanske det är just därför som min blogg, för mig, 
blir viktig genom att vara den 
där lite banala kanalen att gå in i en stund?
Min lilla värld, där allt är just så fint jag vill att det skall vara.
Det är en värld på riktigt, bara lite smalt berättad. 

*

Nu är det morgon, och jag har precis stigit upp. Det är ännu skymning ute. 
I och för sig så är det så hela dagarna nu, men också klockan visar på skymning.
Jag är ledig idag, skall inte åka någonstans. Inte någonstans alls faktiskt.
Till och med maten kommer att komma hem till dörren ikväll.
Testar på en matkasse-hem.

Jag skall städa idag, vet ni.
Riktigt skurstäda. 

Det skall bli skönt att få kavla upp ärmarna och riktigt sätta igång.
Men än får jag sitta här ett tag och skriva.
Först kom katten och höll mig sällskap ett tag, sedan
hunden. Människorna i huset sover än.

Bara jag är vaken.


BAKA KAKA....


...ja, eller nåt.

Jag kan inte skylla på någon annan. Inte ens helt motivera det så det låter 
trovärdigt eller ens det minsta vettigt på något plan.

Det är nämligen så, att när jag slarvar in mig på någon småsunkig loppis så
är risken överhängande att jag kommer ut med någon kakform eller 
annan köksattiralj som är mer vacker - i min värld - än den är
vare sig praktiskt eller ens användbar.

Det må erkännas att någon, någon enstaka - kanske sjustaka - kakform har 
oförhappandes uppenbarat sig i mitt hem på helt oförklarligt sätt.
Eller nästan då. I mina stunder av rannsakan så inser jag ju 
att det är jag själv som släpat hem dem.
Dessa skeva kakformer. 

För att jag nu bara tycker att de är vackra. På sitt sätt.



Praktisk människa som jag ändå på något plan anser mig vara så
känner jag ett visst påtryck från mig själv till mig själv att 
faktiskt göra något vettigt med dessa hemsläpade 'skatter'.

Så jag bakar kakor för småfåglarna. 

Och känner mig lite nyttig. 


TRYING TO KEEP IT SIMPLY...


Vet  ni, jag undrar om det inte är så att jag de senaste åren 
hela tiden lite smått hjärntvättat mig själv att "keep it simply".
För när jag dyker ner i lådan med julpynt så finns där inte så jädrans
mycket mer. Delvis har en del gått sin tid till ände på grund av 
slitage och materialtrötthet, som det heter.

Delvis har en del hamnat i kläm, om man säger så. Helt uttryckligen då.
Några pappersstjärnor som jag pysslade och knåpade ihop här för något år sedan hade hamnat
underst i lådan. Sådant är inte bra för "fluffiga" pappersstjärnor. 
De blir liksom föredetta - på alla sätt.

Ja.




Jag har inte så mycket tomterött heller.
Som man kunde använda sig av.

Skulle vara de egenhändigt gjorda tomteluvanluvorna som jag mirakulöst fått med mig 
hem från någon blöt firmafest för ett antal år sedan, men de ja...skall
kanske bara stanna kvar i minnenas (jul)låda...där de hör hemma.

*

Ja, min jul är ju precis så sparsmakad, natur-materialig, och inte speciellt 
tomte-knall-röd som andras.

*

Lillungen som råkade komma förbi när jag plockade fram mitt 
'glammiga' julpaketspapper i muntraste naturbeige muttrade något
smått ironiskt om att var månne de glada julpaketspappren finns?
Dem har man ju inte sett på en tid. 
Typ aldrig.

Ja...*host*....man har ju inte det, nej.




Utan att desto mer filosofera varför jag gillar naturmaterial, naturfärger, 
naturmaterial, ja natur-i-sig liksom mer än det mesta andra så 
är det nu bara så det är hos mig, oss.

Gör det julen mer enkel?

Nja....så känner jag väl ändå inte.
Man springer lite mer runt för att hitta de mer ekologiska klapparna.
De mer naturliga materialen.
De mer...enkla lösningarna.

In my dreams är de. Mer enkla, lättare att åstadkomma.
Det bara ser mer ut så.

Och så är det ju så jag vill ha det.
Enkelt, avskalat, sparsmakat.
Och inte så mycket rött.
Eller guld...huu.....;)



Och när jag är inne på att vara så där naturlig så man nästan lite storknar av det hela,
så bakar jag en pizza-blanco med grönkål.

Och...det...är....så....gott.....mmmm....så...jag....funderar....mer...på....det
...här...med....jultraditioner....en....annan.....dag.

*Slurp*