DÄR ÄR DEN NU...

Under de där vinterkrispiga dagarna på stugan i november. Minns ni?

Då satt jag och skrev på ett framtida projekt, men vid sidan om föddes

boken om året på stugan.

Jag älskar ju det där stället så hjärtat skrynklar sig varje gång jag rattar dit mellan tallstammarna.

Nu har den fått en alldeles egen liten bok.

Nej, den är inte liten, den är rätt så stor faktiskt! Boken.

Och jag är så nöjd! 

Ja, jag älskar att låta fingrarna smeka över sidorna där mina bilder är.

Någon sade att lämna sina bilder liggande på datorns hårdskiva är som att lämna 

vindruvorna i en lada.

Först när de processeras och förädlas blir de till det finaste vin.

Samma är det med foton.

Foton blir än vackrare på papper! 

Så är det bara! 

DENNA LILLA VÄRLD...

...igår kväll satt jag och skrev på ett blogginlägg om hur underligt tudelad jag

blivit för världen, min lilla värld, och

mina skriverier här på bloggen.

Det ena är så stort och omvälvande, frustrerande och oroväckande faktiskt.

Och det andra är så enkelt och litet.

Gissa vilket är vilket...?

Känns lite fånigt att skriva om hyacinter och så när

man samtidigt matas med bilder från Aleppo, hör vilka galenpannor 

Trump väljer till sina närmaste medarbetare, vilken attityd

han besitter. Och här hemma? Vår regering då?

Allt det där med att dra åt det för oss finlandssvenskar genom minskad

service och annat sådant. Har statsministern verkligen försökt 

inskränka yttrandefriheten i pressen?

Och ändå är det ju sådant som jag inte kan göra ett endaste barr åt.

Jag kanske bara är trött? 

Då blir jag lättare känslig för sådant där som händer ute i världen.

Vilket ju åtminstone berättar att jag inte blivit helt avtrubbad än.

Kanske det är just därför som min blogg, för mig, 

blir viktig genom att vara den 

där lite banala kanalen att gå in i en stund?

Min lilla värld, där allt är just så fint jag vill att det skall vara.

Det är en värld på riktigt, bara lite smalt berättad. 

*

Nu är det morgon, och jag har precis stigit upp. Det är ännu skymning ute. 

I och för sig så är det så hela dagarna nu, men också klockan visar på skymning.

Jag är ledig idag, skall inte åka någonstans. Inte någonstans alls faktiskt.

Till och med maten kommer att komma hem till dörren ikväll.

Testar på en matkasse-hem.

Jag skall städa idag, vet ni.

Riktigt skurstäda. 

Det skall bli skönt att få kavla upp ärmarna och riktigt sätta igång.

Men än får jag sitta här ett tag och skriva.

Först kom katten och höll mig sällskap ett tag, sedan

hunden. Människorna i huset sover än.

Bara jag är vaken.

BAKA KAKA....

...ja, eller nåt.

Jag kan inte skylla på någon annan. Inte ens helt motivera det så det låter 

trovärdigt eller ens det minsta vettigt på något plan.

Det är nämligen så, att när jag slarvar in mig på någon småsunkig loppis så

är risken överhängande att jag kommer ut med någon kakform eller 

annan köksattiralj som är mer vacker - i min värld - än den är

vare sig praktiskt eller ens användbar.

Det må erkännas att någon, någon enstaka - kanske sjustaka - kakform har 

oförhappandes uppenbarat sig i mitt hem på helt oförklarligt sätt.

Eller nästan då. I mina stunder av rannsakan så inser jag ju 

att det är jag själv som släpat hem dem.

Dessa skeva kakformer. 

För att jag nu bara tycker att de är vackra. På sitt sätt.

Praktisk människa som jag ändå på något plan anser mig vara så

känner jag ett visst påtryck från mig själv till mig själv att 

faktiskt göra något vettigt med dessa hemsläpade 'skatter'.

Så jag bakar kakor för småfåglarna. 

Och känner mig lite nyttig. 

TRYING TO KEEP IT SIMPLY...

Vet  ni, jag undrar om det inte är så att jag de senaste åren 

hela tiden lite smått hjärntvättat mig själv att "keep it simply".

För när jag dyker ner i lådan med julpynt så finns där inte så jädrans

mycket mer. Delvis har en del gått sin tid till ände på grund av 

slitage och materialtrötthet, som det heter.

Delvis har en del hamnat i kläm, om man säger så. Helt uttryckligen då.

Några pappersstjärnor som jag pysslade och knåpade ihop här för något år sedan hade hamnat

underst i lådan. Sådant är inte bra för "fluffiga" pappersstjärnor. 

De blir liksom föredetta - på alla sätt.

Ja.

Jag har inte så mycket tomterött heller.

Som man kunde använda sig av.

Skulle vara de egenhändigt gjorda tomteluvanluvorna som jag mirakulöst fått med mig 

hem från någon blöt firmafest för ett antal år sedan, men de ja...skall

kanske bara stanna kvar i minnenas (jul)låda...där de hör hemma.

*

Ja, min jul är ju precis så sparsmakad, natur-materialig, och inte speciellt 

tomte-knall-röd som andras.

*

Lillungen som råkade komma förbi när jag plockade fram mitt 

'glammiga' julpaketspapper i muntraste naturbeige muttrade något

smått ironiskt om att var månne de glada julpaketspappren finns?

Dem har man ju inte sett på en tid. 

Typ aldrig.

Ja...*host*....man har ju inte det, nej.

Utan att desto mer filosofera varför jag gillar naturmaterial, naturfärger, 

naturmaterial, ja natur-i-sig liksom mer än det mesta andra så 

är det nu bara så det är hos mig, oss.

Gör det julen mer enkel?

Nja....så känner jag väl ändå inte.

Man springer lite mer runt för att hitta de mer ekologiska klapparna.

De mer naturliga materialen.

De mer...enkla lösningarna.

In my dreams är de. Mer enkla, lättare att åstadkomma.

Det bara ser mer ut så.

Och så är det ju så jag vill ha det.

Enkelt, avskalat, sparsmakat.

Och inte så mycket rött.

Eller guld...huu.....;)

Och när jag är inne på att vara så där naturlig så man nästan lite storknar av det hela,

så bakar jag en pizza-blanco med grönkål.

Och...det...är....så....gott.....mmmm....så...jag....funderar....mer...på....det

...här...med....jultraditioner....en....annan.....dag.

*Slurp*

DÄCKAD...

Något av det mest frustrerande som finns är bli däckad av förkylning

när man som mest borde vara på flera ställen - och det helst samtidigt.

På jobbet som jag freelansar på för tillfället är det säsong gånger tio

just nu. Att ringa och meddela att jag däckat i feber känns inte speciellt skoj.

Till weekenden har jag lovat ställa upp med en helt annan sorts engagemang,

som också den borde förberedas en del. 

Och så känner jag att när jag är hemma så borde en 

åtminstone ha ork och energi, trots en förkylning, att göra 

någon nytta här då - ens.

Åh, denna kvinnofälla - eller något. 

Duktighetsfälla? 

Känner män såhär?

Jag är helt enkelt inte så bra på att "vara sjuk".

Och jag är inte ett skvatt stolt över det.

Snarare tvärtom.

Är jag så stollig att jag alltid har lite dåligt samvete för att jag är sjuk?

Är jag så in i...hvte...korkad?

Antagligen...!

Tycker det skulle vara på tiden att lära sig ett annat tänk.

*

Jag talade till katten om det här idag. Hon var den enda närvarande.

Och hon somnade gott efter att hon uppmärksamt lyssnat till mig

 i tre minuter ungefär.

Så de om de! 

I morgon är en ny dag!