SKÖNSÖNDAG...


...vilken skön dag det varit! 

Började med långfrukost vid blivande uteplatsen och läsa tidning i lugn och ro 
medan blåmesen flyger fram och tillbaka till sina ungar i fågelholken precis intill.
Vilket sjå de har! 
Någon har jämfört en liten fågels "idrottsprestation" att få sina ungar flygfärdiga med att
cykla Tour de France. 
Det kanske är så? Att på det sättet känns det okej att vi människor tar det där med att få våra
ungar ur boet i lite makligare takt.



Min tonåring här hemma, ja han tar det i maklig takt på alla plan.
Bara det här att ta sig upp ur sängen. 
Bara det kan ta tid! Mycket tid.
Om han fick välja så skulle det dröja ett bra tag innan han är flygfärdig...hehe.

*

På trädgårdsbordet står ett helt gäng med perenner och väntar på en ny tillvaro
ute i skogen, vid havet. 

Om några dagar blir det av att åka dit med dem.







Det händer mycket just nu.

Det renoveras och planeras och planteras.

Och så hinner man ibland njuta av de där underbara långfrukostarna ute.
Som jag saknat dem! 

*

NU skall jag heja Finland till ishockeyguld.
Finland har ju redan kammat hem VM-guld i båda junior-serierna,
både under 18-åriga och under 20-åriga. 
Skulle sitta bra med ett vuxen-VM-guld också.

SEN kan det bli sommar på riktigt.



HUR HÄNDE DET HÄR...


....eller jag vet ju. Och alla ni som någon gång bott 
och renoverat, eller kanske bara gått förbi ett gammalt hus. 
Ni vet. 

Man börjar med att skrapa lite på ytan på något alldeles smått som kanske 
borde fixas till lite.
Som här på Bokulla.

Verandafönstret var i ett eländigt skick, och skickades redan
för en månad sedan till en glasmästare för att restaureras. 
Nå, så börjar man titta på de övriga fönstren "med de ögonen",
pilla lite på kittet i bågarna och så sker det där som alltid sker med
gamla hus. 
En liten renovering sväller som en bulladeg! 

Huset skall ju målas om, verandan få nytt plåttak,
så man bara inte kan lämna fönstren ogjorda.





Så nu har en hel del fler fönster än ursprungligen tänkt en lapp med
dess egna plats. 

För gamla fönster har den envisa sidan att de verkligen bara passar på samma plats som 
de alltid varit på .

Lite som riktigt gamla skrivbord. Ta ut alla lådorna, blanda om 
och försök få dem att passa igen, på millimetern.

Det tar en stund innan man testat alla olika alternativ.
Har man fått sju lådor på plats och tror att man rott i land med det, 
så kan man ge sig i backen på att den åttonde lådan inte passar. 
Alltså är någon av de övriga sju lådorna lite för glapp.
Och så gör man OM allt igen.

Det här misstaget gör man bara en gång i sitt liv. 
Jag lovar.
Gamla skrivbordslådor eller fönster. Samma sak.

De Skall Numreras 
så fort man ens tänker på att ta dem från sin plats. 

Så ja, nu är husets alla fönster pyntade med platskoder som vem som helst förstår.
Först hade jag tänkt mig en förkortad version som
S (söder) U (uppe) V (vänster) 

Men så vet jag ju med mig själv att när fönstren kommer tillbaka om 
en månad eller så, så har jag gladeligen glömt hur jag tänkte med mina förkortningar en
dag i maj.
Så jag blev lite übertydlig i mina lappar - men hey, bättre så! 




Snyggaste silverpresenningen i byn - eller hur?

Här skall det minsann komma nytt plåttak och nya regnrännor och 
öppna upp gamla luftningshål 
och nästa vinter är fukten på verandafönstren ett minne blott.

Dit ryker antagligen en del av vinterns isrosor på fönsterrutorna också.
De är galet fina och jag beundrade dem många gånger senaste vinter, 
men hela verandan och de restaurerade bågarna mår så mycket bättre i bra ventilation.




Och målställningen, ja den står där inbjudande och lockande och 
bara inväntar ivriga målare.
Hugad? Nån?

Jaha....inte det? 




Mårbackan står där inne på verandan än och sträcker sina blad mot...plasten.

Men snart, snart är de vackra, renoverade fönstren tillbaka och på plats.

Det är ju DEN tanken som håller en renoverare i sina sinnes fulla bruk.

SEN när allt är klart - då är det så FINT! 

Ni vet?




HELMER OCH CAJANDER...


...ja, alltså.

Ni som följt med min blogg en längre tid, så höjer knappast på
ögonbrynen för ni vet att det har hänt sig ett par, tre somrar eller så att jag 
blivit något av en surrogatmamma för diverse ur boet fallna eller annars övergivna fågelungar.

I år blev det då så att vid en trädfällning ett stycke härifrån drog antagligen 
det fallande trädets grenar med sig  ett kråkbo från trädet intill. Man vet inte riktigt 
vad som hände, men när man började röja grenar från marken så 
hittades två rätt medtagna kråkungar.
Men boet hittades inte i träden intill, så något hade tydligen hänt.
I och med att inga kråkföräldrar heller syntes till under dagen och ungarna blev 
dåsigare och tröttare så hämtades de hit till oss.

Och ja...så kom det sig att vi blev med kråkungar.

Först kallades de bara "pojkarna" för de kändes som pojkar på nåt vis.
Sen vaknade gubben från en liten tupplur och undrade:
- Hur är det med Helmer och Cajander?

Gudarna kanske vet varifrån han fick de namnen i sin sömndruckna hjärna.
Men det blev så att "pojkarna" blev
Helmer och Cajander.

Helmer var den mindre, Cajander den större.

*

Min terrier, Aida (på bild) är ju rätt van vid det här laget att familjen 
ibland består av de mest underliga fjäderförsedda kryp, så
inget märkligt här.
Katten, Myrra, är precis lika van och kikade bara slött in i lådan med 
kråkorna och gäspade; jaha, jaha...så det blev kråkor i år då?! 
Och så har vi ju min brorsas gamla jackrussel som vid det här
laget nog kan räknas som en hundgamyl med allt vad det innebär.

Nästan blind nu, halt sedan födseln och 
(på grund av min svärmors något missriktade 
kärlek mot djuret i fråga...) numera också extremt smällfeta väsen
orkade jag inte riktigt tro att han skulle utgöra ett hot på något plan.

"Mina" djur är ju så vana så jag förstod inte riktigt att vara på min vakt.

Så kom det sig att kråkorna fick en utehage i en pallkrage, med
lock av bräder och hönsnät mot eventuella rovfåglar.
Det ingen av oss kunde tro, var att gamyl-Atte i sin terrierenvishet 
faktiskt skulle kunna rucka på locket och hugga tänderna i en av kråkungarna.
Det var Helmer som råkade illa ut.
Så RIP Helmer.

Men Cajander här, den begrep att fixa sig en egen bodyguard i 
form av en femårig borderterrier med moderskänslor på ytan.

Undrar om man kan få någon bättre livvakt än det?

*

Och visst är det härligt att ha någon att hålla i handen tassen när 
livet känns lite stort och skrämmande.
Eller hur?

Ibland är de bara lite annorlunda tassar än man tänkt sig,
men vem bryr sig? Egentligen?
Huvudsaken att det känns bra! 



KAFFET I VRÅNGSTRUPEN...



...för det mesta klarar jag av en hel del utan mina ögonbryn åker upp till hårfästet.
Och inte är det speciellt ofta jag får kaffet i vrångstrupen heller. 
Inte numera.

Men i dag skedde det. Både och. Och Samtidigt.
Vilket dessutom skedde i 120 km hastighet och kunde förorsakat lidande och annat
elände om jag inte haft turen att färdas på en rätt så tom väg, med många filer! 
Så akta er för att ha take-away-coffe i bilen och lyssna på nyheterna på samma gång! 

Alltså...det ÄR något med den här tidens beslutsfattare som får igång alla mina alarmsystem 
som jag trodde slumrat och även hitta nya som jag inte ens visste att jag hade.
HUR tänker man?

Jord- och skogsbruksministeriet har nu lagt fram att man skulle rucka lite på
det här med älgjakttider. 

Man planerar senarelägga jakttiden för att älgen skall få ha sin brunst i fred.
Och det kan man ju tycka att är okej..men SEN.

SEN tänker man att det skall vara okej att få skjuta en ko med en kalv som
är yngre än ett år.
Liksom WHAT???

Alla, eller de flesta, vet att när älgkon skall kalva på nytt så 
"sparkar hon ut" sin fjolårskalv som då skall klara sig själv. Den kalven är
då yr som en yrvaken humla och lika klumpig och panikslagen och har nollkoll på
något alls. Det är de älgar som vi ibland ser vimsa hit och dit...de just yrar omkring.
Innan ensamchocken lagt sig och de märker att de visst kan det här med att vara älg. 
Helt själv. 


Och ändå är det just då Moder Natur tänkt att det är okej för kalven att bli
självständig. Även om det gör ont när knoppar brister.
Men då har den, kalven, fått det mått av vett-och-etikett som en 
ung älg behöver för att klara sig.
Lite som våra ungar där vid 18-20-snåret.

Men så plötsligt tycker någon att nämen visst - det skall väl vara okej att 
skjuta mamman innan ungen är mogen att klara sig själv. 
Lämna en fjortis-älg vind för våg. Det är väl bara för den att ta lite ansvar liksom?!! 

Jaha...och vad händer då?
I de bästa fall har vi en Mycket Yr och Skräckslagen kalv som 
inte alls har alla verktyg för att klara sig ensam i livet.
Vilken fjortis har?
Den om någon är yr och galen - och förorsakar förmodligen fler
olyckor än en "vuxen" kalv.

I de flesta fall överlever inte kalven ensam utan sin mamma.
Så vad är idén med hela det här förslaget? 

*

Men visst - brunsten bör fredas....................

........men mammorna till halvvuxna ungar kan skjutas.

PÅ RIKTIGT???




Men varför är jag egentligen förvånad?

Under mitt femtioåriga liv har jag aldrig upprörts, berörts och ilsknat till
över lika mycket som under sittande regeringens tid.

Vad kan man förvänta sig av människor som sitter och drar in på
skolning, av universitet, av sjukvård, av allt! 

Man avskedar till höger och vänster. 
Skrotar sådant som funnits i århundraden.
Säljer statens egendom. 
En enkel en tänker - hur är det om det blir kris "på riktigt" och vi inte, som stat,
har koll på det där som håller ihop ett samhälle?
Om någon plötsligt har den makten att sätta en prislapp på
det vi behöver för att överleva. Tänk om.

Men sådant verkar inte vår regering tänka på.
Känns att de mest beter sig som en älgkalv som 
förlorat sin mamma alldeles för tidigt.

Jag bara får kaffet i vrångstrupen. Om och om och om igen! 

VI människor kanske inte förtjänar bättre - för det är ju VI människor som valt in 
dessa galenpannor till regeringen.

Men att de stackars älgkalvarna skall behöva lida för människors enfald.
DET är skam det! 

*

Och så hörde jag idag, från ett par olika håll, att en orsak till att man
förbereder dessa ändringar i jakt av älg är att man dragit in och minskat så mycket personal och så 
inom rättsväsendet att de inte hinner behandla alla fall av olaglig jakt på
älgkor med kalv.
Så man fixar till det problemet med att legalisera det hela.


Liksom vadå? 

Då kan man ju lika gärna legalisera några skojiga droger och småtjuveri för eget husbehov?
Och kanske man kunde få ta livet av en besvärlig granne också för det skulle
göra livet så mycket enklare för så många fler.
Eller bygga på grannens gård - bara det där lilla man inte får rum på sin egengård.
Köra lite överhastighet för att hinna till flyget eller den där livsviktiga palavern?
Listan kunde göras hur lång som helst! 

*

Men älgkalvarna - vad har de gjort för att förtjäna detta?

Jag undrar - och sätter kaffet i vrångstrupen! 


*

En dag eller två senare:

Eftersom jag har en hel del vänner och bekanta som
är jägare själva, eller som bor och lever med en jägare, 
jordnära människor med en sund koppling till naturen.

Och vet ni, inte en.
INTE EN ENDASTE EN,
av dem jag varit i kontakt med skulle få för sig att 
skjuta en ko med kalv.
*INTE*

Just för att det är så mot naturen själv.

-

Och just det gör att hela tanken bakom lagändringen
känns än mer olustig.
För att för VEM görs ändringen då om inte ens jägarna vill ha den?




LITEN RAPPORT...


...från trädgården.

Vet ni våren går med sådan rasande fart att det inte är sant. 
Samma sak precis varje år! 

Småfåglarna har redan ungarna ute ur boet, en del i alla fall.
Och ja, jag hinner bara inte liksom med! 

I gräsmattan växer bellis eller tusensköna så man får åka slalom med
gräsklipparen för att undvika dem. 
Och undvika gullvivorna. 

Det gör att gräsmattan ser...lite speciell ut just nu - lite som om klipparen
hakat upp sig med ojämnt jämna mellanrum.
Men vackert är det ju - om man bara böjer ner sig till gräsrotsnivå, vill säga.



Äppelträden slår precis strax ut i blom.
Här har i tiderna funnits inget mindre än sextio (!) äppelträd, numera 
är de betydligt färre, men blomningen när den väl kommer igång är galet bedårande.
Skall bjuda på lite mer än bara en knoppbild då! 

Men just den här gången gick jag ut med tanken att fånga det lite 
mer osynliga i trädgården. Det man kanske inte på direkten ser och hänförs sig över.

Som ekens blommor - till exempel.


Jag måste verkligen erkänna att så trädgårdsintresserade och de facto till och med
inom området utbildad jag än är, så hade jag aldrig, aldrig innan lagt märke till
ekens blommor.

Det är lite det där att eken i övrigt är så magnifik och stor och ståtlig och
liksom lite för mer.
Bara tänk...hur gammal kan en ek inte bli? Hur stor kan en ek inte bli?
Hur annorlunda är inte ekens löv mot de flesta andra löv?
Hur durabel är inte dess habitus? Hur vackra är inte dess ekollon? 

Men blomningen?

Hur anspråkslös är inte den?
Så man nästan missar den.




Det man inte missar lika lätt är körsbärsträdens blomning.

Här finns tre eller fyra riktigt stora och gamla körsbärsträd och ett dussin, 
eller två självsådda trädbarn till dem. 

Och när jag tassar tunt med min kamera så blir det alldeles solklart att de är släkt:
Körsbäret (ovan) och häggen (nedan).


Prunus i släktnamn båda två.
Inget tvivel om varför, eller hur?




Och så har vi ju den japanska kusinen:

Det japanska körsbärsträdet som blommar som en galning.
I en eller ett par dagar, när det är som bäst, känns det som.

Sedan regnar det bara rosa kronblad över allting och 
föreställningen är över.

I år missade jag nästan hela alltsammans. Jag var på stugan då.
Men hann precis få de sista kvarvarande envisa, lite torra och spröda
kronbladen fångade på bild. Som flortunna balett-tutun hos en trött primadonna
neg de i vinden precis där innan regnet och vinden kom och drog för 
ridån för denna säsong.

Men jag hann - nästan! 



Till näst blir det att trolla fram en liten mysig uteplats bland allt det
gröna. Här är lite bord och stolar utplacerade mest för att känna efter lite
vilken plats som känns bra.


Var kommer en pergola att få växa fram?

Är det här?

Jag tror det.