…på söndagen var det nästan lite solsken.
Inte mycket men nog för att lura lillungen (eller den unga mannen) med
på en tur ut i naturen.
Lite dofta på mossa och vissnande växter, ni vet?
Snusa på hösten i skogen.
Och nu ville jag visa honom min barndoms stigar och stråk.
Här har jag minsann skidat och cyklat och gått.
I tiderna kunde jag varje lite stig som mina egna fickor.
Det är förvisso 30 år sedan, lite på till och med, men allt var sig likt ändå.
Jag släpade honom till Långforsen.
Det är en del av den nordligaste delen av Helsingfors Centralpark.
Här har jag blivit överraskad av snöoväder vid skidturer.
Här har jag cyklat till ridstallet, och senare genat genom
skogsvägarna när jag cyklat till jobbet på andra sidan stan.
Här jag jag otaliga gånger stått och tittat på forsen,
eller som lillungen (eller den unga mannen) sade:
"Man blir så lugn av bruset, det är ett riktigt skönt ljud"
Och visst är det!
I dryga hundra år har det här området varit en del av
Helsingfors centralpark.
Sammanlagt finns här över hundra kilometer stigar och vägar som slingrar sig genom
ett tio kilometer långt naturområde som sträcker sig från centrala Helsingfors
hit ut till sin nordligaste ända.
Vanda å.
Här är den också stadsgräns mellan dessa städer.
Ån är 101 km lång. Startar i Hausjärvi och mynnar ut i Finska viken.
Idag bor det inget mindre än 1,1 miljoner människor längs ån.
Annat var det när det begav sig i, om nu inte tidens begynnelse,
så länge sedan i alla fall.
Den första anteckningen som finns gällande ån är från 1351
då kung Magnus Eriksson av Sverige gav tillstånd att fånga öring
i ån till munkarna från Padis kloster i Tallinn.
På den tiden hette ån Helsinge å.
Att den hette just så lär komma från att immigranter från
Hälsingland bosatte sig just här sedan ett par århundraden tidigare och då kanske
av någon liten längtan till sin hembygd gav ån namnet Helsinge å.
Med e.
Ån har flera forsar än bara denna Långforsen, även
om den råkar vara den längsta, dock inte den brantaste.
Och ja…så blidde det så att staden som långt senare kom
att bli Finlands huvudstad fick namnet
Helsing(e)fors.
Mycket snabb, och mycket avskalad, historik men
jag kan aldrig riktigt låta bli att tänka på vad allt som
en plats varit med om.
Hur såg det ut då munkarna fiskade här vid dessa stränder?
På 1300-talet.
*
Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess.
Är någon hugad att räkna ut så tar det ungefär 11 dygn för vattnet att rinna
genom hela ån.
Så fram med kalkylatorn, den som känner för….;)
Fullt så mycket vatten har inte runnit sedan jag senast
varit här, även om det som sagt har blivit sina modiga årtionden.
Men jag kommer absolut tillbaka!
Jag har allt detta bara ett (kraftigt) stenkast bort.
Bara att tänka hur det kommer att se ut i lundarna längs åkanten på våren
när löven spricker!
Månne Helsingfors stads polishästar ännu släpps ut på sommarbete
här på ängarna?
Det gjorde de för trettio år sedan…
Så tiden ändå går!
Samma kunde man säga om denna synnerligen naturliga cykelställning!
Den har nog något litet år på nacken den med.
Det är nämligen så att man helst inte skall släpa på cykeln -
än mindre cykla - på de branta stigarna (delvis trappor) som går närmast forsen,
men för att man, om man vill, skall kunna kedja fast sin cykel för
klåfingrade tjuvar, har man här och där satt ut dessa ställningar.
Lite fina enligt mig!
Någon har haft sitt naturdesign-tänk påkopplat.
Lyckat!
Ljuset är ju som sagt en snabbt försvinnande naturresurs så här
i november, och eftersom vi kom iväg lite sent,
så hann vi inte alls med så mycket.
Hit får vi nog lov att återkomma!
Jag kan säga att det finns en massa, läs; de flesta, platser här i
huvudstadsregionen som ändrat till oigenkännlighet bara under
de några år jag bott annanstans, och kanske just därför
kändes det extra skönt att möta något så bekant.
Centralparkens naturstigar - det är en fin hundraåring det!
