ETT GYLLENE VECKOSLUT...

…på många sätt.

Jag älskar när kyrkogårdarna förvandlas till gnistrande

ädelstenar som glittrar och glimmar i natten.

 I år blev det att åka till stugan och på vägen dit ut

på fredagskvällen så körde jag förbi den lilla byns gravgård som

ligger där intill havet och hela sluttningen var som ett smycke

som lyste upp. 

På andra sidan vägen var havet svart och dovt som 

bara ett novemberhav en sen kväll kan vara.

När jag kom fram till stugan ställde jag mig och blickade rakt ut i mörkret, 

mot havet.

Hörde en knipa flyga över viken. 

Det visslar om vingarna.

Men jag såg bara mörker. Totalt svart.

Jag är inte mörkrädd, men det är något väldans naket och 

utlämnande i att vara i totalt mörker.

Mina, eller de mänskliga sinnena i stort, är så utstrukna att jag kan varken se, höra, dofta 

eller ens ana en fara om jag så traskade rakt in i den när ljuset tagits bort.

Jag är lite tudelad inför den där känslan att stå där mitt i mörkret

och veta att jag har absolut nollkoll på 

vad som finns omkring mig.

Men att jag vet att OM där finns något så har det hundrakoll på var jag är.

Så visst föredrar jag ljuset. 

Och framför allt det gyllene ljuset.

Det som förvisso är lite sparsmakat så här i november, och bättre lär det ju inte bli.

Min kollega hade redan smygplockatfram (jo, det heter så) lite julljus.

Hon ursäktade sig med att hon bor ute i skogen och ingen ser när hon

tänder sina julljus.

Och jag HAR sneglat på en stor julstjärna i papper som kunde vara tokfin.

Men jag håller mig än.

Än är det höst för mig.

Och när det är senhöst och man nu råkar vara sen med att stänga en sommarstuga 

så kan man helt enkelt inte undgå att ta en sväng i skogen

och hoppas på någon liter trattisar att släpa hem.

Och visst, visst. Där finns de ju.

Vid den där granen dit jag alltid först går för att kolla.

Finns där lite trattisar så finns det förmodligen inte så mycket

i skogen överlag.

Finns där trattisar så där " normalt" så vet man att man får gå och

speja runt lite i skogen för att hitta mer, men det finns.

Finns där massor, där vid granen, så vet jag att jag inte kommer hem 

med mindre än en korg full med trattisar.

I år var det så där medel.

Men tillräckligt nog för att göra veckoslutet 

vacker gyllene.

För mig.

THEKLA OCH OTTO...

…vissa dagar börjar jag min arbetsdag lite senare och då har jag möjlighet att

antingen lördags-sova lääääänge mitt i veckan på den dag som 

förr faktiskt kallades "lilla lördag", det vill säga onsdagen eller så

stiger jag upp i vanlig tid och hinner uträtta både ett och annat innan jag skurrar 

iväg till jobbet. Idag var en sådan dag.

En av fördelarna med att flytta hit jag flyttat är att nu har jag "min" kyrka och 

"min" kyrkogård på ett stenkast håll.

Jag är ju inte speciellt religiös så där, om ens alls.

Men jag formligen älskar gravgårdar och kyrkor.

Om jag så skulle få en ateistväckelse mitt i allt så skulle jag

knappast skriva ut mig från kyrkan för det.

För jag hör till dem som faktiskt mer än gärna betalar lite kyrkoskatt för

att dessa pärlor till kulturarv bevaras. 

Och förvaltas. 

Oberoende om man tror eller inte. Vi är ändå en del av den historia som 

kyrkan förvaltat för oss. Och den vill jag skall finnas kvar.

Länge, länge.

*

Nå hur som helst.

I morse tog jag mig en sväng via gravgården för att fixa 

släktens gravar i höstskrud och förbereda inför

allahelgons-helg nu inkommande weekend.

Jag brukar tycka att helgen är så otroligt vacker och 

faktiskt släpa hela familjen till gravgården denna helgdag.

Men nu i år blir det inte så.

Trots att jag nu bor så nära, så kommer jag att vara så långt ifrån ändå.

Ibland är det så.

Så jag förberedde allt så långt det går.

Gravarna är fina. Städade och fina. Pyntade.

Ljusen i lyktorna laddade i väntan på att bli tända.

Det sköter sär, eh...sambon om innan han också styr bilnosen mot 

stugan i skärin inkommande helg.

Men det är sen…

I morse fick jag mig en underbar, ensam och 

välbehövlig stund för mig själv på gravgården innan jag åkte till jobbet.

Det är något otroligt vacker och rofyllt med gravgårdar.

Schacket där har liksom inte bråttom längre.

Någonstans.

Få saker kryper över nyhetströskeln här.

Och på sitt lite makabra sätt är det underbart befriande och fritt och skönt.

Att det finns ett ställe på jorden där allt liksom stannat upp lite grann.

Om inte helt så lite i alla fall.

Där kvartalsekonomi och resultat och budjet-tänk inte 

är så där på ytan. Inte bland de "inneboende" i alla fall.

Och inte kanske så där annars heller...

När jag går där mellan alla rader av gravar, den ena vackrare än den andra, så stöter jag på en 

så fin sten. Lite inklämd mellan två gigantiska cypresser med en bastant kedja runtom 

står gravstenen under vilken Thekla och Otto vilar sin sista vila.

Och så plötsligt idag finns där en ilsken vit lapp där det står att

denna grav uppenbarligen inte vårdas så som man skall vårda gravplatser.

Nej….det kan ju hända att så är fallet.

Det är säkert många årtionden sedan cypresserna borde tagits bort 

eller ersatts med något lite mer svagareväxande.

Det är hemskt, hemskt länge sedan någon skött om den här graven.

det är helt klart.

Och med tanke på att Thekla dog 1929 så kommer inte den 

ilskna vita lappen som påminner om försummelse i omvårdnad av

gravplats upp i raskaste rappet precis.

Jag hade gärna dröjt kvar i den sköna stämning som fanns där på gravgården.

Höstsolen sken, löven dalade efter en frostnatt.

Trädgårdsmästarnas krattor sköng mellan gångarna och ekorrarna pilade som 

små skållade troll mellan alla ekollon som ramlat ner från ekarna.

Jo, jag hade gärna dröjt kvar.

Men klockan tickade obönhörligt och det var tid att 

hoppa i bilen för att vara i tid på jobbet.

*

Och även om det har sin tjusning att vara ledig på morgonen,

så har det sina sidor att jobba sent sedan.

Det är minsann mörkt när man börjar styra hemåt.

Lite som att det är bara månen och jag som är vaken?

Och när jag kryper ner i säng, mellan nytvättade lakan 

funderar jag på hur livet var för Thekla?

Hon som föddes 124 före mig och som jag inte

vet något om.

Hon som dog 87 år gammal.

Samma år som min mamma hade börjat skolan 

och min svärmor, nu 91 år, precis hade fyllt 5 år.

*

Och nu har det kommit upp en ilsken lapp 

om en osköt grav 86 år efter att någon jordfästs där.

Det blir sådana perspektiv i tid att det är hisnande.

*

Och så kommer jag att tänka på att ordet "jordfäst"….

….faktiskt är ett väldans vackert ord.

NÄR MAN PYSSLAR PÅ MED SITT...

…ja vet ni, jag kan sen tycka så där speciellt bra om de där dagarna då alla pysslar på

med sitt och det faktiskt blir en hel del konkret gjort så där.

Veckoslutet var sådant.

Eller, de andra pysslade, jag gick nu mest omkring och fotade och

gjorde skarpt tankearbete i form av planering.

Eller, nja…kanske inte ens det.

Jag lider nog av någon sällsynt virusbasiliskus som förorsakar idétorka i mitt huvud.

Bara att erkänna. 

Vet ni, det är så illa att jag inte ens flyttar omkring på möbler och

ting för att få det att passa. Jag har inte ens ideérna om vart eller

hur jag skall flytta runt på det som finns.

I-problem, jag vet. Så vi struntar i att det ens ÄR ett problem.

Till all tur så bjuder Bokulla på höstsysslor ute så det räcker och blir över för andra också.

Krukor som skall tömmas på kvarblivna sommarblommor 

och fyllas med höstpynt.

Löv i mängder som skall krattas.

Häckar som skall klippas.

Stämningar att fotas.

Som den här när katten står och beundrar sina nya domäner.

Att en katt kan vara lycklig! 

Sen har jag ju nog världens coolaste katt som utan att blinka finner sig i alla nya 

situationer jag släpat med henne på.

Hon kom till mig som en bonuskattunge. Egentligen hade jag redan valt en annan,

men eftersom dom som valt denna backade ut så blev det att jag den gången

blev med två katter. Av de två blev den ena tyvärr under tåget för många

år sedan och denna katt, som kom lite i misstag, har rest och flyttat med

mig och alltid anpassat sig till de nya förhållanden som erbjuds.

Helt galet fin är hon.

Kattan.

Och nu har hon en gammal trädgård som sitt revir.

Med en nyanlagd kattlucka upp till stallvinden.

Och där har hon en egen korgstol, med ett eget fårskinn

för de nätter hon väljer att stanna ute.

Tyvärr finns här också vägar med mycket trafik intill.

Det här är ju en bondgård mitt i allt det urbana.

En liten oas där tiden stannat men med stadens brus 

precis utanför häcken.

Och häcken ja…

Den är väl nästan lika gammal som huset.

Och även om den börjar bli lite ålderdomsgles i grenverket så 

är det minsann en väl tilltagen häck.

Första gången lillungen min klipper den.

Man står uppe i en traktorskopa och blir upphissad -

och tror jag inte misstar mig hemskt mycket om det inte var

lite skoj ändå. 

Att klippa häcken.

När Bokulla i tiderna var en aktiv bondgård 

fanns det ca 60 (!) äppelträd i trädgården.

Härifrån kördes äpplen med häst och kärra till

Salutorget i Helsingfors då det begav sig.

Och här har jag, som tonåring pallat äppel.

Föga visste jag då att jag ännu skulle landa som 

värdinna, eller någon slags förvalterska, här.

För jag har alltid tänkt att om man får ett kulturarv att ta hand om,

så är det inte något man "har" utan just något man "förvaltar".

Tar hand om. För vidare. 

Och nu är det vår tur.

Att ta hand om.

Att förvalta och vårda.

Eller…pyssla på. 

Var och en med sitt.

En gammal bondgård mitt i stan, mitt bland korsningar och

industrier bjuder på en fristad för många fler än

de inneboende och katten.

(och hundarna).

Medan jag plockade och höll på i trädgården så 

traskade en fin fasanfamilj förbi.

En lyckad kull, eller kanske två, som 

resulterat i dryga tio nya fasaner.

Hur fint är inte det?!!!

Ja…och så avrundade vi veckoslutet med att åter igen rosta lite kastanjer.

Jag bara kan tycka att det är så himla gott.

Det är liksom hösten på gommen.

Och så är det på sitt sätt så skönt att sitta där tillsammans alla

och peta bort skalen på kastanjerna.

Lite så där att alla pysslat på med sitt.

Och allt det man gjort doppas i en skål med 

smält smör och blir gyllene och gott på en gång.

*

Och till veckoslutet…..DÅ blir det att stänga ner en

sommarstuga På Riktigt.

Hört den visan förr, va?

LÖV IS IN THE AIR...

…och det är ju bra det, för i övrigt var väl dagen…sådär.

Eller det började helt fantastiskt med sovmorgon och kaffe på säng 

(man tackar!) och ganska lite måsten att ta itu med, om man frånser att det saknas mattor 

i huset och "någon" borde göra "något" för att rätta till det.

En mängd mappar väntar på att gås igenom och ja…det FINNS lite 

att ta itu med innan det här hemmanet känns som hem på riktigt.

Särbon, numera sambon då, krattade och till slut tog han emot erbjudandet

om att använda min lövblåsare för de där mest knepiga ställen dit

krattan inte riktigt når.

Jag gillar ju själv så mycket mer att kratta än att lövblåsa och

det är bara det faktum att jag fick en lövblåsare av min bror, av honom som gillar

att snöa in sig på alla mojänger som finns. Och det gjorde att vi faktiskt 

har en dylik manick i våra, numera gemensamma, förråd.

Laddade upp med fågelgodis lite här och där i trädgården och

hade själv laddat upp för både ögon- och örongodis för kvällen.

Peter Jöbacks och Helen Sjöholms konsert i Helsingfors.

Det hade jag så väntat på! 

Och så behändigt nu när jag bor så nära. 

Bara att hoppa i bilen och skurra iväg in till stan.

*

Så trodde jag ju.

Och så gör jag - och får punktering. Första gången ever.

Ringer bärgning. Den bilen kom aldrig.

Ringde en annan. Den kom. 

Sent, men den kom.

Den första bärgningsfirman ringde och sade att de skulle

fakturera mig för att det inte fanns en bil att bärga när de

äntligen kom till platsen för att en annan och lite raskare

firma redan varit där och hämtat bilen.

Någonstans här åkte mitt blodtryck upp i falsett.

Mannen som numera är sambo med mig hade passat på att åka och simma

när jag nu då skulle på konsert. 

Honom gick det inte att få tag på för att försöka tjata till sig en skjuts till

en försenad konsert.

Bussarna har lördagstidtabell och för en som jag då som inte är

världens vanaste användare av kollektivtrafik blev det hela bara lite…för mycket.

Osande av ilska lovade och hotade jag mig själv på att lära mig 

åka kollektivt igen. Nu när jag bor i huvudstadsregionen.

Det kan väl inte vara så svårt?

Så jo…min min var minst lika bister som hundskrällets tidigare på dagen.

Hade behövt koppla henne efter att hon visat en alldeles för ivrig tendens 

att skruva upp sin jaktinstinkt. 

Här mitt i "storstan" där det faktiskt dräller av mer spännande 

vilt-dofter än därute på landet-wanna-be där vi bodde.

Men mer om det en annan gång.

Men håller man på med att höst-städa på gården så hinner man inte

alltid ha koll på en liten iller-snabb terrier med jakt-mooden påkopplad.

Och förutom att det var lite "löv is in the air" idag,

så var det tydligen lite

löv is in the …beard också. 

Eller kanske det bara var en lite föraning av movember?

Vi kvinnor bär rosa band i oktober och männen bär mustasch i 

november, lite av samma orsak. 

För att vi löv att få ha en frisk kropp oberoende är det x eller y-kromosom 

som  regerar i våra kroppar.

Och för att vi vill alla allt väl och faktiskt förmedla löv till alla dem som 

kämpar mot cancer och andra svåra sjukdomar.

Till alla er:

Love is in the air! 

ÅRETS FÖRSTA HUNDVÄDER...

…och både hunden och katten har skrynklat ihop sig i soffhörnet.

I oktobermörkret ser jag hur det rycker i trädgrenarna, 

regnet bildar ett pärlband av droppar på 

fönsterrutorna och vinden får kakelugnens ugnsluckor att skallra.

Efter en tid lär man sig beräkna hur hårt det blåser ute

bara genom att lyssna på skallret i ugnsluckorna.

Det här älskar jag med gamla hus. 

Att det hörs när det är oväder.

Det känns också.

Det drar lätt från fönstren och regnets smatter mot tegelpannorna låter sövande.

Det viner i knutarna. Helt konkret. Man hör det.

På vintern knäpper kölden i väggarna.

Så där som det gör i gamla stockhus.

Och om fyra år fyller det här huset hundra år.

Det har minsann stått här på kullen i både en och annan storm.

Och jag älskar att ligga och lyssna när vinden dansar

genom  kallvinden däruppe.

Som det gjort i år och årtionden och snart i ett århundrade.

Otaliga katter har jagat möss på stallvinden och 

i källaren. 

Otaliga hundar har vaktat gården under årens lopp.

Ett par av mina hundar och någon katt har haft uppdraget innan.

Nu är det mina nuvarande små kryp som får förvalta den uppgiften för en tid.

Det är så med gamla hus. De sätter perspektiv på tid.

*

Men idag är det dags för årets första höststorm.

Ett riktigt hundväder.

Hur mysigt som helst - ju!