…och både hunden och katten har skrynklat ihop sig i soffhörnet.
I oktobermörkret ser jag hur det rycker i trädgrenarna,
regnet bildar ett pärlband av droppar på
fönsterrutorna och vinden får kakelugnens ugnsluckor att skallra.
Efter en tid lär man sig beräkna hur hårt det blåser ute
bara genom att lyssna på skallret i ugnsluckorna.
Det här älskar jag med gamla hus.
Att det hörs när det är oväder.
Det känns också.
Det drar lätt från fönstren och regnets smatter mot tegelpannorna låter sövande.
Det viner i knutarna. Helt konkret. Man hör det.
På vintern knäpper kölden i väggarna.
Så där som det gör i gamla stockhus.
Och om fyra år fyller det här huset hundra år.
Det har minsann stått här på kullen i både en och annan storm.
Och jag älskar att ligga och lyssna när vinden dansar
genom kallvinden däruppe.
Som det gjort i år och årtionden och snart i ett århundrade.
Otaliga katter har jagat möss på stallvinden och
i källaren.
Otaliga hundar har vaktat gården under årens lopp.
Ett par av mina hundar och någon katt har haft uppdraget innan.
Nu är det mina nuvarande små kryp som får förvalta den uppgiften för en tid.
Det är så med gamla hus. De sätter perspektiv på tid.
*
Men idag är det dags för årets första höststorm.
Ett riktigt hundväder.
Hur mysigt som helst - ju!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar