…och den där känslan att få sträcka på sig i sängen en söndagmorgon och ha
absolut ingenting inbokat - bara en hel ledig dag att fylla med något lustfyllt.
När jag småslumrade till och ifrån den där underbara söndagsmorgonssömnen
och skakade av mig nattens drömmar så kom jag på precis vad jag ville fylla min söndag med!
Solen sken, temperaturen var perfekt.
Det lutar starkt åt att det kunde sitta bra med en liten utfärd här.
Och så var det bara att hälla kaffe i termosen, kolla kylskåpets innehåll.
Inte sååå givmilt - sedan lillungen flyttat ut har mitt behov att fylla kylskåpet minskat med
säkert 95% . Mitt kylskåp ser numera ut som det gjorde under studietiden!
Tomt!
Nå, utflyktsmat kan man köpa på vägen.
In med termos i ryggsäcken, regnrock (man vet ju aldrig) och så kameran.
Klar!
Så länge har min ryggsäck hängt med, och den har ju hängt med på ett otroligt antal
resor och utfärder och år redan, så hunden vet precis vad som är på gång här.
Med bestämd min parkerar hon sig vid ryggsäcken och vägrar röra på sig.
Inte ens det minsta lilla störande moment får henne ur balans.
Vanligtvis hade hon redan jagat spindeln sju varv runt huset, men nu…nu är
det viktigare saker i vågskålen.
Utfärd!
Vi kör dryga hundra km för att nå hit.
Någonstans mitt i ingenstans säger gps:sen att vi är framme, men men….
målet är stort så en liten gps kan ha svårt att pricka rätt.
(Och rätt hade den - när den tyckte vi var framme så var vi förvisso vid kanten av målet,
men…en nationalpark kan vara rätt så….stor.
Vårt, eller mitt - hunden har nog inte så tung vetorätt i vart vi åker - bara vi åker,
är Torronsuo Nationalpark i Egentliga Tavastland.
(Bara ett rejält stenkast från huvudstadsregionen).
1990 blev denna kärrmark och faktiskt Finlands djupaste myr en nationalpark.
På sina ställen är myrens torvtäcke tiotals meter tjock, vilket tagit årtusenden
att bilda. Bara det!
För 8500 år sedan var detta en sjö. Som sedan torkade in och blev en myr.
Att myren "växer" med den hiskeliga farten av i medeltal 1,1 mm i året säger
ju sitt om hur länge det tar att bli en myr. En djup myr.
Här intill har det funnits bosättning sedan stenåldern.
Hur såg deras söndag ut?
Så när jag går här blir jag in i själen imponerad.
Detta landskap har sett såhär ut i hela vår tideräkning.
Och innan det. Mycket innan det.
Och här går jag med min hund. Vi som är en mygglort i historiens långa,
långa och underbara berättelse.
Öppnar ryggsäcken och häller upp en kopp kaffe och bjuder hunden på en
knackkorv. Det är hennes utfärdsmat - det har bara blivit så.
Under våra år tillsammans.
Ryggsäcken som gömmer godis-skatter - för oss alla
som kommer med.
Idag blev det en sväng på mycket knappa planerade 12 km längs dessa stigar.
12 km kom inte fullt i och med att någonstans halvvägs så vippade
en av dessa upp då jag steg på den med den påföljd att
den vippade tillbaka som ett gungbräde precis då jag nått halva
"plankan", tyvärr med den påföljd att hundens tass (som
gick långt före mig) hamnade i kläm mellan den följande "plankan".
Inget värre hände än att hon pep till och
ett litet sår uppstod på trampdynan.
Men nog för att vi svängde om vid halva planerade vandringen
och klinkade mot bilen.
Blev igen påmind om hur viktigt det är att ha lite första hjälp med sig på utfärderna.
Vid bilen putsades såret och så råkade jag ha förband också så
ingen större fara med den tassen.
Men vandringen för denna gång var över.
Men eftersom både min termos med kaffe fortfarande kändes tung och kaffetanden
började göra sig påmind stannade jag bilen vid en mysig lite väg där
en massa får gick och betade.
Drack lite kaffe och matade någon liten tröstekörv i hunden och
tänkte att man borde så mycket oftare bara ge sig iväg.
Helt spontant.
Bara med lite kaffe i ryggsäcken.
Och inte för att man behöver ens det, det finns ju hur mycket ställen att tanka mat och kaffe på
som helst oberoende var man rör sig, men för mig har det blivit en charm i
att försöka undvika dem…
(inte så pop med tanke på konsumtion,
men aaah så mycket charmigare med eget termoskaffe).
Hellre ser jag på dessa betande får medan jag dricker mitt kaffe än
på en massa plåtkossor på en p-plats på en överfull bensis där kaffet är
bottenbränt och man spelar dålig musik i högtalarn.
Näe, om man bara vågar och vill vika in från de stora vägarna
så öppnar sig underbara ställen att avnjuta sitt kaffe på.
Precis när jag packade ihop och höll på att åka iväg fick jag
syn på dessa rymlingar.
Var precis i beråd att försöka ringa nummerupplysningen för att ta reda på
vems får som tydligen tagit lite vidare cirklar än nödvändigt då en bil kom och visade
tummen upp att de hade koll på dessa lurviga rymlingar.
*
Och så var det dags för oss att köra hemåt.
Kan inte få nog av dessa sköna söndagar
då "inget att göra alls" blir till sköna naturupplevelser.
Mera sådant!
*
Det som blev oupptäckt av oss pga av hundtass-skadan var
dagbrottet där ingen mindre än A.E Nordenskiöld tillsammans med sin far hittade
flera intressanta mineraler.
Från det här området lär många tantalmineralprov som
återfinns i muséer runt om i Europa härstamma.
I vintras när jag besökte Naturhistoriska muséet i Wien
så stötte jag på små stenbitar av mineraler från Finaland och med små lappar om att
stenarna kommer från orten Torro.
Så det var härifrån de kom.
Tänk.
