OM HISTORIA OCH RÖTTER...

Den här bilden tog jag igår. 

I byn där jag bott i omgångar i vuxen ålder. Där jag lyckats gro några små rötter, i vuxen ålder. 

Där mina barn har grott sina barndomsrötter. 

Samma kommun där min mamma i tiderna växte upp, där hennes barndomsrötter var.

Även om hon lämnade detta för staden i tidig ålder, som 20-åring år 1941, är 

detta ändå samma åkrar hon stått vid och låtit blicken flyga över fälten.

Skulle hon stått på samma ställe som jag stod i går, så tror jag det sett ganska lika ut?

Detta var en landsbygd då, det är en landsbygd idag. 

Bara tiderna var så annorlunda.

Så samma och så olika på samma gång.

Hon reste härifrån som tjugoåring, jag kom hit som tjugoåring.

Däremellan ryms år och öden och berättelser.

Och jag kan tycka att det är viktigt att berätta dessa berättelser vidare, sätta dem på pränt.

För även en enkel berättelse blir till ett guldkorn då man har något i sitt eget förflutna att 

haka fast den på. Så har det varit för mig med alla de små berättelserna min mamma

berättade för mig i tiderna. Nu när hon inte längre finns har berättelserna

blivit till gyllene ord i mitt sinne. Och i mitt minne. 

Och just därför tycker jag att det är så viktigt att berätta om historien, om rötterna.

Föra det vidare.

Och det är precis det den här pjäsen, som jag var och tittade på handlade om.

Att verklig-göra och föra vidare en berättelse om hur det var.

Förr. Under kriget.

* 

Mina föräldrar var unga under kriget, de träffades då, på en lastbilsflak som 

luktade gengas. Min mamma hjälpte sin väninna flytta och min pappa

var på permission och hade tillgång till lastbilen.

Och kärlek uppstod. 

Långt senare kom jag till. 

Av misstag (tack för det!)  - men det är en annan historia…;)

*

När jag sitter där i publiken och ser på pjäsen som verkligen både rör och berör

tänker jag på hur långt steget ändå är mellan det min mamma upplevde som

dryga tjugoåring då hennes hemort blev utarrenderat till ryssarna för vad man trodde 

skulle bli på 50 år. 

Då alla som bodde där hade 10 dagar på sig packa ihop 

ett helt liv, en helt gård, ett helt livsverk och ge sig iväg…ja vart? 

Och mellan min tonåriga son som satt där breved mig på de väderbitna teater bänkarna 

och aldrig fått höra min mamma berätta sin historia, inte med egna ord.

Om allt det här berättar pjäsen, inte med min mammas ord, men med allas ord som var med då.

Jag tror de flesta kan nicka igenkännande i det som sägs i pjäsen. Den är väldigt ärlig, genuin och

äkta och i ärlighetens namn något av det bästa

jag sett i sommarteaterväg på evigheter! 

Kanhända att jag har en liten historia, ett litet rotskott, som förankrar

berättelsen i min själ, men det här berörde mig verkligen!

Så fin pjäs - både i text och i framförande! 

*

Visst, stundvis kan jag tänka att hur mycket skall vi tjafsa om kriget,

hur länge skall krigets skugga förfölja oss?

Hur länge skall även vi som aldrig ens var påtänkta då på

något sätt bära kriget inom oss även om vi aldrig var där?

Är det först följande generation som får distans till vad som hände?

Blir berättelserna bara en berättelse utan förankring för dem?

Stundvis kan det kännas beklämmande att just krig och kriser och nöd och elände, 

tragedier och tragiska öden skall få den tyngd i vår historia som det gör.

Och inte bara i vår historia utan så många människors historia,

oberoende var i världen berättelserna berättas över generationer.

Att det skall vara det som får stå i rampljuset, det som får vara vår allas historia.

Krigen.

Jag menar, vad har jag att berätta för mina barnbarn?

Att det mesta faktiskt var helt okej, och ja…vadå?

Sommaren 2015 var faktiskt rätt kylig, men annars var det bra.

Vad kommer mina, eller dina,  barnbarn i tiderna att se när de blickar tillbaka?

Intressant tankelek, inte sant?

*

*

*

Men för de som vill se pjäsen - och gör det om ni är i knutarna - kolla 

HÄR

OM ATT HA VIDA PERSPEKTIV...

…i bilden är jag tillbaka i Koli, däruppe på berget där hela Finlands national-landskap ryms som 

i en liten näve. Mer finskt än så här blir det inte. 

Inte vackrare, inte öppnare, inte friare. 

Medan jag sitter hemma här i min mer än trygga soffa tänker jag på 

min äldre grabb som snurrar runt där i Asien, än lite här än lite där.

Och jag, som mamma, landar väl någonstans i känsloregistret 

mellan o-hemul avundsjuka (nå, inte på riktigt, men ni vet…)

och lite nagelbitan-oro ala mamma-style som skrynklar ihop

både hjärta och hjärna på en och samma gång 

(nå, inte på riktigt, men ni vet…).

Det senare hände när grabben häromdagen satte en whatsapp åt mig i mycket arla morgonstund

där han meddelade att han nu åker in i en kriszon, dit man tydligen inte helt rekommenderar att man nu skall turistresa och så och att han, eller de, han reser ju runt med sin tjej, 

har lämnat det och det hotellet då och då och åkt med det och det 

tåget och om jag inte hör av dem inom 40 timmar så kan det vara läge att kontakta 

konsulatet och meddela att de här personerna med det här och det här 

passnumret är försvunna…

Kan tänka mig några dussin andra sätt som jag hellre blir klarvaken på.

Typ.

*

Och visst, jag kan känna en viss oro för att grabben rör sig i områden där

det är oroligt, så där på bomb-oroligt-nivån. Och visst, där kan finnas hundratals andra risker

som jag inte ens kan eller ens orkar tänka på som giftspindlar och någon rånare och 

sjukdomar och….och….och.

Och ändå, det jag främst frapperas av är att jag faktiskt inte ens hört talas om 

den här beväpnade konflikten i gränslandet mellan 

Thailand och Malaysia. Att jag inte hade en endaste löjlig liten aning 

om vad de slåss om. 

Så till den grad att man avråder för utlänningar att resa i området 

om man inte absolut måste.

Vet du?

Nej, tänkte väl det.

Samtidigt som vår värld blir mindre och mindre, så är

den ändå så stor, så stor.

Vi tar det till oss som vi vill, medan det vi inte vill lyckas vi behålla på avstånd.

*

Tänker på att det kanske är just det här som möjliggjort så mycket elände

i historien? Vi måhända blickar långt i vår längtan, men desto längre vi blickar,

desto otydligare blir vår lins, desto mindre detaljer ser vi.

Världen som kanhända kan upplevas krympa framför ögonen på oss 

genom att vi kan digitalt ta oss via nätet dit vi vill, vi kan fysiskt resa dit vi vill.

Vi kan flyta runt.

Och ändå. 

Hur vida perspektiv, och hur vida möjligheter vi än har, så

är den lokala verkligheten just så öppen, eller så inskränkt, som

verkligheten är just där och då.

Fullständigt självklart är det ju.

Om man vet.

*

Tänker på att vi nog tycker att världen är rätt liten.

På ett "nafs" kan vi ta oss nästan överallt på jorden.

Men när det gäller att förstå vad som händer i världen.

Då blir världen så mycket större. Och inte många kan träda fram

och säga att jag har koll på det. På riktigt.

När jag får ett meddelande om att grabben och hans tjej

lyckligt, om dock försenat, nått Bangkok, känns världen igen 

lite begripligare och lite tryggare och lite mindre.

Bara för att det jag älskar är ute ur uttalad otrygghet och inne i outtalad trygghet.

Och plötsligt har världen, för mig, blivit en så mycket mer komplex sak att förstå.

EN UNGE TILL ÄR FLYGFÄRDIG...

 … jaha, jaha, idag var det då dags för unge nro 2 att flytta hemifrån.
På något märkligt plan förstår jag det inte alls. Det var ju nyss han lärde sig cykla!
När jag började skriva den här bloggen var han en liten loppa på tio år, och nu packade
han då ihop sina pinaler, mest bestående av ett monster till dator, några t-skjortor och
några jeans. Några favorit muggar och glas och en mjukis och cykel, cykelhjälm.  En liten
kasse med böcker och cd-skivor av nostalgiskäl.

En kontorsstol och en fatboy.
Och en dyna.

Tänkte att aldrig någonsin kommer han igen att flytta lika light.
Nu flyttar han ju in i sin storebrors rum hos sin pappa. Rummet som
står tomt medan brorsan i sin tur yrar omkring tiotusen km bort.
Senast jag hörde av den grabben var det visst buss i 20 timmar till
Bangkok som var på agendan. 

Unnar mig själv en liten nostalgisk stund, tänker på hur oerhört snabbt livet ändå 

susar fram. Den tanken har väl ändå inte slagit någon annan 

medelålders någonsin? 

Nä, tänkte väl det…

Kanske ett halvsekel i år och utflugna ungar och en särbo som 

kanske kunde bli närbo och en längtan efter att bara resa iväg 

och inte ha så mycket grejer att ta hand om och kanske inte

heller så många tider att passa och framförallt inte ha

så många åsikter att ta hänsyn till. 

Det är ofta där mina tankefärder strandar.

Tänk om man inte skulle äga så mycket.

Utan bara kunna dra.

Läste i våras om Riitta Airos som sålde allt, och seglar nu med

sin ålderstigna hund, Cessi ensam mot medelhavet.

Med noll tidtabell.

Jag blir så skrynklig i själen av glädje när jag läser om sådant här! 

HÄR

kommer man till hennes blogg.

Mest på finska, men med kort engelsk beskrivning.

Så hatten av för tjejen! 

Och hur mycket jag än älskar att skrota runt i min trädgård och pynja på med det

så har det väckts ett liten oroligt kryp i min själ.

Tidigare fanns det en sk kärnfamilj som knöts samman och kopplades ihop.

Man behövde finnas där och man var behövd och det var precis som det skall.

Men nu när lillungen också flyttat för att testa på att pröva sina egna vingar så

finns det naturligtvis en viss nostalgi-feelis över det hela.

Inte så mycket som jag hade trott innan, men lite.

Mest är det som ett konstaterande - nu är det dags för något nytt.

Har en stark tilltro till att också denna unge klarar sin första 

flaxande färd utanför boet. 

Och varför skulle han inte? 

Samma föda har han fått som storebror….*fniss*.

Men tillbaka till mitt. 

Jag tror jag har odlat mina rosor nog nu. 

Och ser fram emot en ny era i mitt lilla liv då det nu finns mycket mer utrymme för 

nya stigar att gå, nya platsar och andra små verkligheter att upptäcka och 

besöka, föreviga och snusa runt i, och kanske skriva om.

Jag kanske inte köper mig en segelbåt.

Men lyfter hatten för alla de som gör.

Prövar sina vingar.

Är man sedan 17, 47, 67 i år eller vad.

Alla borde någon gång kasta sig och kolla.

Kanske vingarna sen också bär. 

Fast man tvivlade.

Kanske vi alla är mer flygfärdiga än vi tror?

ÅRETS FÖRSTA...

…från frysdisken.

Men ändå.

Jag gillar kräftor. Starkt. Det är bara så.

Så om nu någon i sin enorma vänlighet vill bjuda mig på 

ett hastigt hoprafsat kräftkalas, så är jag minsann inte sen på att 

hojta att jag är såååå med! 

Det här att få sitta och pilla och knåpa med sin kräftor medan

natten mörknar, fingrarna blir kladdiga och glasen med rosé fylls på.

Ljudet av röster blir lite högre och åsikterna måhända lite skarpare  

medan kvällen lider och munturerna måhända blir lite, lite lulligare.

Men jag älskar det! 

*

För att det är augusti.

Och enligt mig har vi tre underbara månader framför oss.

Augusti, med sina ljumma, mörka nätter 

(okej…dagarna borde bli lite varmare för att det skall funka,

men så där i teorin, och under andra somrar…)

September med hela sin mildhet.

I väder, i skörd, i färger, i..allt.

Undrar om inte september landar som etta för mina favoritmånader.

Och så oktober. 

Med sina kontraster.

I ljus, i färger, i temperatur, i väderdramatik.

Oktober kan vara sommar och vinter, helt beroende på år.

Tänk ändå vad allt fint vi har framför oss! 

*augusti-september-oktober*

Innan november stryper ner allt i grå dimma och man

försöker hyperventilera fram till mars igen.

*

Märkligt det här med vår årscykel här i nord.

Men nu är det tid för kräftor, och sköna

samtal i en allt mörkare natt.

Tror bestämt jag skall göra om det här.

Med kräftor, vänner och augustinatt.

Och rosévin.

Japp! 

VAKNAR TILL HAVSBRUS...

 …är nog alltid lika underbart. Bara att just den här

sommaren hade jag nog gärna någon morgon vaknat till en havsvik som 

inte brusade och inte bubblade vilt och bara höll sig lite lugn ett tag. 

Samtalsämnet nro Ett bland semesterfirare är alldeles säkert vädret i år. 

Och om man nu skall vara ärlig så har det åtminstone varit rättvist kyligt och kallt 

och regnigt åt alla. Som om det nu skulle vara någon tröst - för nån?

Men här vaknar jag alltså, till tärnornas skrän och havets brus.

Inte klagar jag nej. Men ändå…ja ni vet?!

En fördel är dock att här ute kan man strunta i att fixa håret, 

i den här vinden står testarna ändå rakt upp och rakt ut och i 

ärlighetens namn så gör det att de flesta ser ut som om man inte tvättat

året på ett år eller så.

Ja,ja…sitter och lyssnar på ett morgonprogram på radion, lördax och

där skall de strax börja tala om krig och kriser, och

vips känns mina små vardagskriser inte speciellt besvärliga alls.

Jag skulle ljuga som en tonårig snattare om jag sade att jag inte hade låtit tanken

smyga sig in i mitt innersta fundersamma jag.

Bara det att jag vet inte riktigt hur jag skall förhålla mig till de här tankarna.

Något mycket primärt i mig säger att så som världen ser ut i dag, så kan det 

bara sluta i en, om inte krig, men i något stort och mycket omvälvande

för att helt enkelt få mycket "rensat" av system som blivit alldeles för

tungrodda och som kanske inte kan köras ner på annat sätt…

Varifrån kommer alla dessa tankar i mitt huvu?

Egentligen skulle jag så mycket hellre sätta fokus på om mina naglar är lackade

eller inte när jag skall på jobb, eller om jag borde köpa nya skor…

Förmodligen skulle jag ha lugnare sömn och mindre rynkor i pannan om 

det vore så väl, men man kan väl inte alltid välja sina tankar?

*

Visst det finns en härligt, rörig samling ytligheter och så i mitt liv också,

och tack och lov för det! För det kanske också är så att det ytliga bär

och får en att flaxa fladdrigt över eller igenom en del av världens dåliga

nyheter. Men att helt stänga ögonen och öronen och hjärnan för vad som

är på gång ute i världen är i min värld lite skrämmande.

Vi har i historien sett hur mycket vansinnigheter lyckats genomföras bara genom 

att människorna, folket, blundar och vill inte se. Eller kan inte.

Eller bryr sig inte.

Ett krig, eller en konflikt nu, skulle knappast bli som kriget senast.

Det finns andra vapen att ta till, andra kanaler att slå ut samhällen på.

Eller en mix av det. 

Som vi i går kväll satt och diskuterade med lillungen; 

när kommer man i framtida historieböcker att läsa att den teknologiska eran startade?

Vi talar nu om en framtid där Internet of things är en självklarhet. Där ditt kylskåp

kanske i framtiden skickar meddelanden till din läkare, din arbetsgivare, eller ditt

försäkringsbolag om vad du äter. När dina skor meddelar hur många steg du tar per dag.

Men när började den här nya tiden? 

Var det redan på 1980-talet när mobiltelefonerna kom, de första. 

När internet blev vanligt. 

Det är knepigt att när man är mitt i något se hur man kommer att se på det i framtiden.

Och med den tanken som ändå på något sätt är riktigt främmande;

tänk om det tredje världskriget - eller vilken kris vi nu kan ha på kommande - redan

finns här? Vi har bara inte kapacitet att se det nu.

Vi får vara efterkloka och om tio eller tjugo år sitta där vid våra rödvinsglas

framför brasan och och humma antingen; 

-ja herrejee…så vi oroa oss i onödan då 2015!

eller

- om vi bara sett då vad som var på kommande år 2015!

Oberoende så går sommaren, den som inte riktigt var, mot sin egen höst.

Vassen rasslar som den bara gör i sensommaren. 

Skogen är smällfylld av kantareller och det är ju här och nu

som ändå gäller. Bara det att man ofta tar sina tankar med sig 

hur här och nu man ändå är.

Kan hända förutom just nu då jag tycker blåsten över fjärden nästan

lyckas brusa sönder varje tanke jag har. 

Näsan rinner i vinden, jag går in för att hämta sockor och filt över axlarna.

Fingrarna är lite stela av kyla när de dansar över tangenterna.

Solen som kommer och går, mest går värmer så där.

Här tar vinden över och kyler ner varje liten solstråle.

Och nej, det är inte precis så att man längtar sig sned att få hoppa i böljan den blå.

Jag blundar och minns somrar då man tacksamt kastat sig i plurret och låtit havets vågor 

svalka ner kroppen. Hur man kommer upp uppfriskad och härligt sval.

Nu är man liksom härligt sval redan i starten.

Och bara om man vill känna sig nerkyld så är en simtur ett alternativ att ta på allvar.

Sådant idag.

*