JA, MEN MAJ...

...jag säger då det!

Äntligen!
Samtidigt är det så mycket som blir så motstridigt.

Tack vare mitt jobb, eller på grund av det, hur man nu tar det,
så ser jag på situationen i Europa med en liten bekymrad rynka mellan mina ögonbryn.

Kunde skriva ett helt och lååångt inlägg med åsikter om den ekonomiska situationen, men min blogg är kanske inte det rätta forumet för det. De funderingarna får ta plats någon annanstans.

Men tankarna finns där ändå, hela tiden.

Och kanske just därför känns det så otroligt skönt att få gå ut i trädgården och i naturen och möta allt det där vanliga, trygga, säkra, som återkommer år efter år efter år.

Det värsta som kan hända där är att våren är försenad. En vecka eller två eller fem, men den kommer.

Den är.

Den påverkas inte.

Av oss. Människor, och våra beslut.

(Eller jo, visst lyckas vi människor ställa till det i naturen också, men vår blir det i alla fall...)

Den yrvakna humlans fylledans från blomma till blomma är en underbar motvikt till allt det som händer, utan att vi egentligen, i praktiken, kan påverka något alls,

Vi har inget mindre än en jord att rädda, en ärevördig, men trött, världsdels ekonomi att reda upp,
en välfärd att försvara.

Något att bita i, om man säger så - för en lång tid framöver.

Kanske just därför känns de där enkla, lite självklara, sakerna mer värda än annars.

I mitt lilla, lilla, lilla universum är det ordning, lugn och ro, saker och ting följer sin egna rytm.
Plantor får sig ett första solbad på terassen, lökar sätts och sallad sås. Nästa vinters ved är tryggt inne i förrådet.
Djuren, så underbart omedvetna om politik, ekonomi, konjunkturer, utsikter och kalkyler, tassar runt i vårsolen och bara tar för sig av stunden.

Det jag också försöker unna mig.
Att vara i stunden.

Sitter med min kaffekopp i trädgården och plirar nyfiket mot den nya fågelholken som riggats upp i husets pilträd.
På visningen den första dagen har setts talgoxe, pilfink, sädesärla, blåmes och en ensam flugsnapparherre.

Skall bli skoj att följa med vem som kammar hem hyreskontraktet.

FRÅN 0-100 PÅ...

...några veckor.
Okej, det låter inte så hisnande,men när det gäller vårens framfart så är det hisnande...

Anlägger en liten odlingsfundering vid lekstugans södervägg.
Omkring mig flaxar fjärilar, rödhaken sjunger, en trött humla surrar.
Från ingenstans dyker de upp, en efter en, samma sak varje vår.

Låter krattans metallkam reda ut tovorna i gräset. 

Och njuter...av att det äntligen är vår - så där på riktigt!

MIN TUR NU...

...att ta över bloggsnacket säger matte, och pysslar vidare med sitt. 

Städar och värmer bastun, krattar, sopar och håller på så där 

som hon bara gör när det där hon kallar vår infaller.

Efter långt tjat och gnäll går hon med på att ta en skogspromenad med mig.

Märkligt, hon brukar gilla det, men nu sysslade hon bara med en massa annat...

...när vi ger oss iväg, påstår hon att jag har den perfekta skyddsfärgen för en vårlig skog.

- Håll dig inom hyfsat håll, så jag ser vad du har för dig, uppmanar hon mig med bestämd min.

- Jaaa, jaa...gäsp! Men det är inte speciellt intressant att gå omkring och kolla ifall någon talgoxe bestämt sig för att släpa grässtån och mossa in i de där underliga lådorna med hål i. 

Här påstår hon att det är något på gång....

- So what??? säger jag!

Så går vi vidare i kvällssolen, och så plötsligt tycker jag mig känna en alldeles speciell doft i nosborrarna och något skymtar mellan stammarna.

- Där!! Matte, dääääär seeer du! En hjort! Två! Nej tre!!!

Som tysta skuggor skuttar vitsvanshjortarna över stubbar, över sten, över berget och ur synhåll.

Matte väser ett "stanna" åt mig och slänger upp kameran.

Men hon är för långsam.

På ett par sekunder är de borta. Bara de där lite förföriska dofterna, som får jakthunden i mig att vakna, stannar kvar. Matte suckar över missad fotochans och säger ett skarpt "NEJ" när jag lite börjar söka mig mot spåret.

Usch, vad tråkigt! Tänk om man ändå lite skulle få jaga dem! Bara lite?!!

Matte skramlar oroväckande med kopplet och spänner blicken i mig.

- Okej, okej...jag ska hålla mig i skinnet!

Vi går vidare längs skogsvägen.

Och då...

Skuttar en till fram där framför näsan på oss.

Och så ännu en...

- Oj, oj vad snabba de är - men jag, jag skulle nog vara snabbare...om inte matte skulle hålla på med det där "stanna", "plats", "nej" stup i kvarten! 

Hon går bara lugnt vidare och utropar hur vacker ljungen är - även efter en hård vinter.

- Jo, jag tackar jag. Ljung! När man kunde jaga hjort!!! Hallå, matte!

Matte spänner än en gång ögonen i mig:

- Håller du inte dig i skinnet, så är du kopplad - förstått?

Hundar får inte härja på hur de vill i naturen under tiden 1.3-19.8 (och inte annars heller förresten, påpekar matte) men speciellt under den här tiden har många djur ungar och de skall få ha sitt familjeliv i fred. Basta!

Och när matte är på det där basta-humöret...ja, då är det väl bäst att lyda...väl?

Sen går vi ner till stranden.

Is, så långt ögat når...men den smäller, den klagar, den låter, den gnisslar.

Vid stranden har en liten råk uppstått.

Nästa morgon, efter en frostnatt, är råken frusen igen.

Jag tänker ge mig ut på isen, men matte hojtar till igen (ja, jisses så tjatig hon kan vara...jag vet!)

Hon påstår att isarna är falska, inget att lita på, inte ens för en liten hund som jag.

Så vi går vidare längs stranden, också jag, fast jag gör några små försök att ge mig ut på isen igen.

Bara en liten bit. Matte ropar på mig så fort jag går lite också längre ut.

Så hon håller på!!!

Plötsligt brister isen under mig och jag faller i tomma intet.

Matte småskrattar på stranden.

- Vad sa jag om isen? Var glad att det är lågvatten och bara luft under isen annars kunde du fått ett kallt dopp. Håll dig nu till stranden. Du har mycket att lära dig! 

I det samma tjohar hon till:

- Titta, en sädesärla! Den har kommit! 

Lite snopen efter mitt fall genom isen tänker jag muttrande;

- Vadå? Jag är helt säker på att jag såg den här filuren här på klipporna i fjol, och året innan det. Vad skall det nu vara så märkvärdigt? 

Vad är det som hon nu blir så till sig över, min matte?

Men hon påstår att den här lilla krabaten precis flugit hit från Egypten, eller Israel, eller någonstans däromkring.

Låter som landet Långtibortistan för mig.

- Det är det också, säger matte och lägger till sädesärlan till sina vårtecken.

- Tänk, säger hon, bara idag har vi sett sädesärla, citronfjäril, nässelfjäril, humla, ringduva...

Ja, ni förstår - min matte blir lite underlig när det är vår - ni måste förstå!

Och då har jag inte berättat hur hon såg ut när både scillor och krokus slagit ut därhemma, för det, ser ni, det är en helt annan historia!

PÅ VÄG TILL JOBBET....

...och hem därifrån, åker jag förbi en åker. Eller egentligen många åkrar, väldigt många åkrar.
Ändå verkar det som om en åker är över alla andra, om man är flyttfågel vill säga.

På den här ena åkern samlas hundratals svanar, gäss, änder, tofsvipor...

Att stanna här och bara titta, se, skåda, insupa, all denna vår i komprimerad form är liksom som en julafton för alla naturfån, som jag. 

Jag vill inte gå för nära med min kamera för att inte störa dem. Tidigt på morgonen verkade svanarna ännu rätt så sömniga. Endel gick stilla omkring och petade i sig ett frö här ett frö där. Många låg ännu ihopskrynklade med huvudet under vingen. Nästan så man blev lite avis på svanarna...

Gässen, änderna och måsarna var redan alerta och hade full fräs på.

Hade gärna stannat än stund till för att följa med skådespelet.
Men klockan tickade obarmhärtigt...och jag hade en mötestid att passa...

...tyvärr.

Här hade jag kunnat stanna.
I stunden.

KÖPSTOPPET...

...snart fem månader.

Det har varit en intressant upplevelse i all sin ointressanthet.

Att plötsligt bara bestämma sig för att inte köpa något onödigt, att köpstoppa, är inte speciellt radikalt.

Eller jag upplevde inte att det var speciellt radikalt, mest rätt befriande faktiskt.

Det kanske mest intressanta är, om man talar om kläder, om smycket, är att jag inte alls, som jag först trodde, skulle "hysteriskt" försöka hitta på nya kombinationer av mina gamla kläder.

Rätt snart märkte jag att jag behöll mig till några, rätt få, favoritkombinationer och det kändes riktigt bra.

Jag har nog aldrig haft några som helt pretentioner att framhålla mig som speciellt modemedveten.

Men så där som de flesta kvinnor, jo.

Köpstoppet har gett mig en chans att riktigt känna efter vilka kläder jag verkligen trivs i, och fått mig att inse att även jag har en rätt tilltagen mängd kläder i min garderob som jag inte alls är du med.

Riktigt snygga är de vissa plagg, men njaaae...

Så genom att låta bli att shoppa något nytt åt mig överhuvudtaget på snart ett halvår, har jag insett att jag egentligen bara gillar ungefär hälften av det jag redan har.

Lite bakvänt. Att det skall till ett köpstopp för att jag egentligen skulle inse det.

Rätt inkonsekvent inte sant?

Idag måste jag ändå tag mig till ett köpcentrum, för min lillunge har bestämt sig för att växa ur de flesta av sina huppare ( det heter visst munkjacka i Sverige...) och växande tonåringar är inget man kan involvera i ett köpstopp. 

Men så där i övrigt har han hängt med på det. 

Nå, hur som helst, så blev det lite t-skjortor och annat åt grabben.

Och så hade jag lovat...

...köpa hem kinamat.

Till köpstoppet har ju också hört att inte ränna på restauranger...

Plötsligt blev det hela lite festligt!

Det skulle bli lite nya plagg, och hämtmat, minsann!

Jo, jag förstår så väl att det kan kännas barnsligt och kanske fånigt, men efter månader av köpstopp, om än totalt frivilligt, så känns det....annorlunda, viktigare, festligare.

Medan jag väntade på att kinamaten skulle bli färdig att avhämtas yrade jag in i en närbelägen butik och märkte till min förvåning att jag inte ens var speciellt road av att kolla in vårens nyheter.

När jag redan var på väg ut ur butiken råkade jag få syn på en hög med väskor som var på väg bort.

De hade haft sin realapp på sig säkert en tid, men nu skulle de ge utrymme för vårens pasteller.

Och där var den. 

Den lilla väskan som var så jag.

Sista exemplaret, till halva priset. På väg bort.

Och... vet ni jag övervägde faktiskt länge. Mycket längre än jag någonsin trodde att jag skulle kunna vara kapabel att göra.

Innan skulle jag rätt sorglöst köpt väskan, men nu uppvägde jag det en god stund.

Behöver jag verkligen en aftonväska? Jo, ibland händer det!

Har jag sett en liknande väska innan? Nej, den här kändes lite unik! (för mig).

Är den här min grej? Kommer jag att gilla den här efter något år?

Jo, det är rätt färg, rätt form, rätt känsla, rätt stämning, och rätt pris.

Så höll jag på...nå, som ni ser så köpte jag den. Trots köpstopp. Mitt första köp.

Men!

Jag kan inte minnas när jag senast blivit så glad över ett ändå rätt simpelt köp.

Det var lite som att återuppleva den där känslan då man som ung äntligen hade pengar nog ihop till den där efterlängtade LP-skivan, ni vet. 

Man går ut med sin plastkass - och i den finns en  s k a t t  som bara man själv förstår sig på.

Och det var just så jag kände det. Och det var, jag lovar er, en rätt märklig känsla. 

Men också en helt underbar känsla. 

Jag kan förstå att det här kan låta lite märkligt, men jag har en stark känsla av att den här lilla väskan, köpt på rea, kommer att "betyda" för mig mer än bara en liten väska, köpt på rea.

Och på något plan känns det viktigt också, för det säger något om att köpstoppet förändrar ens syn att se på konsumtion. 

Jag har insett, under dessa månader, hur lite vi egentligen behöver. 

Och hur avtrubbad man faktiskt blir av att tillåta sig det mesta, inom ens egna gränser 

naturligtvis, mest hela tiden. 

Idag blev det en reaväska, men köpstoppet fortsätter.

Because I'm worth it - faktiskt.