NÄR SKENET BEDRAR...

...eller jo, det ääär precis så här mysigt hos oss just nu, det är kanske mest frånvaron av ljudet som gör att skenet på bilden bedrar.

Lite.

Min lillunge har upptäckt musiken. Musik som andra skapat och musik som han själv kan skapa.

Helst båda två - på en gång...

Tänker med värme på mina egna föräldrar som med stoiskt lugn genomled mitt eviga pianoklinkande och gitarrplingande. Min pappa stack ner i källaren till sin snickarbod och min mamma smet ut i skogen för att se efter svamp. Först nu slog det mig att ingen annan än min mamma letade svamp - året runt...

Det blev inte en musiker av mig, nej, men glädjen av att kunna framkalla musik (om än lite hackigt) har inte försvunnit någonstans.

Visst, jag är superglad över att min yngre upptäckt musiken. Verkligen!

Min äldre...ja, han sjunger väl hellre än väl men har ändå ärvt rytm och är en jävel på att dansa!

Just nu fylls kvällarna av gitarrpling och hackande på (till-all-tur-tillsvidare) 

en digital version av ett trumset.

Själv väljer jag att stoppa näsan i lite höstblommor och andas djupt.....;)

Hortensian doftar nu inte så värst, men det är liksom rörelsen och känslan som räknas!

Lite som jag försöker förklara åt lillungen gällande digitrumsetet...

det är känslan som räknas inte ljudet...

Jag vet inte hur länge han köper den förklaringen!

Men sent om sider tystnar husets ljud och ljusens sken och spraket från brasan får ta över.

Lugnet sänker sig i över golvtiljorna.

Det är som om hela huset skulle ha en on/off-knapp.

Full rulle, eller sagolikt lugn.

Och plötsligt bedrar inte skenet så mycket mer.

Rofylldheten har tagit över.

För stunden...