...så lurar man sig själv en liten smula. Jag har lovat mig själv att inte pirra och marra om vintern något mer, och försöka intala mig själv att det är ett övergående fenomen som är värt att njuta en smula av.
Mitt försök till positivt tänkande har fått sig några små törnar då det i veckan som gått antingen varit kallt som *** med vind från självaste Nordpolen, eller så har det vräkt ner av det där vita någon liten 30 cm - till!
Min tanke när jag skaffade hund i höstas var ju att ha en kompis som släpar mig ut på sköna promenader - inte att promenaderna skulle bli en karaktärstest...BÅDE för mig OCH hunden. När temperaturen återigen kryper ner mot -20 strecket sätter vi tassarna i luften - okej, spisvärmen övervinner :)
Men det är inte bara februari som frustrerar mig för tillfället. Har en tid redan ifrågasatt det meningsfulla med mitt jobb. Eller jobbet i sig är ok, men vissa saker som jag inte kan påverka börjar vara mot min egen övertygelse om hur saker skall skötas, och framför allt hur man motiverar sin personal.
När skall man fatta det på högre nivå, att en motiverad personal är varje företags starkaste kapital?
Frustrationen som jag känner kan ibland lägga sig som en gladpack-hinna över allt i min tillvaro, och det blir som om känseln försvinner och man ser suddigt som genom...just gladpack.
Samtidigt vägrar jag godkänna att en arbetsgivare, vårt dagliga arbete skall få ha den inverkan på en. Och nu vet jag att jag inte är ensam om denna frustration. Jag kan bli alldeles matt av att det företag som man trott på inte inser vad de håller på att göra med sitt viktigaste kapital nu!
Tja, detta är knappast rätta forum för dessa rader, men jag blir så f r u s t r e r a d av att se hur arbetskamrater som varit stolta över sitt kunnande, sitt arbete, stolta över företaget man jobbat i längre eller kortare tider i nu bara sakta resignerar och bara GÖR det man skall - men inget mer...
Hur känsliga är vi inte ändå för det att vi blir bekräftade i det vi gör. Det räcker ju inte alltid att vi själva vet att vi är bra...
Men nog om det, kan bara inte låta bli att skriva ner dessa funderingar - den här bloggen är ju ändå mitt bollplank, och inte alltid så glansbildsaktik som man skulle önska...:)
Men även om min funderingar idag är lite moll-betonade på grund av vinterkyla och frustration på jobbet, så finns det så mycket, mycket som glädjer mig också! Jag försöker att inte höra till den skaran som bara gnäller och inte gör nåt. Åt snön och kylan kan jag inte göra så mycket, men min egna livssituation kan jag ändå påverka.
Så idag har jag anmält mig till en kurs i privatföretagande. Om jag blir företagare får framtiden utvisa, men jag har i allafall tagit ett steg bort från det som nu förorsakar frustration i mig.
Det är bara det där lilla med en utmärkt affärsidé, lite mod och så den ekonomiska sidan som skall fixas....hahahaha. Men jag känner att jag ändå är på väg på nåt plan. Och det är skönt!
Och jo, ibland....ibland kan jag känna att det kanske, kanske blir vår igen. När solen gör fjolårslöven gyllene och man får kisa mot solen och känna hur den faktiskt lite, lite värmer. När man känner hur vinden lugnar ner sig och inte kyler en in i benmärgen.
Våren kan onekligen kännas en bit ifrån, men den finns ju där, väntande tålmodigt i alla dessa knoppar.
På samma sätt kan jag känna att det finns knoppar i mig som bara väntar på att få spricka och blomma ut.
Men om man frånser från mina små funderingar här, så är jag innerligt glad för folket i Egypten. Tror man tillräckligt starkt på förändring så...
Där, som hos alla i förändring, hoppas jag på visdom att göra de rätta besluten.
Sov gott alla därute som vet, och också ni som velar...
PoK
M.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar