VANDRAREN...

...kan ha mycket i sin ryggsäck, men aldrig något onödigt. Det ryms helt enkelt inte med, det blir för tungt!

Ibland tänker jag på min vandring genom livet som om jag vore en vandrare. Jag kan inte ha för mycket i min ryggsäck av den enkla orsak att jag måste orka bära på det på min vandring.

Emellanåt är det bra att stanna upp och rensa i ryggsäcken. Ibland kan det vara konkreta ting som måste bort, ibland kan det vara mer okonkreta saker som måste rensas. Oberoende tar det sin tid att rensa upp i ryggsäcken. Men man mår bra av att göra det ibland.

Och som vi människor är olika, finns det också olika sätt att städa upp i ryggsäcken. En del häller ut det mesta och rensar med grov hand. En del petar och svänger och vänder på innehållet och väger; vad skall sparas? Vad skall bort?

Som det ofta är i vägskäl i livet, blir det nästan automatiskt så att man börjar väga sin ryggsäck. Känns den för tung som den är? Eller är det dags att rensa lite? Vad vill jag släpa på de följande kilometrarna? Vad behöver jag med mig? Och vad kan jag lämna efter mig, och bara behålla det som ett minne - i hjärtat.

Samtidigt som man städar och gör rum där i ryggsäcken tror jag att man gör rum för drömmar och framtidstankar. Utan denna utrensning skulle inte drömmarna få rum. Man skulle bara släpa på allt det som varit tills ryggen kroknar.

När man rensar väger man samtidigt hur modig man egentligen är, hur redo för något nytt man är. Hur mycket plats ger man åt det man inget ännu vet om, och hur mycket lämnar man kvar av det som är - eller har varit. Sånt man vill spara på, åtminstone lite till.

Jag upplever ju att jag är i ett skede då det är dags att rensa i ryggsäcken. Det är mycket som är i förändring. En del av oss klarar av att rensa fort, och tömmer det mesta på en gång, själv behöver jag mera tid.

Tid för mig, tid för mina processer. Tid att rensa i ryggsäcken. Tid att fundera vad jag skall reservera utrymme för. För utrymmet det är begränsat - det vet alla vandrare.

Och en vandrare är jag. Även om jag tillfälligt kan slå ner mina bopålar, gräver sig mina rötter aldrig sig särskilt djupt. De är lätta att rycka upp när det behövs.

Som en vandrare som alltid är redo att slänga ryggsäcken på ryggen och ge sig av.

En snusmumrik.

Ibland rensar man helt konkret, man gör sig av med saker man inte behöver. Ibland känns ryggsäcken tom och man känner ett behov att samla på sig mer för att kunna känna den trygga tyngden mot ryggen.

Ibland är rensandet mer på ett andligt plan. Det är ofta svårare. Svårare att göra sig av med det som man släpar på och svårare att samla nytt.

Och ändå gör vi det. För endel av oss är denna process så automatisk att vi knappast märker att det är något ständigt pågående. En del av oss behöver stanna upp lite för att göra dessa reflekteringar. En del tömmer kanske aldrig sin ryggsäck utan vandrar vidare med tyngre och tyngre börda. En del utan att klaga det minsta, men för endel blir stegen bara tyngre och tyngre...Och så finns det de som aldrig verkar samla så mycket på sig, utan trippar glatt genom livet. Kanske är deras ryggsäck lätt hela tiden - eller så finns det någon som bär bördan för dem?

 Men strunt i det...vi är alla tack och lov olika.

Vi har alla ändå någon som är villig att följa med oss på vår vandring - oberoende är ryggsäcken städad eller inte :)

Hur stor ryggsäck har du,
känner du av den? Tynger den? Eller känns den bara som en trygg tyngd mot ryggen?

Skönaste weekenden till er alla vandrare!

kram
M