...och fast meteorologerna förutspår tilltagande kyla, eventuellt nya köldrekord på sina håll så är det ändå solskenet som får det att börja knycka i energicellerna. Visst är det så? Efter ett par dagar med solsken - om än med bitande vind och -20 graders kyla så känns det helt annorlunda i hela mig än det gjorde tidigare här i veckan.
Och i morse när jag tassade in i badrummet möttes jag av en sömndrucken, yrvaken fluga som satt och glodde på mig från spegelkanten. Jag petade lite försiktigt sådär på den för att se om den verkligen var på riktigt, och jo, visst den flög glatt iväg. Nu är det faktiskt inte årets första fluga, hade för en tid sedan en sittande på bilens motorhuv när jag skulle åka iväg till jobbet. Den var betydligt trögare i sina rörelser - och hade nog stackarn lite oddsen emot sig...
Men det som fick mig att riktigt känna hopp om våren var nog att trots nästan 20 graders kyla ute är det takdropp på sydsidan! Redan ordet i sig är så vackert:
Takdropp.
På hyllan i vardagsrummet har jag lite konserverad sommar i form at fjolårets torkade pioner. De blir bara blekare och blekare, men de får nog hänga kvar en tid ännu - i väntan på de färska:)
Snart börjar det bli dags att pyssla om sina krukväxter lite. De reagerar ju inte på att det är kallt som i...Norden *hehhehee*, utan på ljuset som nu kastar sig in genom alla fönster och gluggar.
Så alldeles tydligt har jag samma reaktionssystem som en sliten, dammig krukväxt på fönsterbrädet. Skiner solen och värmer ens en liten, liten smula, så börjar jag sträcka på mig och känner mig hur fin som helst!
På tal om att sträcka på mig så har jag haft ett jätteskönt veckoslut. Njutit av långfrukostar och gjort bara det jag velat. Ibland kan det vara bra att lägga alla måsten lite åt sidan för en stund. Och inte ha så rysligt dåligt samvete för att man inte hela tiden är så himla effektiv.
Och just det att man struntar i måsten för en stund och gör nåt lustfullt gör ju att man blir så glad. Är det det, eller solen, eller min sköna yogastund i solskenet på vardagsrumsgolvet eller vad som gjort att jag känner att jag kan andas så fritt och nynnar på medan jag pysslar på med mitt.
Katten är lite förundrad.
- Vad tar det åt henne? verkar hon undra - katten:)
Tja, vad gör man. Ibland skall man bara unna sig att ta åt sig av livets goda!
Och livets goda behöver inte vara så konstiga saker.
En blinimiddag för två kan också vara det där lilla som stänker lite guldskimmer över vardagen.
Jag tycker så om blinier. Det är så gott! Har äntligen hittat ett recept som ger just sådär härligt mjuka men på ytan frasiga blinier som jag minns från min egen barndom.
Receptet hittar ni här
Till blinier har jag alltid saltgurka (inte kryddgurka, utan riktig saltgurka, helst den utan vitlöks smak för det kan bli lite för mycket smakupplevelser annars.)
För det är nämligen så vansinnigt gott att doppa dessa saltgurkor i flytande honung och klicka på lite smetana.
Jo, tro mig - det ÄR gott!
:)
För tillfället är fredagens frustrationsstorm som bortblåst. Visst finns orsakerna till min frustration kvar, men just nu har de liksom bleknat, precis som mina torkade pioner, i vårvinter solen.
Nu skall jag fortsätta göra nåt lustfullt som jag ganska sällan ger mig tid till. Jag tänker krypa upp i favoritfåtöljen, med en bra bok och njuta av eftermiddagssolen i väntan på att ungarna ramlar in.
Sen blir det lite mer blinier!
Ta för er av livets goda - och av solskenet!
kram
M
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar