ESTER OCH ADELE...

...Satt här en morgon och ögnade genom familjenytt-annonserna i bladet. Blicken föll på en dopannons där en liten vinterflicka fått namnet Ester Adele.

Det är en tid sedan de namnen varit på tapeten...

Min mormor (f.1898) hette Ester.

Och hennes svägerska, och på gamla dag bästa väninnan hette Adele.

I tiderna två paranta damer som gillade att gå på café eller åka på en kryssning (!) Har själv minnen då jag och min mamma följt mormor Ester och tant Adele till hamnen. Då de chica damerna tagit sig över den något knaggliga landgången stannade de och vinkade med vita näsdukar (!) åt oss på kajen innan de vandrade vidare mot den vackra mahognyinredningen.

Jag tror fartyget hette S/S Aallotar.

Min mormor Ester hade en päls av kaninskinn. Med små barnfingrar smekte jag pälsen som var något av det lenaste jag kunde tänka mig. När jag blev lite äldre blev det utklädningslekar. I smyg lånade vi mormors päls, men den var så tung så man knappt hölls på benen...;) och varm var den!

Senare i tonåren då min mormor redan gått bort hängde pälsen bortglömd i en skrubb i mitt föräldrahem, ända tills jag skulle spela julgubbe i något julstycke och pälsen dammades av.

Jag trodde jag skulle storkna, den julgubben behövde minsann inte smink för att få röda kinder...

Pälsar är varma!

Och nu många, många år senare när jag (loppis)rensar i mina knutar hittar jag mormors gamla päls. Jag har inte ens kommit ihåg den åkt med i alla mina flyttlass under årens lopp.

Kanske är det minnen av den lilla flickans beundran för den mjukaste av pälsar som gjort att jag släpat på den från skrubb till skrubb?

Fortfarande tilltalas jag som vuxen kvinna av det där mjuka lurviga som ser så varmt ut. Klär mig gärna i fuskpäls och virar långa halsdukar i ylle runt halsen. Allt som ser varmt ut. För fuskpälsar är inte varma, inte som en riktig.

I dagens läge skulle det aldrig falla mig in att köpa en päls. Jag blir så ledsen av att se bilder och läsa raporter om hur uruselt endel pälsfarmare sköter sina djur. Eller rättare sagt inte sköter! Det skulle kännas ytterst främmande att vara med och understöda sådant.

Men om jag visste att djuren haft det bra under sin uppväxt, om det skulle finnas ekologiska pälsar?

På samma sätt som jag väljer ekologiskt kött och ägg från frigående höns.

Tja, kanske?

Man kan också tänka ekologiskt ur den synvinkeln att det knappast finns någon syntetisk vinterrock som skulle klara av en tredje generation användare. På den tid har berget av utslitna jackor växt sig ganska stort...

 

Och i mina ögon är ju mormors slitna päls vacker, just för att den är sliten.

Men nu är det ju så att jag säkert är ganska ensam om att tycka att en luggsliten päls är fin, så tanken är kanske inte så hållbar ändå?

Det bästa skulle vara om alla skulle få behålla sina pälsar. Vi andra får försöka värma oss på annat vis...

Så finns de ju de som har mycket päls och ändå vill ligga utanpå elementet och värma sig.

Att så kallt har vi det.

Kanske jag lånar mormor Esters päls någon kall dag?

Håll om varandra i vinterkylan!

kram

M