MIDSOMMARTRADITIONER

 

Ibland kan jag känna mig lite ambivalent till det här med traditioner. 

Upplever kanske att jag gillar traditioner nog, men är inte främmande för att 

bryta dem heller. Ju äldre jag blir, desto lättare har jag att skippa dem. 

Som yngre var jag nog mer traditionsbunden, kanske för att man ändå 

vill skapa traditioner för sina barn. Traditioner som man tagit med sig från sin

egen barndom, men också skapa nya. 

Råkade lyssna på ett radioprogram någon av de där sista arbetsdagarna innan semestern

och där diskuterades midsommarmat-traditioner. Det var mycket det här

måste vi ha på midsommarbordet alla år - annars "blir det inte midsommar". 

Kanske man med åren blir med flexibel i sitt tänkande och kan leva

(gott) med att allt inte alltid är på samma sätt, och att det också är ganska skönt. 

Minns första gången jag överlät stugan till ungarnas förfogande över midsommar

och stannade själv i stan. Och det efter att årtionden alltid firat midsommar i skärgården. 

Det var ganska skönt, vi åt en sjudundrande middag på en restaurang i Helsingfors och 

vandrade sedan bara omkring i stan medan midsommarnatten smög sig på. 

Eller den gången gubben blev magsjuk och vi skippade allt vad midsommarmat hette. 

Joggade runt en sjö i närheten där vi bodde på kvällen och gjorde mitt bästa att väja för

att midsommarfestande gäng med sina terräng-grillar. 

I år blev det en väldans småskalig midsommar, inte för att vi brukar ha jättefester 

annars heller för den delen. Men efter brorsans bortgång kändes det bara skönt att

få komma till stugan och inleda semestern utan någon som helst midsommarhets. 

I sista minuten hakade äldre sonen med, hans flickvän är hemma i Sydkorea och först tänkte

grabben min ha en stadsmidsommar med vänner, men ändrade sig och kom med oss. Att det

utlovats riktigt heta temperaturer kan ha en bidragande orsak till att skärgård lockar mer

än en stekhet stadsvåning? Det passar sig mer än väl, grabben är en hejdundrande kock nämligen. 

Själv hade jag tänkt göra midsommaren enkel och bestämt en färdig midsommarkasse från ett 

företag som erbjuder sådana. Har använt mig av densamma tidigare också och aldrig blivit

besviken. Grabben som gillar det asiatiska (både då det gäller mat - och kvinnor) rörde

ihop en middag på torsdagkväll med asiatisk touch och så blev det 

matkasse-meny på midsommarafton. 

Mycket gott båda två. Och ibland är det så skönt med mat som andra lagar, 

men också skönt med en meny som andra funderat ut - även om man sedan själv

tillreder den. Och jag måste säga det att matkasse-menyn var synnerligen lyckad. 

Lämpligt med traditionella smaker, men också med en slags ny smak-kombo. 

Förträffliga råvaror. 

(Ingen reklam, men matkasseföretaget heter Anton&Anton, rekommenderas). 

Det är härligt att få umgås med den där förstfödde lite längre stunder. 

Han är familjens stora filosof och diskussionerna ringlar sig från

det politiska dagsläget i världen, till miljöfrågor, till religion och livsåskådning, 

till...you name it! 

I skrivande stund har han smitit över till den sk gamla stugan på andra sidan udden

där lillungen med sina kompisar huserar midsommar. Gubben stack iväg för att 

identifiera en holkbyggare hos sin barndomskompis som råkar ha stuga här rätt nära. 

Eftersom båda är rätt så pratglada av sig, lär det dröja innan de dyker upp igen. 

Sitter på stugverandan och känner hur det blir varmare för varje timme. Brisen

från havet svalkar skönt. Skulle ha hur mycket fysiskt arbete att fixa till här på 

stugan, men en trilskande rygg ger en helt legitim orsak att inte göra någonting alls. 

TANKAR OM ATT SÖRJA

 Det finns inte ett rätt sätt att sörja. Det vet man ju. 

Och man sörjer varje sorg lite olika. Och varje människa - eller djur - på olika sätt. 

Allt levande kommer att dö, så är det bara. Och varenda en av oss kommer att sörja, 

vara i den situationen då ordet saknad får en helt ny dimension och man står inför ett sorgearbete

som man bara måste ta sig igenom. Och för varje genomlevd sorg blir man 

visare på hur man själv bäst tar sig igenom sorgen och saknaden. 

Däremot har jag ofta överraskats över hur starkt, nästan lite negativt, jag har reagerat på hur 

människor ibland kommenterar eller kondolerar. Jag tror ju att alla menar väl. 

Och förstår att det är svårt att hitta något vettigt att säga. Jag är ju själv likadan! 

Ställs jag inför en situation där någon är sönder av sorg har jag svårt att hitta de ord

som skulle lyckas forma sig till en vettig mening med något värde alls. 

Ord stora och kloka nog att verkligen betyda något och 

på riktigt ge en lindring och lättnad i det den sörjande går igenom. 

Så jag har slutat med plattityder, för de har inget äkta i sig. 

En kram räcker. Mer än väl. Är man mitt i en sorg är det 

faktiskt också jätte skönt att bara tala om alldeles vanliga vardagliga saker. 

Inte prata bort sorgen, men också för en stund ge ett andrum åt annat i sorgen. 

Eller ge utrymme för den sörjande att berätta. För där finns alltid en berättelse.

Den avlidnes och den sörjandes gemensamma. Bara att det nu finns bara en

som kan berätta. Den andra rösten har tystnat. 

Tystna inte ner berättarens röst i rädslan att framkalla tårar. 

För tårar läker då de får flöda fritt. 

*

Minns då min mamma dog och någon sade något i stil med

att "det var ju hennes tur nu" eller "hon fick ju leva ett långt liv i alla fall". 

Och det var ju så. Hon stod först i kön att tassa vidare med "ålderns rätt" och 

hon hade fått leva ett långt liv men det kändes som om hennes död på något sätt

förminskades med dessa kommentarer - fast det inte var personens mening. Det vet jag. 

Det var menat att logiskt förklara hennes bortgång, och på det sättet minska min sorg. 

Vilket det ju ändå aldrig gör. 

Sorg skall aldrig förminskas. 

Nu, då min bror gått bort, har jag redan sörjt så många andra att jag visste

hur jag skulle komma att reagera, och hur jag ville möta sorgen. 

På det sättet är man mer redo. Det ger en trygghet.

Att möta en sorg efter att någon dör är lite som att föda barn. Fast tvärtom, förstås. 

Men båda gör ont och är en känslomässig bergochdalbana. 

Första gången har man ingen aning om vad som kommer att hända inom en. 

Vilken smärta och vilka känslor som kommer att finnas i ens kropp och själ. 

Men för varje gång blir man mindre rädd, mer förberedd och har en ökad kunskap om

vad man kommer att möta och hur man (förmodligen) reagerar. 

Under mitt liv har jag både sörjt personer som dött en plötslig död och de som

sakta tynat bort i en sjukdom. Sorgen är nog lika stark och likadan men i den långsamma 

döden ges möjligheten till samtal och en slags förberedelse.

Det förminskar inte sorgen, men det tar bort chocken. 

Som sörjande är man inte fullt så handlingsförlamad när man vet vad som är på kommande. 

Vilket leder till att jag funderat en hel del på det här med eutanasi. 

Men det tar vi i ett annat inlägg. 

HAN FATTAS MIG

 Det är många år sedan nu som jag här på bloggen skrev att min bror insjuknat

i en obotlig sjukdom. Det var bara några år efter att vi förlorat vår mamma och 

det kändes på sitt sätt helt absurt att också min bror skulle tas ifrån mig. 

Det visade sig ändå att sjukdomen hans lade sig i ett läge där den framskred långsammare

än alla prognoser hade förutsett. För varje år blev hans möjligheter att klara sig själv 

trots det mindre, men det gick ändå så mycket längre tid än vi någonsin tänkt! 

Fysiken hans blev stadigt sämre, men det gick. Han flyttade in i en lägenhet med matbutik och

apotek i samma hus. Med rullator kunde han ta sig till dem och behövde min hjälp främst

till utfärder, till läkarbesök och då det behövdes införskaffas något större. 

Ända tills den där stormnatten i september 2020. 

Jag hade fyllt på hans kylskåp, ringt honom och kollat att allt väl, 

för jag skulle vara på stugan några dagar. Det hade utlovats rejäl storm som jag älskar. 

Oväder är som att lite rensa själen. 

Till all tur hade jag glömt något från butiken så han gick dit för att hämta det och det var i 

butiken han säckade ihop. Hade det skett hemma hade han aldrig fått hjälp i tid. 

Jag hade nog inte ringt honom förrän dagen därpå...

Och då hade han ännu inget larm att kalla hjälp med. 

Det blev ett antal veckor på sjukhus för hans del, och väl hemkommen var det bara

att inse att det någorlunda självständiga levernet var historia. 

Efter det blev han rätt bunden till hemmet, och det som inte hans sjukdom

begränsade honom till så gjorde alla corona-restriktioner det. 

Under nästan två år kan de gånger han kunnat vara utanför hemmets väggar räknas

på ena handen. Var och varannan dag åkte jag hem till honom och skaffade hem mat och 

mediciner och höll honom sällskap en stund. För på grund av hans sjukdom så kunde

han inte ta emot besök av vänner och bekanta så ofta. Under perioder inte alls. 

En corona-smitta hade betytt slutet för honom. 

Sjukdomen, eller sjukdomarna, tärde alltmer på hans fysik, men aldrig på humöret. 

Undrar hur han ens kunde hålla kvar sin positivitet när livsutrymmet bara blev än mer begränsat. 

Han klagade aldrig på något. Och det låter klyschigt - jag vet - men det gjorde han faktiskt inte. 

Har själv inte ens tillstymmelsen av den förmågan. Kan ganska enkelt få till

en liten klagovisa över en sticka i fingret. Typ. 

Sakta började han tyna bort, fysiskt. Han magrade så som jag aldrig förstod att en människa kan 

magra. Bara skinn och ben är inte bara ett uttryck. Man kan faktiskt bli bara skinn och ben. På riktigt. 

Försökte med att köpa och fixa mat som han tyckte om. Men det hjälpte inte. 

Bort-tyningen hade börjat. Sjukdomen hade fått ett övergrepp. 

När musklerna försvinner försvinner också styrkan och till slut var det ett faktum

att han inte längre klarade sig hemma, inte ens med min och  min familjs, hemvårdens 

och hemsjukhusets hjälp. Så för någon vecka sedan blev han intagen på sjukhus. 

I morse väcktes jag av samtal från sjukhuset att min älskade bror somnat in. 

Idag har jag gråtit alla tårar som jag kanske hållit tillbaka under åren

då jag sett honom sakta försvagas för att bara bli en skör skugga av vad han varit. 

Tårar jag hållit tillbaka för att verka stark inför min svaga bror. 

Tårar är sköna - och förmodligen livsviktiga - att släppa loss. 

När tid är. 

Fick med mig från sjukhuset idag då jag var efter min brors grejer ett 

litet häfte om sorg. Där skrivs väldigt vackert om tårar: 

"...inget glimmar så vackert som rena tårar"

Har meddelat hans vänner om det skedda och varje svar, varje samtal, 

varje hälsning om deltagande i sorgen öppnas tårkanalerna. 

Och det är som det skall vara. Tårar renar och helar. 

Men varje liten tanke på hur jag kommer att sakna honom bildar åter nya tårar. 

Men det är som livet är. 

En dans på rosor kanhända, men rosen har, som vi vet, även taggar. 

Kommer så att sakna hans alltid lika glada

- Nå men go´ morron på dig!

när jag ringde honom för att kolla att natten gått väl. 

I morgon behöver jag inte ringa. 

Kan bara hoppas att han har det bra - var än han är. 

TAPAS PÅ TORSDAG

Av olika orsaker har min lust till matlagning legat lågt ett bra tag redan. 

Bör nämnas att jag är galet nöjd att vara tvåsam igen efter några årtionden 

där emellan med barnrumba och hela den där familjebiten. 

Men...det är mer skoj att kocka för en lite större publik än gubben å mig. 

Dessutom är gubben hur nöjd som helst med att sno ihop något enkelt 

av det som det nu råkar finnas i kylskåpet. Ibland blir det bra, ibland lite märkligt. 

Men själv har jag tappat lusten till matlagning. 

Och jag vet inte än om jag saknar det, eller om det bara är skönt! 

Kanske den annalkande semestern återställer lusten till matlagning.

Återstår att se! 

 

Men ikväll, denna helt vanliga torsdagskväll, var gubben bjuden på en 

tapaskväll med de i vårt husbolag som talar, eller studerar spanska. 

Eftersom min spanska vokabulär är något mager så avtackade jag för inbjudan, 

som nu bara kom till mig av pur artighet - det inser till och med jag. Heh! 

Släpade mig till butiken och insåg hur jag även denna dag kunde smita 

från att kocka i köket. Inspirerad av gubbens spanska tapaskväll köpte jag mig en 

tapas-tallrik for one. Dukade upp på balkongen, kvällssolen värmde skönt. 

Måsarna skränade över sjön, och svalorna detsamma över himlen. 

Klämde i mig lite oliver och soltorkade tomater. 

Doppade bröd i en galet god vitlöksdipp, och kände att nu är det minsann lite sommarkänsla.

Och jag har sluppit köksturen - idag igen. 

Halv"fabrikat" är inte alltid fel.

 

TROTJÄNARE

 Samtidigt som jag nu håller på att bygga upp en småskalig skogs-/skärgårdsträdgård runt

sommarstugan så är det också en försöksträdgård. 

Här testas växter som skall klara av hårda vindar, bistra vårvintrar, gassande sol, karg växtplats

på alla sätt och vis. Samtidigt skall växterna liksom passa in i den omkringvarande naturen. 

Att det sedan finns ytterligare utmaningar som hjortar och harar är bara...bonus? 

Till hösten (senast) kommer jag att publicera min växtlista så man kan kolla och 

följa upp vilka växter jag upplever klarar detta något utmanande läge. 

Men kan förstås börja med de som jag redan haft här i många år. 

Eftersom det är mycket berg här och jordmånen på sina ställen är obefintlig så har jag 

valt att helt enkelt ha växtlådor där jag vill ha växter, men där det bara är berg.

Vid pergolan som finns vid den terrass som vi har på sydsidan mot skogen har redan

i snart tio år vuxit både klätterväxter och buskar. 

Storleken på växtlådan är cirka tre pallkragar efter varandra och tre pallkragar hög. 

Efter så här många år har pallkragarna börjat smått tröttna och har i år byggt in dem med

bättre och starkare virke. De gamla lådorna fick bli där innanför - hade blivit besvärligt att 

söndra dem och med tanke på alla klätterväxter som växer där hade det varit enda 

alternativet. Annars hade man ju bara kunnat lyfta bort dem. 

Min ursprungliga tanke var ju att testa om det alls gick att övervintra växter i dessa lådor,

och det har ju lyckats hur bra som helst. 

I de här lådorna växer vildvin och alpklematis som får klättra längs pergolan och

som "marktäckare" i lådorna har jag stefanandra ( Stephanandra incisa) som är 

en buske som tål att växa på ställen med karg jord och är torktålig vilket är ett måste om 

man skall växa i en låda i söderläge. Dessutom är den galet fin på hösten med sin

gyllene höstfärg. Blomningen märker man knappt, så anspråkslös är den men 

växtsättet med sina gracila grenar som är smått hängande är vackert hela växtsäsongen. 

Och så ratar hjortarna den. Inte en tugga har åkt i deras glupska käftar. Bara det! 

Så har jag rådhusvildvin här. På ett annat ställe har jag klättervildvin, men där

vildvinet inte behöver suga sig fast med sugkoppar så föredrar jag rådhusvildvin 

för den mer mustigt röda höstfärgen. Klättervildvinet är mer tomterött. 

Eftersom vildvinet är lite sent i starten på våren så har jag också planterat här 

en rosablommande alpklematis för att ge den där tidiga grönskan och lite blomning. 

Min tanke har varit att hålla blomningen - oberoende är det buskar, klätterväxter lökväxter eller

perenner - mer sparsmakad med tanke på att smälta in i den karga omgivningen. 

Också blomfärgen har jag lite tänkt på och håller mig till samma färgskala som 

den omgivande ljungen, blåbärsblomningen och linnean har. 

Och det vita från den viltväxande skogsstjärnan, från rönnarna, tuvullen och getporsen.  

Och det subtila från ekorrbären och alla gräsen. 

Från enarna har jag tagit det blågröna och har också tänkt på att välja växter som 

tål den mer surare jord som alltid finns i en skog. Har valt vissa arter som inte är

direkt surjordsväxter, men vill där också lite utmana och se vilka klarar av det 

utan att varje år behöva "tok-kalka". Något år är okej, men inte hela tiden. 

Trädgården skall vara lättskött och inte kräva så mycket underhåll när den väl är etablerad. 

Här är det ofta mer att välja bort då man står där i handelsträdgården. 

Vem blir liksom inte charmad av en gräddbakelsepion? 

Den är ju galet vacker...men nej. 

I en annan trädgård, men inte här. 

Bara i vår har jag fnissat åt mina något "bleka" växtinköp som knappt sett ut

till något alls i jämförelse med andras kärror  fyllda med gula, röda, granna 

färgexplosioner av främst sommarblommor. 

Och jag förstår att många vill ha det så, det är mer jag som väljer annorlunda. 

Men roligt var det nog att se tjejen i kassan nästan kasta sig ut genom 

betal-luckan när hon såg vad jag hade köpt och utropade: 

- Det där kommer att bli så sjukt snyggt! Vilsamt med lite mindre av allt, 

och gav mig tummen upp med ett brett flin. 

Kanske är det så att när man jobbar, eller som jag jobbat, inom branschen så

blir man liksom mätt på allt det där extra allt och börjar se det vackra i det 

mer dämpade och tystlåtna. Sådant som känns hemma i en trädgård granne

med skog och hav. Som inte tar över utan sjunger samma visa. 

*

Främst som en minnepinne för vad jag har där i min trädgård 

kommer jag i sommar att ladda upp en hel del blombilder på mitt

vanligtvis ganska sömniga instagram

HÄR

Ps. 

Om de där lådorna med buskar och klätterväxter. 

Jag har aldrig bytt ut jorden där under alla dessa år, men 

jag fyller på med ny jord och hästgödsel (i påse) varje vår. 

Dessutom gödslar jag den här lådan med guldvatten i juni. 

I juli är det ettåringarnas tur att få guldvatten. 

Men mer om det i ett annat inlägg.